Anders R. Olsson

Vilken funktion hade egentligen sociala medier under den arabiska våren? Vilka är den digiala underklassen? Och hur har en handfull teknikföretag i Silicon Valley lyckats sprida ryktet om sig själva som det fria ordet och kunskapens främsta förespråkare När internet ska diskuteras används ofta begrepp som frihet, demokrati och delaktighet. Att internet har haft en otrolig betydelse tvivlar ingen på, men samtidigt finns en mängd löst grundade föreställningar att internet kommer infria alla förhoppningar, en sorts tekno-utopi. Internet är på ett plan öppet och fritt, men lika mycket är det skapat av offentliga regleringar, teknik och affärsintressen. 85 procent av de så kallade stadsnäten ägs av kommunala bolag. Den grundläggande infrastrukturen för nätet i Sverige är alltså i allmän ägo, tvärtemot den gängse bilden att internet drivs av marknadskrafterna. I Myten om internet har såväl svenska som internationella namn samlats för att nyansera bilden av internet, och inte minst blottlägga vilka som har gynnats av de rådande föreställningarna. Bland skribenterna märks egyptiska Mariam Kirollos, aktivist och doktorand, som starkt ifrågasätter hyllningarna av sociala mediers roll i den arabiska våren, och Robert Levine, amerikansk författare och journalist, som utkom med den mycket uppmärksammade boken Free Ride 2011.

Vår tids journalister lämnar ytterst sällan felaktiga upplysningar i sak. Likväl blir nyhets- och samhällsrapporteringen på område efter område direkt vilseledande. Anders R Olsson reder ut varför. Efter 30 år som journalist och med användning av medieforskningens resultat kan han visa varför ”nyhetsfabriken” producerar så mycken osanning. Han demonstrerar också, med otaliga exempel, hur det går till i praktiken. Det handlar inte om att journalister typiskt sett är lata, okunniga, oansvariga, höger- eller vänstervridna eller att de utgör någon egen samhällsklass med intressen att bevaka. Naturligtvis finns det dåliga yrkesmän, men de flesta journalister vill verkligen förmedla en sannare bild av världen. Problemet är att journalistik bedrivs s a s på fel spelplan. Lika lite som man kan spela ishockey på en gräsplan avsedd för fotboll kan man bedriva samhällelig upplysning på villkor som bestämts av underhållningsbranschen. Underhållning måste vara lönsam i ekonomisk mening. Kostnaderna måste pressas maximalt och innehållet måste ytterst bestämmas av publikens behov – vad som får den att må bra, enkelt uttryckt. På de premisserna går det inte att bedriva seriös journalistik. Nytänkande är nödvändigt. Nytänkande om hur medborgarna ska förses med bättre kunskap, d v s bättre journalistik, förutsätter nytänkande om hur de demokratiska processerna ska fungera.