Andreas Åkerlund

Läroplanen för gymnasieskolan (GY25) är tänkt att skapa de bästa förutsättningarna för elevernas bildning, tänkande och kunskapsutveckling. I den här boken ligger fokus på de gymnasiegemensamma ämnena – deras syften, innehåll och kunskapsanspråk – och läsaren erhåller en djupare förståelse för hur de olika ämnena enskilt bidrar till och samspelar med varandra i skolans kunskapande och fostrande roll. De gymnasiegemensamma ämnenas didaktik riktar sig till studenter och lärare på ämneslärarprogrammet och den kompletterande pedagogiska utbildningen, och till yrkesverksamma lärare på gymnasienivå samt rektorer och skolchefer. De gymnasiegemensamma ämnena utgörs av engelska, historia, idrott och hälsa, matematik, naturkunskap, religionskunskap, samhällskunskap samt svenska och svenska som andraspråk.

I Anti-Versaillesfreden analyseras en särskild sorts tysk påverkan på svensk press. Det handlar om fördold nyhetsförmedling i syfte att skapa sympatier för Tyskland i allmänhet och en kritisk svensk opinion mot freden i Versailles i synnerhet. Denna propagandaverksamhet tog sin början under Weimarrepubliken och fortsatte sedan under det nazistiska Tredje riket. I centrum står Aufklärungsausschuß Hamburg-Bremen (AAHB), en organisation som grundades 1923 i syfte att påverka den utländska opinionen genom artikelförmedling till dagspressen. När organisationen etablerades i Sverige 1932 hade den redan byggt upp ett globalt nätverk för att förmedla material till utlandet. Från 1933 inledde AAHB och den tyska legationen i Stockholm ett samarbete, pådrivet och stöttat av den nya nationalsocialistiska regeringen i Berlin. Andreas Åkerlund är professor i historia vid Södertörns högskola. Han har forskat om svensk–tyska relationer under 1900-talet, utbildningens internationalisering och svensk offentlig diplomati.

Denna rapport behandlar förändringar och förskjutningar i regeringens styrning av Svenska institutet under perioden 1998–2018. Rapporten behandlar tre frågekomplex. Det första handlar om styrningens form, där utvecklingen sätts i relation till allmänna förändringar i svensk myndighetsstyrning under perioden. Det andra handlar om innehållet i myndighetsinstruktioner och regleringsbrev utifrån antagandet att detta är en indikator för hur offentlig diplomati förståtts och omsatts av svenska regeringar under perioden. Utifrån dessa två komplex diskuteras sedan balansen mellan regeringspolitik och Svenska institutets bredare representations- och främjandeuppdrag, det vill säga graden och karaktären hos regeringens styrning av institutet över tid. Andreas Åkerlund är docent i historia och verksam vid Södertörns högskola.

"OBJEKTIVT sett är det naturligtvis så, att den tyska nationalsocialismen, liksom varje annan stor folkrörelse, är en blandning på gott och ont, men enligt mitt förmenande överväger det goda." - Genetikprofessorn Herman Nilsson-Ehle 1937. De intellektuellas förräderi? handlar om sympatier för den tyska nationalsocialismen bland svenska intellektuella. Dessa akademiker på universiteten eller inom de akademiska professionerna, författare, konstnärer och journalister, var oftast inte organiserade nazister. Däremot engagerade de sig i nazismen närstående organisationer och publikationer, eller samarbetade på andra sätt med Nazityskland. Med objektiviteten som ammunition deltog de i ett vetenskapens och kulturens propagandakrig för att förstärka Tredje rikets legitimitet. Trots omfattande forskning om perioden är de intellektuella "tyskvännerna" fortfarande ett försummat kapitel i svensk historia. De frågor boken behandlar utgör också en ideologiskt minerad terräng. Problematiken med gränsdragningen mellan vetenskap och politik, och om anspråk på objektivitet i det offentliga samtalet, har inte försvunnit utan är ständigt aktuell. Innehåll:Maria Björkman, Patrik Lundell & Sven Widmalm, "De intellektuellas förräderi?" Andreas Åkerlund, "Vilhelm Scharp - tyskvän, nationalist och antinazist?" Sven Widmalm, "Vetenskap som propaganda. Akademiska kontakter mellan Sverige och Tyskland under Tredje riket" Birgitta Almgren, "Svenska universitet - mål för nazistisk kulturpolitik" Maja Hagerman, "Svensk rasforskning och den nazistiska världsbilden. Herman Lundborgs vänskap och utbyte med ledande rashygieniker i Nazityskland" Maria Björkman, "Ras, vetenskap och objektivitet. Några lojaliteter hos Folke Henschen" Olof Ljungström, "'När ett helt folk drivits i landsflykt'. Gösta Häggqvist och flyktingfrågan vid Karolinska institutet" Henrik Rosengren, "Mellan kulturpolitisk anpassning och estetiska objektivitetsideal. Musikkritik och musikpolitik i Dagsposten 1941 till 1945" Bibi Jonsson, "Rütger Essén och de släckta metropolerna" Benjamin G. Martin, "Svensk film i Hitlers Europa. Nationell filmindustri och internationella nätverk" Patrik Lundell, "De välvilligas rationalitet. Objektivitetsideal och mediekritik inom Riksföreningen Sverige-Tyskland 1938 till 1958" Ola Larsmo, "Det svarta nätet. Om unghögern, Sveriges nationella förbund och Sverigedemokraterna" Johan Östling, "Nya nyanser av brunt. Utblick över ett forskningsfält"

Academic exchange is one of the cornerstones of public diplomacy. Receiving foreign academics is one way of influencing foreign elites in an attempt to build goodwill and stable international networks. The result is that academic mobility and the internationalisation of higher education and research have always been directly affected by foreign policy decisions and diplomatic considerations -- and still are. In this book Andreas Åkerlund analyses Swedens scholarship programs for foreign academics in a long-term perspective. Here a quantitative analysis of scholarship holders is related to Swedish exchange policy and grant practices by looking at the Swedish Institute in particular. The result is an account of how public diplomacy, foreign policy, development assistance, and the ideas of a knowledge-based economy and international competition affected academic exchanges with Sweden in the twentieth century.