Astrid von Rosen

Allvarligt talat: Berättelser om livet utforskar det allvarliga från olika tider och sammanhang. Betydelsen av ordet allvarligt följer tre linjer. En rör människans existens, helt enkelt meningen med livet. I alla tider har denna fråga varit aktuell. En annan klargör hur sjukdom och död har gripit in i och vänt upp och ned på människors liv. Smärtorna inför insikten om livets förgänglighet bär tidlöshetens tecken, om än uttrycken varierar. Allvarets tredje betydelse poängterar orättvisa samhällsvillkor och rädslan inför genomgripande förändringar. Boken är en historisk resa, från antiken till vår tid. Olika tider skapar varierande former av allvar. Resan påminner om att det djupt mänskliga kan kännas igen från en tid till en annan. Författarna är alla verksamma forskare i humaniora. Här samlas historiker, litteraturvetare, religionshistoriker, musikvetare, språkvetare, konstvetare, antikvetare och arkeologer för att utforska livets och samhällets allvar. Forskarna studerar dödens symbolik i skiftande tider och pekar på hur rädsla för sjukdom och död alltid har varit aktuell. De visar hur könsnormer i högre grad begränsat kvinnor än män, hur det förflutna uttolkas genom manliga glasögon och vilka skeva uppfattningar som nutiden därför har. De framhåller också den oro som djupgående samhällsförändringar, krig och andra trauman har fört med sig. Biografiska perspektiv används för att komma nära det allvarliga i livet. Genom bokens alla aspekter på mänskligt allvar kan vi få nya kunskaper om historiens och livets skiftande förutsättningar. Budskapet är tydligt: humaniora är på allvar.

I över tre decennier har ADAS teater i Göteborg ägnat sig åt en fysisk teaterpraktik som ständigt utforskar nya perspektiv på den besjälade kroppens livsvillkor. Ibland genom att vända sig till det mycket konkreta materiella. Det handlar om att skapa rum för nya perspektiv och möten – och om att sträva efter en scenkonst som är komplex och vidgande. I fem olika texter, från fem olika blickar, försöker den här boken fånga några av många tänkbara perspektiv på ADAS teaters fysiska teaterpraktik. Det handlar om att lyfta fram nya möjliga berättelser, om att skapa närvaro, att utforska röstens olika dimensioner eller att förstå den mänskliga kroppen som sitt eget vittne. Det handlar också om att använda forskning och intervjuer som metod för att skapa nya arkiv, och om att våga närma sig det allra svåraste.

Det här är historien om dansstjärnan Claude Marchants liv, från uppväxten i ett fattigt och rasistiskt USA, via Broadway-succéer och turnédramatik, tills han från slutet av 1960-talet blir en viktig del av svenskt dansliv. Claude Marchant var under många år huvudlärare vid Balettakademien i Göteborg och blev en ikon för danshungriga elever - från hemmafruar till coola ungdomar - som kom att dyrka hans passionerade stil och uttryck. Lika viktig som han var då, lika bortglömd kom han sedan att bli. Den här boken är en passionerad protest mot hans osynlighet i historieskrivningen. Astrid von Rosen, professor i konst- och bildvetenskap och föreståndare för Centrum för kritiska kulturarvsstudier vid Göteborgs universitet, har varit dansare och är utbildad vid Kungliga svenska balettskolan. Bo Westerholm, med ett långt och varierat yrkesliv inom scenkonsten som dansare, koreograf, musikalartist samt lärare och rektor vid Balettakademien i Göteborg, levde ihop med Claude Marchant i 34 år.

Denna volym presenterar ett urval av texter skrivna av föreläsare som Göteborgs förening för filosofi och psykoanalys engagerat i sin verksamhet. Ur inledningen: "Titeln har vi valt att låna från Fredrika Spindlers text om Spinoza, kanske för att titeln på ett poetiskt sätt också kan sägas beskriva psykoanalysen – som en filosofi på liv och död. Bland de medverkande skribenterna finns representanter från olika akademiska fält. De har antingen föreläst, lett seminarier eller medverkat i offentliga samtal mellan åren 2011 och 2015. Bland texterna finns de som utforskar psykoanalysens vetenskapliga hemvist, de som använder psykoanalysen som lins i förståelsen av konsten eller samhället, och de som presenterar andra tankegångar i relation till psykoanalysen. Bidragens uttrycksformer är sinsemellan olika; några är transkriberade föredrag eller bearbetningar av manuskript, andra är essäer och ytterligare några är akademiskt utformade artiklar. Boken kan i denna bemärkelse ses som ett dokument, ett minnesspår, över de senaste årens verksamhet där 24 föreläsningar, 27 seminarietillfällen och 23 publika samtal koncentrerats till de 12 texter som här lyfts fram"

