Barbro Lindgren

Mamman och den vilda bebin på arabiska! Bebins framfart är värre än det mesta. Det värsta är att han gömmer sig för mamman hela tiden. Fast då och då hittar hon honom. Lite puss och kram och sen iväg på nya farligheter. En oumbärlig bok för alla som är, har eller har varit bebisar!

Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner skildrar Barbro Lindgren sin egen uppväxt, från tio till femton års ålder. Det är en uppriktig och gripande berättelse om en ung människas första möte med livets realiteter, de stora gåtorna sorgen, döden och kärleken, skriven utifrån barnets perspektiv. Böckerna räknas som moderna svenska klassiker och har sedan de första gången utkom 1971-1973 ständigt fått nya läsare. Nu ger Karneval förlag ut dem på nytt: i ny form, med nytt bildmaterial och nyskrivna efterord av författaren. UR BLADEN BRINNER: "Jag har börjat träffa en kille som är flera år äldre än jag. Det började med att vi gick på frivilliga musiken båda två. Sen tittade han på mej ibland och jag på honom. En dag pratade han med mej i korridoren efteråt. Sen pratade vi ända ner till Stora hallen. Nu kommer han fram till mej på rasterna ibland och pratar. Han heter Per och är inte som dom flesta andra. För han har humor och dessutom genomskådar han mer än pojkar i allmänhet, har jag märkt. Och jag tycker det är roligt med nån som förstår att man faktiskt är annorlunda inuti än man verkar! Det är jag inte van vid. Nu märker jag att jag tycker det känns lite spännande varje dag att komma till skolan. Kanske träffar jag honom, kanske kommer han fram till mej i Stora hallen ..." OM BLADEN BRINNER: "Hon är femton nu, Barbro från Jättehemligt och Världshemligt, och hennes dagbok har fortfarande­ åtskilligt av den suveräna mixningen av absurditet och allvar, de små precisa ögonblicken i livets raska kliv, de absolut egna tonfallen." Kerstin Stjärne i Expressen "Bladen brinner är den tredje delen i Barbro Lindgrens självbiografiska dagbokssvit och där bubblar hon på lika ohämmat som i de två första delarna. Ändå rymmer böckerna lika mycket allvar som skoj; den muntra tonen är en lätt förklädnad. Den senaste boken handlar mest om kärleksbesvärs ihugkommelse - och för en utpräglad individualist kan också tonårsförälskelser medföra inre konflikter och yttre komplikationer. Barbro Lindgrens dagboksblad har på sina håll granskats med stor bisterhet. Det förstår man. Inte får en barndom vara sådan att minnas. Så fräckt levande och så frisk att det killar bakom öronen." Ingegärd Martinell i Aftonbladet

Benny och hans bror är trötta på att vara inne. Nu vill de ut och nöffa lite. I den tredje Bennyboken finns allt; värme, dramatik, spänning, humor, genial enkelhet och uttrycksfullhet. Akta så inte lillebror ramlar i pölen", säger mamma. "Nöff nöff", säger Benny. Först går de och nöffar lite var som helst. Sen går de direkt till pölen. Alla är där. En del är jättedumma. En del är jättesnälla. Klara är snällast. Benny älskar Klara. De springer runt pölen alla tre. Det är roligt. Då kommer en av de dumma grisarna smygande och knuffar ner lillebror i pölen. Men Klara hoppar i och räddar honom. Lillebror får sitta i hennes knä och bli tröstad. Han är mycket glad. Benny är mycket ledsen. Han vill också sitta i Klaras knä. Därför ramlar han i pölen. Då räddar Klara honom med, och han får sitta i hennes knä. Benny och lillebror är lyckliga! Sen vill de gå hem och nöffa. De är mycket smutsiga och blöta. Deras mamma kommer att bli arg. Men hon säger bara: "Kära barn, kom in så ska jag torka er." "Nöff nöff", säger Benny och lillebror. Efter Nämen Benny och Jamen Benny tror man inte att det kan bli bättre. Men Barbro Lindgren och Olof Landström gör det igen, för att inte säga överträffar sig själva. En gudabenådad författare och en makalöst begåvad barnboksillustratör ger oss en inblick i något ursprungligt, grundläggande i mänskogrisens natur och vi kan inte annat än falla i farstun (läs grispölen).

