Hojoki. Anteckningar från en eremitstuga – hinnat ja saatavuus

Kamo No Chomei (1155–1216) var en japansk författare och buddhistmunk. Han växte upp i en privilegierad miljö men kom med tiden att förlora sin ställning. I stället för att tävla om positioner och inflytande förkovrade han sig i poesi och musik, och sedan han 1204 avlagt sina munklöften valde han ett liv som tonseisha, en person som lever i avskildhet. Han byggde en enkel eremitstuga på Hinoberget i östra Kyoto och levde där resten av sitt liv, i största anspråkslöshet. Hojoki blixtbelyser den serie olyckor som drabbade delar av Japan i slutet av 1100-talet: den ödeläggande branden i Kyoto våren 1177, krig, virvelstormar, jordbävningar, omfattande hungersnöd och stort mänskligt lidande. I naturens närhet, där författaren avstår från det gängse sällskapslivet och hellre finner vänner »i lutan eller cittran, i blommorna eller i månen«, begrundar han tillvarons ändlighet, samhällets sköra länkar och frihetens förutsättningar. I ensamheten, i det anonyma och stilla livet, blickar han djupare och lever närmare sig själv. Hojoki är en klassiker inom den japanska litteraturen och publiceras i ständigt nya utgåvor. Här presenteras den för första gången på svenska, i översättning av Lars Vargö, som också skrivit ett upplysande efterord och försett texten med kommentarer. I volymen ingår även den japanska originaltexten. »Flodens flöde fortsätter utan uppehåll, men det är aldrig samma vatten. Det skum som på sina ställen bildas och försvinner varar inte länge. På samma sätt är det med människors boplatser. I huvudstaden trängs husens takpannor som vore de vackra pärlband. Såväl de rikas som de fattigas hus kan förefalla gå från generation till generation i all oändlighet, men tittar man noga efter är de hem som är riktigt gamla inte särskilt många. En del råkar ut för eldsvådor och ersätts av nya byggnader, en del större hus förfaller och ersätts av mindre. Likadant är det med människorna som bor där. Platsen förblir densamma, och antalet människor som fortsätter att bo där är många, men av de tjugo, trettio ansikten man känner igen återstår snabbt bara ett eller två. Som skummet på vattenytan kan människor födas på kvällen och dö på morgonen, men varifrån de kommer och vart de tar vägen vet jag inte.«