Resan till Ljungby i södra Möre – hinnat ja saatavuus

En eftermiddag saktade tåget in i Trekanten, en liten station, halvannan mil väster om Kalmar där tåget stannade utan egentlig anledning. Det var i mitten av maj. Någon ropade från en trädgård,jag minns inte vad, ing­en mer än jag steg av. Plattformen låg öde som en vintrig strand. Jag såg ett stationshus och ett rödfargat magasin, båda i lätt förfall. Väntrummets dörrar var stängda och fönsterluckorna spruckna av många somrars hetta. Några fåglar flög djupt in i molnen. En stund stod jag där på perrongen och såg grönskan skimra i den klara dagen. När jag tänker på det nu är det som om jag stått där hela tiden. Men jag måste ha gått vidare, genom samhället son-i fått sitt namn av att tre vägar bildade en trekant. Ett ungt samhälle, men säkert ett gammalt namn. Sedan fortsatte jag ända bort till bron i Nygrantorp, där jag mötte en katt. Jag blev länge kvar i trakten, medan ögonblicken försvann, vattnen rann och vårarna upprepade sig. Några överlevare såg jag aldrig. Men jag såg solen gå upp ur kohagen i Nygrantorp under nästan femton år och föreställde mig ibland att den först hade stigit över de japanska öarna, över hus av bambu for att plöts­ligt brinna i björkarna framför min stuga. I en av dem satt en kväll en koltrast och sjöng med fullmånen som bakgrund mot sin mörka silhuett. Det var en kväll när skymningen kom plötsligt medan stenarna och trä­den ihärdigt betraktade mig. Stjärnan i trädet var ett öga. En sådan kväll ingår vi i träden - och förbinds med de lugna drömmande vattnen. Jor­den är åter en tunn skiva som försiktigt rör sig genom världsrymden för att inte spilla ut floder och hav. En sådan kväll var det.