Annelie Bränström Öhman

Sara Lidman (1923-2004) har hyllats som en förnyare av den svenska romankonsten. Mindre känt är att hon även skrev dramatik. Här samlas för första gången hennes dramatikergärning i samma volym: "Job Klockmakares dotter", "Aina", "Paragraf 23", "Marta Marta", "Inga träd skall väcka dig", "Balansen" och "Järnkronan". Annelie Bränström-Öhman står för ett initierat förord.

Sara Lidman (1923–2004) räknas som en av ­romankonstens stora förnyare i den svenska litteraturhistorien. Mindre känt är hennes stora intresse för kläder och textil formgivning. Hon tänkte, skrev och levde i det textila. I en dröm ser hon för sig Selma Lagerlöf iförd en chockrosa sidenkrinolin. I en tidig roman talar en av huvudpersonerna ”i vågor av mjukaste sammet”. Sömnad, hantverk och klädesplagg blir en del av romanernas formspråk, alltmer framträdande genom åren. Hon klär på språket; ger varje berättelse en originell och välskräddad språkdräkt. I boken Sara Lidmans språkdräkter följer ­litteraturforskaren Annelie Bränström-Öhman och bildkonstnären Maria Sundström tygspåren genom Lidmans författarskap, främst genom mästerverket Jernbanan. Det handlar om den unge hjälten Didrik som rider in i historien på sin svarta häst, iförd en röd bussarong, och senare ikläds en brudgumskostym i vit vadmalsväv – samt om två sidenklänningars märkliga öden och färdvägar.

Läsandet och kärleken till böcker förenar de fyra författarnas väg genom skolgång och yrkesarbete till en tillhörighet i forskning, undervisning och akademiskt ledarskap. De olika berättelserna har vuxit fram ur ett kollektivt tankearbete utifrån erfarenheter som sammantaget skapat olika böjningsformer av genus, klass och akademiskt livslopp. Varje berättelse är unik, men har sin grund i de nordliga livsomständigheter som författarna delar. Drivkrafter är också längtan, nyfikenhet och kunskapsglädje. I våra samtal har akademin ofta fått rumsliga uttryck vi har talat om mellanrum, möjlighetsrum, instängda rum, statusrum eller frihetsrum. Rummet i sin konkreta geografiska form av Norrland/Norden har vi gemensamt det norra Sverige som varit vår start och utgångspunkt. Alla fyra författare är professorer vid Umeå universitet: Britta Lundgren, professor emerita i etnologi; Annelie Bränström Öhman, professor i litteraturvetenskap och genusvetenskap med inriktning på humaniora; Ann Öhman, professor i genusvetenskap och sjukgymnastik; Hildur Kalman, professor i socialt arbete och docent i vetenskapsteori.

Begrepp som ”flicka” och ”tant” a¨r ta¨njbara och ibland motsa¨gelsefulla. De kan vara uttryck fo¨r genus, fo¨rbundna med kultur, kroppsideal, livsfo¨rlopp och normer. I Att konstruera en kvinna anva¨nder fo¨rfattarna flickan, tjejen, kvinnan och tanten fo¨r att ska¨rska°da a°lders- och ko¨nsordningar och tillga¨ngliggo¨ra forskning om ko¨n, a°lder och a°ldrande. Flickan ser vi oftast som ett barn, men ordet har ocksa° kommit att anva¨ndas om tjejer och unga kvinnor. Tanten i sin tur har kommit att bli en symbol fo¨r ”det lilla livet” med hantverk och la°ngkok, men a¨ven fo¨r sja¨lvsta¨ndighet och kritisk blick: hon so¨ker inte behaga utan kan sa¨ga emot och visar civilkurage. Ba°de tanten och flickan anva¨nds ibland pa° ett a°lderso¨verskridande och subversivt sa¨tt. Fo¨rfattarna diskuterar hur kulturella fo¨resta¨llningar skapas och a°terspeglas i medierade sammanhang: i sko¨nlitteratur, tidningar, tecknade barnfilmer, bloggar och olika popula¨rkulturella sammanhang – men ocksa° i ma¨nniskors egna bera¨ttelser. Har vi idag ett uppluckrat a°lderslandskap da¨r ma¨nniskor a¨r friare fra°n normer om ”passande beteende” och kan iscensa¨tta sina liv som de o¨nskar utan att beho¨va fo¨rha°lla sig till sociala tidtabeller?