Länge var Barbro Lindgrens kärlek till djur obesvarad.­ Inte ens sniglarna uppskattade ­hennes omsorger, ­fastän hon gav dem allt: ­kyrkor, ­bassänger, biografer och maskrosblad på fat. Men nu, när hon är så gott som gammal, går det bättre. På gården i Glömminge på Öland lever Barbro ­Lindgren med sina djur. Det är Mimmi (hund), ­Moster (katt), Elsa (Mosters systerdotter), tuppen Putte Kock, myskankan Sickan ­Carlsson och lite hönor. Nere i strandskogen vimlar det av myror och ­spindlar, vårtbitare och sångsvanar. Vardagstillvaron för dessa ­varelser - inklusive några ­fanatiska ­människor - visar sig, efter ingående ­studium, ­rymma allt från djupaste tragedi till den mest ­halsbrytande komedi. De stora filosofiska frågorna bör inte ställas ­förrän dyngbaggarnas själsliv är ordentligt utforskat. "Kvällsritualerna här i huset är som de alltid brukar vara (inte på italienska, det gäller bara tuppfamiljen). Mimmi hoppar först upp i sängen. Sen lägger hon sig på rygg och viftar med alla sina ben. Då ska jag böja mig över henne och låta håret kittla hennes mage, medan jag några gånger säjer: - Vad är det här för en liten uggla? Då visar hon sina små tänder och sjunger en entonig sång bara för mig. - Auuuuu Auuuuu Auuuuuu (fast vackrare)."

Nöff Nöff Benny är en barnbok av Barbro Lindgren om en liten grisunge som heter Benny. Benny och hans vänner leker och utforskar världen runt omkring dem. Boken är rikt illustrerad och är perfekt för små barn som lär sig att läsa.

En underbar skildring av livet på gården Ugglan, på Öland. Här bor Barbro Lindgren med alla sina djur. Finstämt och humoristiskt berättar hon om kärlek och lycka, sorg och vemod. Om vardagliga betraktelser och funderingar kring livet. För att komma in på gården måste man först gå igenom portskjulet, där innanför är gårdsplanen med ladorna, stallet och ladugården. Djuren som fanns där är borta för länge sen. Råttorna är kvar förstås och fladdermössen. Och svalorna kommer tillbaka varje år. Gården var gammal och förfallen när vi kom dit, men nu har den blivit lagad. Och trädgården är fin igen med de gamla fruktträden och blommorna från förr. Gården fick heta Ugglan för det bor en uggla i ett träd utanför ladan." Barbro Lindgren har öppnat dörren till sin gård på Öland. Stämningsfullt, vackert och med mycket humor berättar hon om hönorna, ankorna, katterna, och den obarmhärtiga räven, som smyger omkring sent om kvällarna. Om sin hund Mimmi som borde valla får, men i stället vallar Barbro. Om Johnny med kryckorna som fångar ankor och om det ärvda Värmlandsuret som en dag plötsligt stannar. Barbro Lindgren får vardagen och det lilla livet att framstå som spännande, dramatiskt och händelserikt. Livet på gården är fyllt av död, vemod och längtan, men också kärlek, lycka och livsglädje. Dagbok från hönshuset är en kärleksförklaring till livet på Ugglan, den gård där Barbro Lindgren lever tillsammans med alla sina djur. Hennes tankar kretsar främst kring livet på gården, men vävs ihop med tankar om världen och det som händer utanför Ugglans tomtgräns. Boken är illustrerad i fyrfärg av Kristina Digman.

