Carlos Gardels död – hinnat ja saatavuus

Tredje boken i Benfica-trilogin »Antunes har ännu inte fått Nobelpriset. Men det är hög tid.« | Claes Wahlin, Aftonbladet »En av världens främsta prosaförfattare.« | Mats Gellerfelt, SvD »En författare som har full kontroll över varje aspekt av sin enorma talang.» | The Observer Álvaro står vid sin sons dödsbädd. Hans älskade Nuno kommer bara att bli tjugofem år gammal. Nuno, som är heroinberoende, ligger i koma med svår lungsot. Álvaro, filmregissör till yrket, har levt ett nomadliknande liv, helt styrt av sitt arbete. Han minns nu tiden med familjen, hur hans son föddes, och hur han efter skilsmässan från Claudia undan för undan tappade kontakten med sitt barn. Till tonerna av den legendariske tangosångaren Carlos Gardel, som han passionerat älskar, inser Álvaro att han kommit att upprepa sin fars och sin farfars stora misstag i livet. Carlos Gardels död är den fristående tredje delen i António Lobo Antunes hyllade »Benfica-trilogi«. Med sällsynt språkkraft, och utan att väja för tillvarons komiska och absurda inslag, riktar Antunes in sig mot ett av människans eviga livsvillkor: förhållandet till sin efterkommande. I översättning av Marianne Eyre och med ett nyskrivet förord av författaren och litteraturforskaren Stefan Helgesson. ANTÓNIO LOBO ANTUNES [f. 1942] deltog som militärläkare i Portugals krig i Angola. Efter hemkomsten till Lissabon började han skriva romaner, som ofta är ett slags uppgörelser med Portugals koloniala och fascistiska förflutna. Med sin särpräglade stil, en sällsynt explosiv variant av »medvetandeström«, räknas Antunes till Europas mest betydande romanförfattare. »Benfica-trilogin« - Betraktelse över själens passioner, Tingens naturliga ordning och Carlos Gardels död - hör till hans mest omtalade böcker. »Lobo Antunes hör till de av världens nu levande författare som kommer att betyda allra mest i framtiden.« | Harold Bloom »Conrads och Faulkners arvtagare.« | George Steiner »En av världens skickligaste psykologiska karaktärstecknare, oavsett språkområde.« | The New Yorker