As traces left behind by the last two hundred years of profound historical change, architecture and photography contribute both to our contemporary skyline and to our image of the past. Their common history thus provides an indispensable background to every discussion of what has been called the contemporary past - that is, to modernity considered as an open problem rather than a closed historical period. Architecture can be seen as a kind of macromodernity, a social scope where the diverse discourses of modernity have assumed their most large-scale form. In analogy, photographic media constitute a micromodernity, where the underside of modern society has been registered, identified, classified, and archived. In both cases, we trace out the irregular borderline between the discursive and its opposite, the material. At this point of intersection, an interesting confrontation between traditional academic historiography and an artistic application of historical perspectives might be staged. What contribution can architecture and photography make to the exploration of our contemporary past? Victor Buchli, in his afterword, underlines the potential of such confrontations: Translation always betrays the original intention, but what might be described as the infelicities of the translation that are inherently treacherous are precisely what constitute its productive capacities.

Vad är en person och vad kan en person säga om samhälls­villkoren nu och i det förflutna? I Personligt talat. Biografiska perspektiv i humaniora utforskar vi ett antal personer och deras livshistorier. Resultatet är en historisk resa: olika rum och tider skapar varierande former för mänskligt liv. Men det är också en klassresa, för vilka personer har haft förutsättningar att göra avtryck i historien? Det är även en resa i definitionerna av kvinnligt och manligt; flera av bokens bidrag bekräftar att kvinnors livsvillkor har varit och fortfarande är andra än mäns. Här samlas historiker, litteraturvetare, konstvetare, religions­historiker, etnologer, språkvetare, antikvetare och arkeologer kring människors livsvillkor. Genom alla dessa livsberättelser kan vi få kunskap om historien och livets skiftande förutsättningar. Samtidigt ges en provkarta på utforskandets prövningar. Hur kan vi veta något om det förflutnas människor då det saknas skriftligt vittnesbörd? Även då det finns skrift tillstöter svårigheter: vem har skrivit och i vilket syfte? I boken möter resonemang om idéernas och källornas betydelse för vad vi kan veta, vad varierande metoder och perspektiv innebär, på vad sätt platser och ting kan knytas till det mänskligt levda samt hur utsagornas form påverkar innehållet, i det förflutnas såväl som i våra berättelser.

A pioneer in his field, Knut Ström (1887–1971) was a Swedish scenographer and director, who became the first professional scenographer in Sweden. He had an early international career in Düsseldorf during the 1910s but later worked in Göteborg for 41 years. He made visual revolution in Swedish scenography putting his name at stake to navigate between technology, critique and audience. There are thousands of visual statements left from Ström’s extensive production, such as scenographic sketches, costume sketches, scenographic models, photographs and posters. Earlier studies have not to any great extent taken an interest in visual material of this kind. This thesis presents a model for how to deal with such an extensive visual material in relation to the long period of time encompassed by the study. The aim is to expose, understand and explain Knut Ström’s scenography and visual world. Three questions – who was Knut Ström, what did he strive for and what did he do? – have helped in the work. The thesis, with its ten chronological chaptersis geographically grounded. Case studies with scenographic angles are alternated with analyses of Ström’s personal experiences, professional positions and staging of himself. A selection of Ström’s scenographic work at Schauspielhaus Düsseldorf, Lorensbergsteatern and Göteborgs stadsteater is examined. Gordon Craig’s and Adolphe Appia’s theories about dramatic art and a formal analysis based in art history have been used as methodological tools in combination with a semiotic approach in the exposure and analysis of these. Theoretically the study has been carried out using the idea of a translating place inspired by Jacques Lacan’s concepts the symbolic, the imaginary and the real. Ström’s theatrical works are related to their contextual connections in a stepwise historically based process. It has been essential to illuminate political, aesthetic, economic, media, and class factors. In the concluding discussion some signifiers, such as film, technology, and visualization, are used to develop the scenography and visual world of Ström.