Ann-Charlotte Weimarck

Den som kör över Öresundsbron passerar förr eller senare en skylt, som visar var själva gränslinjen mellan länderna går. Nu är vi i Sverige nu är vi i Danmark. Trots det strömmande vattnet under bron är gränsen långtifrån flytande. Men så har det inte alltid varit. Gränsen mellan länderna har inte heller alltid gått i Sundet. Att skåningarna var danska fram till 1658 går att se spår av i bland annat dialekt, arkitektur, hantverk och kyrklig konst. Före nationalstatens framväxt var statsgränsen inte särskilt viktig för människorna. Före år 1900 hittar vi många exempel på kulturmöten, som inte i första hand handlade om dansk och svensk, utan om andra kategoriseringar. Så vad gör gränser med människor? Och vad gör människor med gränser? De utvecklar förstås strategier för att hantera dem, på såväl laglig som olaglig väg. Gränsen kan vara en tillgång i vardagen, ett sätt att finna arbete när det egna landets arbets­tillfällen tryter, den kan vidga ens horisonter genom ett större kulturellt utbud, och den kan vara ett hinder för handel av det mer ljusskygga slaget. Gränsens gradvis förändrade betydelse blir tydlig när man som i denna bok följer möten mellan dansk och svensk, från det att Skåne blev svenskt 1658 och fram till idag.

Den eftertraktade lysterglaserade majolikan kom på modet i Europa för 800 år sedan. Det var då som den började spridas till Västerlandet från Mellanöstern. Keramik med lysterglasyr handlar om hur lysterglasyren till slut blev en självklar del av den västerländska keramiska traditionen. Hur gick detta till? Vägen dit är fascinerande och svårfångad. Ann-Charlotte Weimarck redogör för de omfattande kreativa kontakter som ligger bakom en sådan modeutveckling under flera århundraden.

Ann-Charlotte och Torsten Weimarck, universitetslektor resp. professor i konstvetenskap i Lund, gav 1969 ut en liten bok, som den gången var ett pionjärarbete,om konst- och brukskeramiken från Höganäsbolagets kärlfabrik. Därefter har de under de nästan fyra decennier som har gått fortsatt att samla material och i denna nya, innehållsrika bok publicerar de sina forskningsresultat. Höganäsbolagets kärlfabrik (18321926) tillverkade inte bara de välkända gula blyglaserade hushållskärlen och bruna saltglaserade syltkrukorna. Det fanns också en mycket omfattande produktion av prydnadsföremål. Under den första epoken var de starkt präglade av seklets nystilar. Kring 1890 tillverkas modeller och glasyrer inspirerade av den engelska konsthant- verksrörelsen. Vid seklets slut introduceras symbolistisk konstkeramik. Under 1900-talets första decennium tillverkas modeller i internationell art nouveau-stil och under de sista ca tio åren modernistisk vackrare vardagsvara. Ferdinand Ring, Helmer Osslund, Albin Hamberg och Edgar Böckman med flera var engagerade som konstnärliga medarbetare. Deras arbeten blev ofta uppmärksammade i samtidens diskussioner om svensk »konstindustri«, som var tidens beteckning på det som idag kallas »design«. Ett par gånger stod de i själva verket som introduktörer av nya keramiska uttryck i Sverige, och några av deras arbeten håller en konstnärlig kvalitet som utan vidare kan mäta sig med det främsta i samtidens tillverkningar. Det är fråga om en mycket omfattande produktion av keramiskt gods. Fattigdomen och de många gånger svåra arbetsförhållandena i gruvsamhället Höganäs har varat långt fram i tiden och stod ofta i skarp kontrast till kvaliteten på föremålen som producerades här. Detta är också en bok för samlaren, med stämplar, upphovsmän och tekniker.