"Det var en gång en liten farbror. Det var en mycket ensam liten farbror. Ingen brydde sig om honom fast han var snäll. De tyckte han var för liten. Och så tyckte de han såg för dum ut." Så börjar Barbro Lindgrens klassiska Sagan om den lilla far­brorn, som Karneval nu ger ut på nytt - med nya ­illu­strationer av Eva Eriksson!

Ett riktigt dagisdrama som har blivit kritikerrosat, Augustprisnominerat och dramatiserat av dockteatern Tittut. Dollan är en tygdocka som ska gå till dagis. Det måste alla. Kungen har sagt det. Nu går hon. HOPP HOPP HOPP. På dagis (en skokartong) finns hunden Knutte och ankan Raffe. Men kan man verkligen leka tre? En lekfull och dramatisk berättelse som är framställd i både text och bild precis som om det är ett barn som leker.

Om sorgen och den lilla glädjen är berättelsen om några människor i Glömminge på Öland. Det är Sonja, vars liv det mesta handlar om i denna bok. Och systern Emma och brodern Henry som liksom Sonja själv blev kvar i barndomshemmet hela livet. Det är Kalle i Kvarnen som tog över Kvarnen efter sin far, men som Pelle i Sandby tagit över efter honom. Och så Örjan i affären och Karin och Nenne­ i Gamla skolan och några till. Många har Barbro Lindgren känt sedan hon själv var barn. Nu är de flesta döda och ligger på kyrkogården. Men alla hann de berätta för Barbro Lindgren om sina liv. "Dagen före julafton fick vår häst Pater en propp och stöp. Han låg i stallet mellan två halmbalar och sparkade hela natten. På julaftonsmorgon sparkade han en sista gång och dog. Vi var mycket ledsna, men måste skynda oss att ­begrava honom. Vi slog en kätting om bakbenen och släpade honom efter traktorn bort mot sandhålan på åsen. Men traktorn körde fast och Henry satte sig på en stubbe och grät. Jag var den som måste var stark, så jag hämtade släpan som vi brukar dra stenar på. Efter flera timmar fick vi upp Pater på släpan och drog honom sista biten till hålan. Tungt var det och sorgesamt när vi välte ner honom i hålan. Sen öste vi sand över honom och drog hem släpan. Vi hann till julbönen i tid men tänkte bara på Pater."

Detta är historien om vänskapen mellan ett vitt barn, Pelé, och en brun gorilla vid namn Gogo. Pelés pappa är kapten på ett stort skepp. Pelé ger sig iväg på en resa till avlägsna länder med sin pappa. Dock möter deras skepp plötsligt en enorm våg, och Pelé finner sig själv fast på en konstig ö. Där träffar han Gogo gorillan. De blir vänner med Gogo och andra djur som ger honom bananer, leker kurragömma och har roligt på ön.

Redan som barn hade Barbro Lindgren alltid med sig en skrivbok där hon skrev upp allt hon såg. När hon blev lite större gjorde hon och en kompis en tidning där de skrev om filmstjärnor, kungligheter och olyckor förutom egna berättelser. Som 12-åring skickade Barbro in en saga till Rabén & Sjögren. Och blev överlycklig när hon fick ett refusbrev av självaste Astrid Lindgren! Förutom barndomsminnen finns här utdrag ur sorgliga berättelser och något mindre sorgliga dikter ur Barbros tidiga produktion. Foton på nära och kära och bilder på gamla leksaker som fortfarande betyder mycket för henne kompletterar boken för oss som känner Sparveln och Loranga, Max och alla de andra figurerna.

Efter att ha varit mycket arg mycket länge, utan att få fullt utlopp för min ilska, har jag nu skrivit ned något av det som upprört mig under åren. Men om du är en religiös golfspelande rojalist och saknar humor, bör du inte läsa denna bok, eftersom den då kan vara mer till skada än till nytta. Så presenterar Barbro Lindgren sin bok Det är roligt att veta bäst, som här utkommer i en ny, utvidgad pocketupplaga med många nya texter och bilder. Hennes ilska väcks av en rad stora eller små företeelser, det kan gälla socialhjälpen i Glömminge, akutsjukhuset i storstaden, under­hållningen i TV, kultureliten, religionen, språket, postens service eller utvecklingen på Öland där författaren är bosatt. Boken har illustrerats av Magnus Bard, satirtecknare på bland annat DN.

