Anna Wallette

Ska historia förstås och läras som en framåtriktad rörelse, med början, mitt och slut, eller ska historia förstås bakifrån, med utgångspunkt i våra egna, sentida frågeställningar? Vad skiljer och vad förenar historieundervisning på olika nivåer? Vad är viktigast: mängden av historiska fakta, analytiska och kritiska perspektiv eller redskap för att välja ut och hantera den historia som är viktig för vår tid? Vad betyder genus, klass och etnisk identitet för historieundervisningen? Och på vilket sätt kan digitaliseringen påverka historieämnet? Att undervisa i historia på universitetet tar upp dessa och flera andra historiepedagogiska och historiedidaktiska frågor som ges allt för litet utrymme i den högskolepedagogiska utbildningen. Denna bok fyller därför ett tomrum. Tolv historiker, några med stor undervisningserfarenhet, andra i början av sina karriärer, reflekterar här över både de svårigheter och de möjligheter som möter universitetets historielärare. Att undervisa i historia på universitetet vänder sig till historiker verksamma på universitet och högskolor, men även till skolans historielärare och till andra med intresse för historieförmedling.

1880-talet var ett dynamiskt årtionde en tid i rörelse. En genomgripande omvälvnings­process från agrar­samhälle till industriland påverkade det svenska samhället på alla plan. Framtidstro och optimism vibrerade. Tekniska innovationer som telefon, elektricitet och järnvägar vidgade vyerna och knöt nya band, medan uppfinningen av dynamiten bidrog till en gryende revolutionär terrorism. Sociala rörelser satte starka krafter i jäsning. Grunden lades för det moderna Sverige, nya institutioner, normer och vanor tog form, kontrollsystem byggdes upp. Nya kvinnoroller formades. Individen trädde fram, identitet blev viktigt. Känn dig själv, manade Arthur Hazelius på Nordiska museet. Men spåren av Fattigsverige fanns kvar, massemigrationen till Nordamerika kulminerade. I tider av förändring aktualiseras det förflutna. Framstegstankar gjorde historisk forskning till något ideo­lo­giskt värde­fullt och historiesyn diskuterades ivrigt. Vems historia skulle skrivas kungarnas eller folkets? Författare skrev folk­lig kulturhistoria; Sverige fick en av sina första humanistprofessorer i ämnet. Ett kulturhistoriskt perspektiv är också det som förenar författarna till Individer i rörelse i beskrivningen av detta eruptiva decennium. De söker ledtrådar till dolda sam­manhang med hjälp av de spår som terrorister, hyresvärdinnor, kvinnliga frälsningssoldater och andra lämnat efter sig.