Anna Danielsson Öberg

Rötterna till dagens försäkringsbolag och offentliga socialförsäkringar tränger djupt ner i historien. Redan på 1300-talet inrättades den första formen av obligatorisk brandförsäkring i Sverige och ett par hundra år senare blev socknarna skyldiga att ge medellösa åldringar och svårt sjuka fattigvård. I det moderna samhället är olika slags försäkringar en oumbärlig beståndsdel för den enskildes välfärd och trygghet men också för att ekonomin ska kunna fungera och utvecklas. I Försäkring och trygghet i en förändrad värld diskuteras flera aspekter på försäkringarnas roll i samhället, deras historia och framtidens utmaningar. Boken ges ut i samband med att fackförbundet Forena, som organiserar de anställda inom försäkringsbranschen, fyller 100 år.

Industrins fack och arbetsgivare har dominerat den svenska lönebildningen sedan Industriavtalets tillkomst 1997. Det är deras löneavtal som stått som norm för alla andras ansträngningar. Och resultatet av den rådande ordningen imponerar, trots återkommande kritik. Reallöneökningarna de senaste 20 åren söker sin motsvarighet i 1960-talets rekordår och saknar motstycke i andra utvecklade ekonomier under samma tid. Sysselsättningen är rekordhög och industrins konkurrensförmåga vass. Men all framgång har som bekant också en baksida. Den rådande ordningen hotas eller utmanas nu både inifrån och utifrån, skriver Anna Danielsson Öberg och Tommy Öberg i Vem ska bestämma på lönemarknaden? Inifrån handlar det om förväntningar från medlemmar som kan bli allt svårare att leva upp till. Ökade reallöner tas numera för givet. Utifrån handlar det om andra förbunds eller branschers ambition att öka sitt inflytande över det som utgör märket för löneökningarna. Att dessutom nära 900 000 tjänstemän undviker industrins norm genom sifferlösa avtal är också ett växande hot mot den stabilitet som råder.

Industriavtalet har varit lönemarknadens fasta punkt alltsedan lönerörelsen 1998. Omstritt och hårt kritiserat, ändå lönebildningens centrum. Men ingenting, inte ens Industriavtalet, lever för evigt. Den svåra frågan är därför inte om utan hur modellen ska förnyas eller förändras. Avtalsrörelsen 2016 blir ett test av modellens förmåga till anpassning och överlevnad, skriver Anna Danielsson Öberg och Tommy Öberg i sin skildring av den så ofta dödförklarade modellen för lönebildning. Utifrån sina mångåriga erfarenheter från bevakning av arbetsmarknaden försöker de identifiera de utmaningar som lönebildningen står inför. De har skärskådat historien för att förstå hur dagens löneverklighet har formats. Och de har granskat dagens ordning och värderat dess styrkor och svagheter.

För mer än femtio år sedan enades fack och arbetsgivare om att de särskilda, låga kvinnolönerna skulle bort ur kollektivavtalen. Men förhoppningen att det skulle leda till likvärdiga löner har inte infriats. Minskningen av lönegapet mellan könen går i snigelfart trots en nästan samstämmig kör av fack, politiker, arbetsgivare och allmänhet som anser att löneskillnaderna mellan könen är orimliga. Varför går det så långsamt? Finns en verklig vilja bakom orden? Anna Danielsson Öberg och Tommy Öberg har frågat fackliga företrädare och medlemmar, arbetsgivare och myndighetschefer. En av slutsatserna är att det kanske är dags för ett nytt, epokgörande avtal där frågan om kvinnolöner blir en central punkt i en kommande pakt - eller varför inte i ett nytt huvudavtal? En sådan överenskommelse skulle bli historisk och markera den verkliga vändpunkten då kvinnors arbete värderas lika mycket som mäns.