Benny og bror til Benny går ut. Dei har lova å halde seg borte frå dammen, men så blir veslebror dytta uti og får trøst av Klara. Da vil Benny også ha trøst.

Benny gillar inte att mamma försöker bada lillnöffe. Han rymmer! Och hittar en helskön grop - ända tills en gubbe kommer och skräms. Vad livet är svårt! Den som ändå hade ett hem och en liten mamma ...

Boka inneheld tre historier om den utruleg ville ungen til den gode og milde mammaen. Historiene er: Mamma og den ville ungen, Den ville ungen reiser og Den ville ungen får hund.

To herlege bøker om veslegrisen Benny samla i éi! Barbro Lindgrens veslegris Benny er ein av dei tøffaste og mest elska grisene i barnebokverda. I Neimen, Benny må Benny rømme heimanfrå når mor hans vil putte Veslenøff i vaskemaskina. Men kvar skal han bu då? Når det røyner på, kan det vere godt å finne ei grop å rulle seg i. I Jamen, Benny får Benny ein veslebror. Han ønskte seg det, men så går han fort lei. Heile dagen syg veslebroren på smokken sin, og Benny får ikkje smake. Men storebrør kan vel òg bruke smokk?

Nu har grisen Benny - som vi lärde känna i "Nämen Benny" (1998) - fått en bror! Det var ju det han ville. Men han visste inte att bebisar bara skriker och skriker. Och så är det den där nappen som bebisen suger på hela iden. Den ser så god ut ... Benny vill ha den!

När elefanten Ellen dör har Farbrornallen svårt att dölja sin förtjusning. Begravningar är nämligen det bästa han vet. Bisamråttan blir också glad. Ryska begravningar brukar vara festliga tillställningar med kosacker och balalajkamusik. Nu får Barnhans och hans vänner mycket att stå i. Spade, blommor, krans, vilka som ska bjudas - allt måste ordnas på bästa sätt. Sista delen i den hjärtevärmande berättelsen om vännerna i föreningen VLMF.

I Barnhans land finns många egensinniga figurer, precis som i livet. Vems lilla mössa flyger och Korken flyger fick recensenterna att lyriskt tala om en modern Nalle Puh, "allåldersböcker som måste uppskattas av alla underfundiga, såväl barn som vuxna." De båda första böckerna ges ut på nytt och VLMF - del tre - fullbordar nu trilogin. Eva Erikssons ljuvliga bilder - och de är många! - bidrar i högsta grad till helhetsintrycket. I Korken flyger väntar Barnhans och hans vänner med spänning på att Korken ska komma. Under tiden ägnar sig Farbrornallen åt släktforskning, Bisamråttan skriver på en dikt och Barnhans hittar en Pricknalle som blir allas kelgris. Och alla undrar de på vilket sätt Korken ska dyka upp. Flygande, flytande eller hoppande? En underbar bok med många bottnar.

I Barnhans land finns många egensinniga figurer, precis som i livet. Vems lilla mössa flyger och Korken flyger fick recensenterna att lyriskt tala om en modern Nalle Puh, "allåldersböcker som måste uppskattas av alla underfundiga, såväl barn som vuxna." De båda första böckerna ges ut på nytt och VLMF - del tre - fullbordar nu trilogin. Eva Erikssons ljuvliga bilder - och de är många! - bidrar i högsta grad till helhetsintrycket. I Vems lilla mössa flyger ägnar sig den hemliga farbrorföreningen VLMF åt så allvarsamma frågor som livets mening. Hunden Röden tycker att det viktigaste är att äta ben medan Farbrornallen anser att olyckor och sjukdomar är livets verkliga glädjeämnen. En ömsint, rolig, vemodig och ovanlig berättelse.