Andreas Johansson Heinö

Hur bra är journalistiken om migration? Journalistiken om migration och integration har förändrats kraftigt det senaste året – både kvantitativt och kvalitativt. Men fortfarande är det ett område med intensiv debatt om hur rapporteringen ska gå till – och ett av de områden där nya aktörer med störst kraft tagit sig in på åsiktsarenan. Denna skrift består av två delar – en med forskning och en med essäer. Åtta framträdande journalister och forskare svarar i varsin essä på frågan: hur bra är journalistiken om migration? Och: har kvaliteten påverkats av tankar om vilka politiska krafter som kan gynnas? Vi presenterar också tre unika studier om de invandringskritiska webbplatser som haft en växande roll i debatten både om migration och journalistik. Sajterna är manliga, kritiska, känslosamma och negativa. De är beroende av och samtidigt djupt kritiska till de journalistiska medierna. I sex av tio artiklar på de invandringskritiska – eller än hårdare – sajterna refereras de traditionella medierna. Dessutom visar en studie av landets fyra ledande ledarsidor att få texter är positiva till invandring och de direkt negativa blivit fler de allra senaste åren.

Hårdrocken har roat, skrämt och provocerat i mer än ett halvt sekel. Trots, eller kanske tack vare, ständigt motstånd från kritiker, föräldrar och moralister har den överlevt längre än de flesta musikstilar. Hårdrockens historia är en berättelse om uppror mot auktoriteter, om musikaliskt, kulturellt och socialt gränsöverskridande och inte minst om en obändig lojalitet med den enskilda människan och hennes längtan efter frihet. Om detta handlar denna bok. Åtta skribenter, som till vardags skriver om politik, och två hårdrocksmusiker ger varsin berättelse om vad hårdrocken har betytt för dem själva och för samhället. Det handlar om uppror, om frihet och om den mening och glädje som ryms i den tunga musiken.

Alla svenskar har en relation till dansbandsmusiken. Men bakom de välkända sångerna och omskrivna artisterna finns en sällan berättad historia om det moderna Sveriges framväxt: om rekordårens alltmer välmående och nöjeslystna medelklass som ville fortsätta att roa sig även i vuxen ålder, om kassettband som såldes i jätteupplagor på bensinmackar och om en folklig och kommersiell kultur som aldrig erkänts av kultureliten. Vill man förstå Sverige måste man helt enkelt förstå dansbanden.

Hårdrocken har roat, skrämt och provocerat i mer än ett halvt sekel. Trots, eller kanske tack vare, ständigt motstånd från kritiker, föräldrar och moralister har den överlevt längre än de flesta musikstilar. Hårdrockens historia är en berättelse om uppror mot auktoriteter, om musikaliskt, kulturellt och socialt gränsöverskridande och inte minst om en obändig lojalitet med den enskilda människan och hennes längtan efter frihet. Om detta handlar denna bok. Åtta skribenter, som till vardags skriver om politik, och två hårdrocksmusiker ger varsin berättelse om vad hårdrocken har betytt för dem själva och för samhället. Det handlar om uppror, om frihet och om den mening och glädje som ryms i den tunga musiken.

Den blomstertid nu kommer, menskonst, genuspedagogik, bränn Tintin och Pippi, könsneutrala toaletter, en pojke som lucia och hen. Plötsligt ockuperar en mängd nya frågor debattsidorna, köksborden, sociala medier, till och med riksdagen. De diskuteras med sådan kraft att vänner i stridens hetta ser varandra som fiender. Därför har debatterna samlats under ett gemensamt namn som fångar deras obehagliga intensitet. Vi kallar dem för kulturkriget. ANDREAS JOHANSSON HEINÖ är statsvetare, förläggare och skribent.

1989 är murens fall och demokratins seger i Östeuropa. Men det är också året då nationalismen kom tillbaka, mångkulturen började ifrågasättas och Ayatollah Khomeini utfärdade en fatwa mot Salman Rushdie. Om författaren:Andreas Johansson Heinö berättar om hur kulturkriget började. Om författaren Andreas Johansson Heinö är statsvetare och chef för Timbro förlag.

Svenskar vill se sig som ett tolerant folk. I det mångkulturella samhället är svenskheten inte så viktig längre. För vi gillar olika. Men gör vi verkligen det? Statsvetaren Andreas Johansson Heinö har synat självbilden och finner att den tyvärr inte stämmer. I teorin är vi toleranta, men i praktiken stöter vi bort avvikare. Vi gillar inte särskilt olika. Vi gillar lika. Om vi ska klara integrationens utmaningar krävs att vi förstår vilka vi är och varför. I Gillar vi olika? beskriver Andreas Johansson Heinö hur Sverige på relativt kort tid har blivit ett invandrarland, jämför svensk invandringspolitiken med utvecklingen i resten av Europa och skärskådar invanda föreställningar om mångkulturalism, nationalism, integration och assimilation. Och ställer frågan: vad innebär det egentligen att vara svensk? Vad har gått fel i integrationspolitiken? Ett mångkulturellt samhälle förutsätter pluralism bortom det triviala. Då är det inte i första hand islamister eller nationalister som vi bör bekämpa - utan den utbredda svenska likhetsnormen"Ett synnerligen välkommet bidrag till endebatt som ofta är mer politiskt och normativtladdad än vetenskapligt vederhäftig." Lars Trägårdh, historiker"Andreas Johansson Heinö är befriande insatt i ochpåläst om det han talar om. Det är en mycket givandeläsupplevelse." Tove Lifvendahl, författare, debattör ochsenior fellow vid Fores. Författaren Andreas Johansson Heinö berättar om sin bok "Gillar vi olika?" from Timbro on Vimeo.