August Strindberg

Herr Bengts hustru (1882) är ett historiskt drama med handlingen förlagd till reformationstiden. Den historiska dimensionen har dock ansetts vara av underordnad betydelse, i stället har verket uppfattats som ett inlägg i den samtida debatten om äktenskapet. Herr Bengts hustru hade premiär på Nya Teatern i Stockholm 1882. I dramat möter vi Margit, en föräldralös adelsfröken som avlagt klosterlöfte. Hon förälskar sig i en riddare vid namn Bengt och blir hans hustru. Redan dagen efter bröllopet förändras emellertid Bengts ekonomiska situation drastiskt. Denne vill dock inte oroa sin hustru och förtiger vad som har hänt. Problem uppstår i äktenskapet och Margit väljer att ansöka om skilsmässa. Hon låter sig även uppvaktas av en barndomsvän. Men en dag får Margit veta att det är av hänsyn till henne som Bengt har dolt deras svåra ekonomiska situation...

Ett drömspel (1892) betraktas som en föregångare till det expressionistiska dramat. Pjäsen uruppfördes på Svenska teatern i Stockholm 1907 med Harriet Bosse som guden Indras dotter. Strindberg själv har omtalat Ett drömspel som ”mitt mest älskade drama, min största smärtas barn”. I pjäsen kommer ”Dottern” ned till jorden för att uppleva människornas livsvillkor och som ett ledmotiv upprepar hon: ”Det är synd om människorna”. I Ett drömspel existerar dock inte tid och rum i vanlig mening. Verket spinner – såsom Strindberg själv uttrycker det – ”på en obetydlig verklighetsbakgrund” där verklighet och fantasi, händelser i nuet och minnen skapar en väv. Det är mycket tack vare denna s.k. drömspelsteknik som författaren kommit att uppfattas som en av den modernistiska teaterkonstens portalgestalter, samtidigt som verket med sin fantasirikedom, humor och sitt vemod också har blivit mycket älskat av läsare och teaterpublik, både i Sverige och utomlands. Ett drömspel betraktas numera som en klassiker inom världsdramatiken.

Gillets hemlighet (1880) utspelar sig i Uppsala år 1402. Handlingen kretsar kring byggandet av Uppsala domkyrka och ett katastrofalt tornbygge. Strindberg hade bedrivit omfattande studier av kyrkans historia och planerat verket under ett flertal år. Han hade även engagerat sig i de diskussioner som fördes med anledning av den, vid den här tiden, förestående restaureringen av kyrkan. Dramat hade premiär på Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm samma år som det färdigställdes. När pjäsen tar sin början ska Gillet välja en ny ålderman. Det självklara valet borde vara en kunnig och sansad man vid namn Sten, men istället väljer man den okunnige och hetsige Jacques, som avlägger en falsk ed och hävdar att han är insatt i kyrkobyggets hemlighet. Han driver raskt på tornbygget – något som glädjer somliga, men oroar andra...

Lycko-Pers resa (1882) är ett sagospel i fem akter. Pjäsen hade urpremiär på Nya Teatern i Stockholm 1883 där den gjorde stor succé. Inspiration till pjäsen tror man att Strindberg fann i bl.a. Aladdin, P. D. A Atterboms Lycksalighetens ö och Henrik Ibsens Peer Gynt, det vill säga i berättelser om vandrande äventyrare. Lycko-Pers resa handlar inledningsvis om en gammal klockringare, vilken skyr människorna och deras ondska och därför har hållit sin son Per inlåst i kyrkan. En tomte beslutar sig dock för att locka ut pojken på en vandring i människovärlden för att söka efter lyckan. Tomten och en god fé förser honom med två gåvor – en önskering och en trofast flicka som ska följa med honom som följeslagare. Per reser ut i livet och börjar söka det som människor ofta önskar sig – ära, makt och rikedom. Snart inser han dock att det goda livet har en mörk baksida...

Moderskärlek (1892) utspelar sig på en badort i skärgården. Dramat, som hade urpremiär i Berlin 1900, handlar om en dotter som har växt upp tillsammans med sin ensamstående mor, vilken i alla år har smutskastat fadern. Dottern får dock till slut vetskap om sanningen... Leka med elden (1892) hade urpermiär i Berlin 1893 och rubricerades av författaren som en komedi. Reaktionerna på pjäsen – som skildrar diverse erotiska förvecklingar på en badort – blev oerhört negativa då verket uppfattades som alltför frispråkigt. Bandet (1892) utspelar sig i en rättssal. Dramat hade urpremiär i Berlin 1902, och bygger delvis på Strindbergs och hans första hustrus, Siri von Essens, skilsmässoprocess. Bl.a. har författaren här använt sig av de protokoll som fördes vid rättegången mellan honom och hustrun. Huvudpersonerna i dramat har i förväg gjort upp om att inte strida mot varandra inför domstolen – men det går inte som de tänkt sig.

