Anna Kaldal

Svensk barnrätt ger en grundläggande introduktion till juridik som ämne och till Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Bokens kapitel rör frågor om barns rättigheter inom ämnena familjerätt, socialrätt, utbildningsrätt, migrationsrätt, straffrätt, utsökningsrätt och hyresrätt. Sätten som barns rättigheter fått uttryck inom de olika rättsområdena skiljer sig åt. Inom vissa områden har artiklar i barnkonventionen fått direkt genomslag i svensk lagstiftning. På andra av de behandlade områdena har barnets rättigheter endast fått genomslag genom praxis från våra högsta domstolar. Därutöver är barnkonventionens artiklar 1–42 svensk lag sedan 1 januari 2020. Boken ger läsaren en övergripande bild av svensk rätt och dess förhållande till barns rättigheter samt dess olika uttryck. Syftet med boken är, i all sin enkelhet, att hjälpa den som vill introduceras till ämnet barnrätt. Detta oavsett om personen är jurist, studerande på ett juristprogram, någon som arbetar med beslutsfattande som rör barn eller är en nybörjare som hittat intresse för juridik och barnrätt.

Den här boken handlar om de vetenskapliga kraven på rättsvetenskapligt skrivande. Trots ämnets i grunden teoretiska karaktär är inriktningen att ge praktiska tips för skrivandet. De vetenskapliga kraven är gemensamt för allt akademiskt skrivande. De vetenskapliga kraven skiljer rättsvetenskapen från annan juridisk verksamhet. De är också desamma oavsett vilken form av rättsvetenskapligt skrivande det är fråga om och vilken akademisk nivå det är fråga om. Boken riktar sig till alla som ska skriva ett rättsvetenskapligt arbete, såväl juriststudenter som skriver examensuppsats som andra som med rättsvetenskapliga ambitioner ska skriva en text, oavsett längd. De grundläggande vetenskapliga kraven är nämligen desamma oavsett om det är fråga om en kortare artikel eller en lång monografi, t.ex. en doktorsavhandling. Tanken är att boken ska stimulera eget tänkande. Även om det i betydande grad är fråga om handfasta råd och exempel är avsikten att texten ska uppmuntra till vidare reflektion. Intresset är främst riktat mot det som brukar kallas metodfrågor. Boken handlar dock inte om det som kan kallas materiell metod, vare sig rättsvetenskaplig eller annan. Således behandlas t.ex. inte det materiella innehållet i olika modeller för att tolka lag eller komparativ metod eller vilka element som ingår i genusteori. Huvudbudskapet är att en skribent ska förklara vad som görs samt hur och varför. Och sedan göra det. Upprätthåller hen sedan de vetenskapskrav som vi redovisar i boken behöver det inte vara svårare än så. Gustaf Sjöberg är professor i civilrätt vid Stockholms universitet. Hans forskning är främst riktad mot finansiell reglering och bolagsrätt med inslag av grundläggande rättigheter. Forskningen har oftast ett rättsekonomiskt perspektiv. Han har vidare bred erfarenhet av regelgivning och beslutsfattande på det finansiella området. Han är domarutbildad (assessor i Svea hovrätt) samt juris doktor (Stockholm) och filosofie doktor (Lund). Anna Kaldal är professor i processrätt vid såväl Göteborgs universitet som Stockholms universitet. Hennes forskning är främst inriktad mot rättsprocesser som rör barn och våld i nära relationer. Hon har stor erfarenhet av tvärvetenskapligt arbete genom mötet mellan rättsvetenskap och forskning inom det beteendevetenskapliga kunskapsfältet. Hon är föreståndare för Stockholms barnrättscentrum.

Handfasta tips om hur man uppfyller de vetenskapliga kraven på en examensuppsats i rättsvetenskap var arbetstiteln på den här boken. Den fångar bäst vad boken handlar om, men tyvärr är den lite för lång. Att det rör sig om just handfasta tips är viktigt att framhålla – konkreta råd och exempel utgör en viktig del av boken. Utgångspunkten för tipsen är de krav som ställs på allt rättsvetenskapligt författande i form av allmänna vetenskapskrav och rättsvetenskapliga krav. Därigenom omfattar framställningen såväl traditionella rättsvetenskapliga undersökningar som uppsatser som innehåller inslag av annan vetenskap. Boken är i första hand riktad till studenter som skriver examensuppsats på juristutbildningen, men också de som skriver uppsatser på andra nivåer borde kunna ha nytta av den. Liksom handledare och examinatorer. Anna Kaldal är docent och universitetslektor i processrätt vid Stockholms universitet och verksam som forskare vid Stockholms barnrättscentrum. Hennes forskning är inriktad mot bevisrätt, straffprocessrätt och barnrätt. Hon deltar återkommande i utrednings- och utvecklingsarbete hos departement och myndigheter. Gustaf Sjöberg är docent i civilrätt och universitetslektor i finansiell reglering vid Stockholms universitet och verksam som forskare vid Stockholm Centre for Commercial Law. Hans forskning är inriktad mot finansiell reglering och aktiebolagsrätt. Han är domarutbildad och har bred erfarenhet av regelgivning och beslutsfattande på det finansiella området.

I juni 2009 fick Juridiska institutionen vid Stockholms universitet i uppdrag av Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Socialstyrelsen och Rättsmedicinalverket att genomföra utvärdering av myndighetssamverkan i gemensamma lokaler kring barn som misstänks vara utsatta för brott, s.k. barnahus. I uppdraget ingick att jämföra förundersökningskvalitet och psykosociala insatser till barn misstänkt utsatta för brott på åtta orter med barnahus och fyra orter utan barnahus. Utvärderingen omfattar cirka 1.000 barn som var föremål för en brottsutredning 2009, beskrivning av myndighetssamverkan vid 22 barnahus och enkätsvar från 111 barn. Utvärderingen visar att brottsutredningar i barnahusens verksamhet idag lider av samma brister som i ordinarie polis- och åklagarverksamhet. Vad som fungerar bra på barnahus kan också fungera bra i den ordinarie verksamheten och handlar om kompetens och resurser, men också om organisation och engagemang. Någon signifikant skillnad mellan barnahusorterna och jämförelseorterna vid genomgången av förundersökningar fanns inte, snarare var lagföringsfrekvensen lägre på orter med barnahus. Däremot visar utredningen att myndighetssamverkan är högre på orter med barnahus, att fler barn får krisstöd och att medverkan av barnmedicinsk expertis vid samråden leder till fler läkarundersökningar. En förutsättning för att uppnå de goda effekter som barnahusverksamheten har potential till, både polisiärt- och psykosocialt, är emellertid att verksamheten har en fungerande samverkan, att samtliga involverade discipliner och myndigheter deltar aktivt samt att verksamheten omfattar en tillräckligt stor volym barn. För att uppnå och behålla en god kvalitet i barnahus krävs en systematisk kvalitetssäkring och tillsyn.