Under terrassen hade jag en fuktig källare – hinnat ja saatavuus

Med både korta och längre avsnitt ur sina tidigare romaner identifierar sig Tom Sandqvist med den spanske författaren Enrique Vila-Matas, han som - indirekt - säger att upprepningen faktiskt är hans starka sida, hans egentliga ämne, eller så här: han som tycker om att upprepa saker, men i omarbetad form, han som är en oförtruten omarbetare, han som ständigt ser, läser och lyssnar och för vilken allt tycks möjligt att ändra, han som aldrig slutar att ändra. Berättaren i den nya romanen är konstnärsvillan i Kullo, i Karleby eller Tjusterby, den till förfallet dömda villan som själv säger att diskursen framträder som ett collage av återanvända och ständigt bearbetade meningsfragment, citat, parafraser och pastischer, lånade, upprepade och ändå nya. Fragmenten är liksom nedskruvade i den lingvistiska huskroppen, säger villan som själv är byggd och påbyggd av de mest olika element: rejäla stockar, kasserade bräder, spillvirke, gamla fönsterkarmar. Det stämmer till eftertanke. Och huset berättar sin berättelse om den fuktiga källaren under terrassen, hur mögelsvampen långsamt angriper betonggrunden och bjälklaget, om farmor och farfar, mamma och pappa och de fyra pojkarna, om hur pappa - konstnären - lämnar familjen, om mamma som vänder ansiktet mot väggen, och särskilt om farmor, ”trollpackan”. Det är hon som styr och ställer, tänder i vedspisen, bär ut slaskhinken och ber till Gud, hon som förskjuter sin son medan barnbarnen glider in i misären, gyttjan, sörjan, alkoholismen. I sitt samtal med författaren åberopar huset i Kullo gärna sina referenser till den franske filosofen Gaston Bachelards reflektioner kring husets karaktär av skydd och snäcka. Det berättande huset låter texten växa fram i samma anda som då Vila-Matas säger att kopplingen till det förflutna är grundläggande för själva handlingen när det gäller konstnärliga skapelser som upprepar sig, eftersom de inte söker sin originalitet i en tillbakablick på något specifikt ”pilotavsnitt”, utan snarare i ursprungets egen potentiella förmåga att öppna sig mot nya textuella universum.