Den starkare (1888) möttes på Strindbergs tid av publikens oförstående, i det att verket utgörs av en dialog mellan två kvinnor, X och Y, varav Y inte yttrar ett enda ord, utan endast uttrycker sig med gester. Trots detta får X veta något hon hittills saknat kännedom om... Idag hör Den starkare till författarens mer spelade dramer. Paria (1888-1889) – som löst bygger på en novell av Ola Hansson – utgörs av en dialog mellan två karaktärer, Herr X och Herr Y, vilka båda har ett dolt förflutet. Herrarna ställs mot varandra och frågor som väcks är vem av dem som är mest skyldig till sitt brott och huruvida någon av dem, moraliskt sett, har sonat sin missgärning. Samum (1889) utspelar sig i en gravkammare i Algeriet under Strindbergs samtid, men bjuder även på en del övernaturliga inslag, I gravkammaren väntar en kvinna vid namn Biskra på sitt offer: den franske löjtnanten Guimard. Utanför viner den heta ökenvinden – samum. Som förebild till verket har Strindberg själv framhållit Edgar Allan Poe.

Strindbergs rykte som skandalförfattare resulterade i att pjäsen Debet och kredit (1892) hade urpremiär först år 1900 och då i Berlin. Handlingen utspelar sig på ett hotell där en berömd doktor tagit in efter att i flera år befunnit sig på resande fot. Dit kommer hans fordringsägare – en efter en – som på olika sätt hjälpt honom att nå framgång och en ansedd ställning. Första varningen (1892) skulle liksom Debet och kredit haft urpremiär på Dramaten men bojkottades enligt Strindberg, “såsom förment omoraliskt”. Urpremiären blev istället i Berlin 1893; komedin utspelar sig i Tyskland. Som många av Strindbergs dramer kretsar handlingen kring ett olyckligt, stormigt äktenskap. Mannen plågas av svartsjuka och bestämmer sig – än en gång – för att resa ifrån sin hustru. Inför döden (1892) hade urpremiär först 1910, på Intima teatern. Dramat utspelar sig på ett pensionat i Schweiz och Strindberg sade sig ha inspirerats till verket av Shakespeares pjäs Kung Lear. Dramats huvudperson är en pensionatsvärd som ansätts hårt av sina döttrar när konkursen står för dörren. Huvudpersonen ser en enda utväg...

Svarta handsken (1907) är det sista av Strindbergs fem kammarspel – de övriga är Oväder, Brända tomten, Spöksonaten och Pelikanen. Svarta handsken, som hör till Strindbergs mindre kända pjäser, hade urpremiär på Falu teater 1907. Dramat är en julpjäs i fem akter och utspelar sig i ett stort fint hyreshus med hiss och elektriskt ljus – men här sjuder av oro. Det börjar i förstugan, där portvakten får ta del av de senaste bekymren. I huset bor en ung kvinna med sin lilla dotter. Hon är mycket vacker, men har också ett besvärligt humör. En dyrbar ring har försvunnit och hon anklagar sin tjänarinna för att ha stulit den. Men husets härskare – som är tomten – beslutar att röva bort kvinnans dotter och inte återlämna henne förrän kvinnan visat ånger över – som det visar sig – sina falska anklagelser mot husan.

Pelikanen (1907) är det fjärde i ordningen av Strindbergs fem kammarspel – de övriga är Oväder, Brända tomten, Spöksonaten och Svarta handsken. Pelikanen hade urpremiär på Intima teatern 1907. Pelikanen – vars titel anspelar på den i Strindbergs samtid förekommande föreställningen om att pelikaner lät sina ungar dia blod – blev en av författarens mest spelade verk internationellt. I dramat, som kan beskrivas som både naturalistiskt och expressionistiskt, vänder Strindberg på föreställningen om Pelikanen och gör istället modern till en utsugare och någon som försummar sina barn. Handlingen utspelas i en salong. Dottern och mågen har just återvänt från sin bröllopsresa. En begravning har ägt rum och nu spökar det i salongen. I chiffonjéns lönnfack hittas ett brev från den döda fadern. Detta brev göms igen, men återupptäcks och sonen ger inte upp. Han blottlägger sanningen om familjen – något som leder till en katastrof...

