Döden, döden i Fliessendorf – hinnat ja saatavuus

Den tyske konstvetaren Tomas Sweger besöker biennalen i Venedig. Redan på Hauptbahnhof i Berlin tycker han sig se i kaklet på väg ner till perrongen spegelbilden av en man i stålbågade glasögon, gråsprängt skägg och pikéskjorta - och grips av skräckslagen fasa. Vem är han? I Venedig ser han åter vålnaden skymta i folkvimlet i gränderna, på vaporettan, i hotellspegeln, vid Rialtobron. Tom Sandqvist har skrivit en på kulturhistoriska referenser rik berättelse om döden i Venedig där fokus ligger på två bröder, Tomas och Ottkar, uppväxta på 1950-talet i byn Fließendorf på östsidan av det delade Tyskland. Fadern har stupat i Stalingrad, modern ligger i sovkammaren med huvudet vänt mot väggen, minnesassociationerna sträcker sig långt in i det ”glada” 20-talet. Barnen fostras av farfar och farmor, aktiva i arbetet på att bygga det nazistiska lyckoriket. En av de ledande gestalterna i byn, Einsatzleiter Gotthelf Gartz, får ledande uppgifter i förintelselägren i öst och vänder sedan kappan efter vinden när Röda armén står i grannbyn. Texten flyter som vattnet i kanalerna. Som vore det fråga om att beskriva själva Venedig kretsar berättelsen hela tiden kring sin egen dramaturgi byggd på växelspelet mellan illusionen, fiktionen och verkligheten, mellan maskering och demaskering. Som hos Thomas Bernhard svallar och rinner texten fram som vattnet i de venetianska kanalerna. Den centrala konflikten roterar kring förhållandet mellan Tomas och Ottkar, av vilka Ottkar är pojken som fascineras av maskiner och motorer, matematiska konstruktioner och logiska härledningar medan Tomas dras till konsten och litteraturen. Två världsbilder bryts mot varandra. Är mannen i kaklet på stationen i Berlin i själva verket Ottkar, alltså barnet som på ett gammalt fotografi trycker ner broderns huvud mot det smutsiga golvet, ner i sörjan? Är han inte Tomas tvillingbror? Hotas inte Tomas av att dras ner i den stinkande kanalen, ner i gyttjan, ner i latrintunnan i Fließendorf? Döden, döden i Fließendorf är berättelsen om tvillingskap, men även om konstvetarens reflektioner kring Giorgiones renässansmålning Stormen på Gallerie dell'Accademia och inte minst den tyska konstnären Maria Eichorns ”arkeologiska” dekonstruktion av den tyska biennalpaviljongen och dess arkitektoniska kopplingar till Tredje Riket. Den mekaniska, totalitära och av våld mättade världsbilden ställs mot konsten.