Anders E. Johansson

Norrland är natur, energi, modernitet, naturtillgångar, vildmark, exploatering, ursprung, avfolkning, turism, kolonialism, utveckling, glesbygd, periferi, tystnad, fantasi, nationalparker, rå verklighet, kamp... Norrlandslitteratur är vildmarksromantik, realism, utopi, modernism, motstånd, lokal, solidarisk, politisk, sär, ursprunglig, folklig arbetarskildring... Alla dessa föreställningar om Norrland och dess litteratur. Alla går de att problematisera, vända och vrida på, analysera. Och det är vad litteraturvetare gör i den här antologin. Utifrån den teoribildning som brukar kallas ekokritik läser forskarna olika slags texter - hemmahörande i ett tidsspann som sträcker sig från Fredrika Bremer till Stefan Spjut, och innefattande, bland annat, Torgny Lindgrens berättarkonst och Vattenfalls policydokument - på sätt som visar hur de förhåller sig till dessa föreställningar. Därmed blottläggs också hur texterna i sitt förhandlande om norrländsk identitet avtecknar sig mot det moderna samhällets grundläggande uppdelning mellan kultur och natur, människa och miljö. Uppdelningens konsekvenser är i dag otäckt tydliga, när den faller samman inför de globala utmaningar som präglar vår tid.

Ska man undervisa om Strindberg trots hans förlegade kvinnosyn? Hur hanterar man utbildningssystemets krav på förutsägbara resultat när man tror på en oförutsägbar litteraturundervisning? Går det att skapa trygghet och samtidigt öppna för risk och osäkerhet i klassrummet? Att undervisa i litteraturvetenskap är att vara intrasslad i olika obekväma och motstridiga positioner, roller och spänningsfält som rör etik, politik och synen på kunskap i vårt samhälle. Omsorg och ironi argumenterar för att det är viktigt att litteraturlärare försöker stå emot impulsen att genast lösa de dilemman som genomkorsar det litteraturvetenskapliga klassrummet. Aporierna, de olösbara motsägelserna, kan i själva verket förstås som litteraturundervisningens förutsättning och särskilda kunskapsbidrag. Genom fyra prövande essäer med utgångspunkt i lärares vardag pläderar denna bok för något man kunde kalla en aporetisk litteraturundervisning, där både omsorg och ironi är viktiga komponenter. Omsorg om vårt ämne, studenterna och litteraturen; ironi som ett sätt att navigera i, men inte ut ur, motsägelserna.

Tomas Tranströmer räknas som en av Sveriges mest betydande poeter genom tiderna. Samtidigt hör det till berättelsen om Tranströmer att han utsattes för hård kritik under 1960- och 70-talen för att hans poesi ansågs vara politiskt oengagerad. Hur kan man såhär femtio år senare förstå den kritiken? Stämmer det över huvud taget att Tranströmer hade kritikerkåren emot sig? Hur är det möjligt att från vår sida av millennieskiftet se på politiska dimensioner i Tranströmers poesi? I antologin Tranströmer och det politiska undersöker åtta litteraturvetare från Umeå, Sundsvall och Åbo den tranströmerska poesins förhållande till politiken. Texterna tar avstamp i aspekter som diktjaget, parrelationen, tilliten till språket, civilisationskritiken, jämlikhets­tanken eller helt enkelt i den egna, känslomässigt grundade, upplevelsen av att läsa Tranströmers dikter. Antologin visar dels att det finns skäl att revidera litteraturhistorieskrivningen om Tranströmer, dels att det är möjligt att betrakta hans poesi som just politisk – även om den inte ­behandlar vad man i vardagligt tal kallar för politik.

Varför är vi så upptagna av Jantelagen? Att det har gått över åttio år sedan Aksel Sandemose formulerade Jante­lagen hindrar inte att den fortfarande är ett gångbart namn på kollektivismens avigsidor: den svenska avundsjukan, småsintheten, det dåliga självför­troendet och så vidare. I denna antologi vrider och vänder åtta forskare på vårt förhållande till denna lag . Utifrån litteraturvetenskapliga, filosofiska, medievetenskapliga och etnologiska perspektiv diskuterar de huruvida de återkommande hänvisningarna till Jantelagen i själva verket säger mer om den individualism som utger sig för att vara lagens motsats än om lagen själv. Finns det rent av något i Jantelagen att bejaka i en tid när den liberala individualismen alltmer framstår som en återvändsgränd och subjektets autonomi blir alltmer diffus? Medverkande: Linda Berg, Eric Carlsson, Anna Forssberg, Anders E. Johans­son, Anders S. Johansson, Maria Jönsson, Jacob Lund, Anders Öhman