Spöksonaten (1907) är det tredje i ordningen av Strindbergs fem kammarspel – de övriga är Oväder, Brända tomten, Pelikanen och Svarta handsken. Spöksonaten hade urpremiär på Intima teatern 1908. Dramat spelades då endast 12 gånger – som en möjlig orsak brukar lyftas fram verkets modernistiska och abstrakta uppbyggnad – och med undantag för en senare engångsuppsättning på konserthuset i Stockholm, skulle det dröja till 1941 innan pjäsen kom att spelas i Sverige igen, då i regi av Ingmar Bergman. Idén till namnet fick Strindberg från Beethovens pianosonat i d-moll (op. 31, nr 2), i vilken Strindberg tyckte sig höra anderöster och i dramat möter vi en student som kan se saker få andra kan se. Handlingen tar sin början vid en springbrunn, framför ett praktfullt hus (befolkat av människor, eller skuggor av människor, med komplicerade relationer till varandra). Här möter den godhjärtade studenten en död mjölkflicka – något som väcker oro hos en elak äldre man vid namn Hummel. Efter en dag av förvecklingar samlas man för supé – men bakom den borgerliga fasaden grinar döden...

Brända tomten (1907) är det andra i ordningen av Strindbergs fem kammarspel – de övriga är Oväder, Spöksonaten, Pelikanen och Svarta handsken. Brända tomten hade urpremiär på Intima teatern 1907. Dramat – som fått sitt namn efter Strindbergs rivna barndomshem på Riddarholmen – utspelar sig invid ruinerna av ett hus som precis brunnit ner och där nyfikna människor från grannskapet har samlats. Till platsen kommer även en främling, vilken varit borta i många år men som återvänt för att se sitt föräldrahem. Under det att brandorsaken utreds får främlingen återse de personer vilka varit betydelsefulla för honom under hans tidiga uppväxt – och han minns gamla oförrätter. Samtidigt som polisen förhör olika vittnen lyckas främlingen lista ut orsaken till branden och vem som är den skyldige...

Oväder (1907) är det första av Strindbergs fem kammarspel – de övriga är Brända tomten, Spöksonaten, Pelikanen och Svarta handsken. Oväder hade urpremiär på Intima teatern 1907. Dramat handlar om en pensionerad ämbetsman som lever av sina minnen från det förflutna. En varm sensommarkväll väntar den f.d. ämbetsmannen på sin bror i avsikten att de ska ge sig ut på en gemensam kvällspromenad. Den tryckande hettan tätnar till ett oväder och i samband med detta uppenbarar sig – likt spöken – ämbetsmannens före detta hustru och dottern, som han inte haft någon kontakt med på många år. Det förflutna börjar förfölja honom – och hetsar honom ända in i hans våning.

Sömngångarnätter på vakna dagar (1884) är en diktsamling av August Strindberg (1849-1912) Författaren hade ursprungligen tänkt att en dikt med titeln Sömngångar-nätter skulle ingå i diktsamlingen Dikter på vers och prosa, men idén växte och resultatet blev en diktcykel indelad i fyra sviter / nätter med en avslutande del, ”Uppvaknandet”. Mest ihågkommen är dock den inledande titellösa dikten, som inleds med raden ”Vid avenue de Neuilly”. Med diktcykeln skapade Strindberg sin mest originella diktsamling – en stor och personligt hållen tankedikt som på olika sätt polemiserar mot gängse uppfattningar om vetenskap, religion, historia och smak. Detta verk kan tveklöst sägas utgöra en av författarens mest centrala texter och delar av verket anses tillhöra den svenska lyrikens klassiker.

Fordringsägare (1890) är ett kammarspel och triangeldrama som skildrar en komplex spiral av kärlek, svartsjuka och hämndbegär. Handlingen utspelas på ett bardortshotell i Stockholms skärgård och i centrum står en kvinna vid namn Tekla, hennes nuvarande make, Adolf och hennes tidigare make, Gustaf. Tekla har sårat sin före detta make, som uppsöker hennes nuvarande make, utan att avslöja vem han är. Hans syfte är att krossa deras äktenskap och likt en fordringsägare ta henne tillbaka. Ex-maken driver den nuvarande maken att känna samma hat mot hustrun som han själv och suggererar denne att föreställa sig Tekla som ett ”kvinnodjur”, en ”vampyr som suger ut männens själar”. Strindberg beskrev själv denna enaktare som en ”En tragikomedi” och här, som så ofta hos Strindberg handlar det om kvinnor – gärna kreativa – som för äkta män och älskare bakom ljuset och suger musten ur dem. Samtidigt skildrar han skarpsynt inre motstridigheter, frågan om vem som är stark och vem som är svag och människans rädsla för att bli utnyttjad.

