Bertil Wennerholm

För första gången, en utförlig presentation av de samlade svenska luftstridskrafterna under det kalla kriget. Hur skulle egentligen det svenska flygvapnet ha fungerat tillsammans med luftvärnet och andra delar av försvaret? Och hur stod vi oss egentligen i förhållande till omvärlden? Sverige drev med envishet en svensk linje . Man gjorde en unik satsning på egna flygplan med förmåga att starta och landa på korta banor och spred ut flygbaserna över hela Sverige. Tilltron till värnpliktig personal var hög. Alltmedan Sovjetunionen rustade, inte minst på Kolahalvön, påverkades de svenska luftstridskrafterna på flera avgörande sätt.

Hur skulle Sverige ha försvarat sig mot en sovjetisk invasion under det kalla kriget? Flottan och flyget skulle efter ett krigsutbrott ha försökt hindra en angripare att nå svensk mark. Om det misslyckades var det den mobiliserade arméns sak att gå till motangrepp. Det handlade om att sätta in uppemot 60 000 svenska soldater åt gången i operationer som förde tankarna till andra världskriget. Att avvärja ett stormaktsangrepp, vars art vi aldrig kunde förutse i detalj, krävde en mångfald av välutbildade och välutrustade förband. Avgörande var att dessa stridskrafter kunde sättas på krigsfot och därefter samordnas i en operation. Det krävde en omfattande planering, men också en förmåga att tillämpa planerna flexibelt eller att frångå dem helt. Huvudansvaret för detta låg på befälhavarna i de sex militärområdena. Hur det hela var tänkt att fungera beskrivs i boken med aldrig tidigare publicerade detaljer. Fokus ligger på de operativa planerna i de tre militärområden som ansågs mest hotade: Övre Norrland, Öst och Syd. Boken belyser det gamla invasionsförsvarets styrkor och svagheter. Genom att konkret beskriva operationskonstens tidlösa principer kan den förhoppningsvis vara till nytta för dagens och morgondagens militära planerare.