Fadren (1887) är ett av August Strindbergs mest spelade och översatta dramer. Tragedin blev med sin enkla realism och sin psykologiska trovärdighet Strindbergs stora genombrott – även internationellt. Dess centrala tema är kampen mellan könen, vem som ska vara den styrande inom äktenskapet och bestämma över barnen, en brännande fråga under 1880-talet, med sin nyvaknade jämställdhetsdebatt. Verket handlar om Laura, som försöker driva sin intellektuelle och grubblande make mot undergång. Hennes förhoppning är att övertyga honom om att han är galen och få honom inlagd på mentalsjukhus. För att nå ett behövligt övertag antyder hon att Bertha möjligen inte är deras gemensamma dotter. Inspiration hämtade Strindberg från sitt eget äktenskap med Siri von Essen, där intentionen var att de båda skulle få utveckla sina konstnärsdrömmar. Siri bröt mot sin tids konventioner för gifta kvinnor och följde sin dröm att bli skådespelerska, och Strindberg gav henne sitt stöd. Men tio år senare, när de blivit föräldrar till flera barn, var inget längre så enkelt som de hade önskat.

August Strindberg (1849-1912) skrev omkring sextio dramer, tio romaner, tio novellsamlingar och åtminstone åttatusen brev – vilket gör honom till en av Sveriges mest produktiva författare. Strindberg gav under sin livstid ut endast tre diktsamlingar: Dikter på vers och prosa (1883), Sömngångarnätter på vakna dagar (1884) och Ordalek och småkonst (1905). Trots en förhållandevis begränsad lyrisk produktion anses hans insats för den svenska lyriken ha varit betydelsefull, vilket kan exemplifieras med det provokativa, vardagliga språket och den fria versen i debutsamlingen. Diktsamlingen är indelad i olika avdelningar delvis baserade på Strindbergs liv, men placerade i omvänd kronologisk ordning. Den bjuder på, förutom ett antal underhållande satirer – med tydliga personangrepp riktade mot författarens meningsmotståndare – även några ungdomsdikter samt ett antal kärleks- och skärgårdsdikter.

I Röda rummets berömda öppningskapitel står journalisten Arvid Falk på Mosebacke, med en glödande, livfull vy över Stockholm för sina fötter. Han är full av djärva ideal som dock kommer på skam när han sedermera möter den krassa verkligheten; Arvid inser att det kan vara svårt och olönsamt att leva ett hederligt liv, med anständigheten i behåll. Romanen utvecklas till en i många stycken satirisk / humoristisk berättelse om besvikelser, omprövningar och kompromisser för Arvid och de författare, filosofer, skådespelare och andra som han möter i Stockholms kulturvärld och på Berns salonger – där Röda rummet står i centrum. När verket publicerades 1879 blev August Strindberg Skandinaviens mest omdebatterade författare. Här ifrågasätts bland annat nyttan av den statliga byråkratin, med satirisk skärpa. Röda rummet var även nydanande språkligt sett, med sin realistiska dialog, och har fått markera begynnelsen för den s.k. nusvenskan. Boken inledde även den litteraturhistoriska epoken 80-talet och anses ibland vara den första helgjutet modernistiska, svenska romanen.

”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.” Så inleds en av Strindbergs mest lästa och omtyckta romaner, Hemsöborna (1887). Hemsöborna är berättelsen om fastlänningen Carlsson, som fått anställning hos änkan Flod för att hjälpa till med lantbruket. Det skär sig snart mellan Carlsson och änkans son, Gusten, som ska ta över gården men som föredrar att ge sig ut och fiska eller gå på jakt framför att ta hand om gården. Carlsson får ordning på gården, men allt är inte frid och fröjd. Han är äregirig och vill tillskansa sig en maktposition som gårdens herre, med pengar och kvinnor, och när denne fastlänning och nykomling friar till änkan Flod växer spänningen... Förebild för romanens Hemsö är Kymmendö i Stockholms skärgård – en miljö som författaren var väl förtrogen med. Strindberg hade i flera år vistats som sommargäst på Kymmendö och Dalarö och hans intresse för och kärlek till skärgårdsmiljön märks inte minst i bokens naturskildringar. Hemsöbornas karaktärsskildringar kom dock inte att uppskattas av öborna, och efter publiceringen var inte författaren längre välkommen till Kymmendö.

Folkkomedin Hemsöborna (1889) är Strindbergs egen dramatisering av romanen med samma namn, även om händelseutvecklingen tar en annan vändning här; tonen är betydligt ljusare och mer uppslupen än i romanen från 1887. Handlingen utspelas på Hemsö i Stockholms skärgård, i en fiskarstuga som ägs av en änka kallad ”Madam Flod”. Hit har värmlänningen Carlsson kommit och blivit anställd som dräng för att hjälpa Madam Flod att få ordning på gården. Folk i omgivningen har dock sina åsikter om Carlsson och betraktar honom med stor misstänksamhet. Årstiderna och intrigerna kring tre par avlöser varandra. Recensenten Victor Sjöberg i DN skrev 1889 att ”Genom hela stycket blåser [– – –] en frisk flägt af saltsjöluft, det är pregladt af så mycken verklig lefnadslust och kraftig liffullhet att det måste tilltala hvar och en, som älskar natur i konsten”