"En fantastisk bok" -- Expressen"En exceptionell debut" -- Svenska DagbladetKenyanen Binyavanga Wainaina är en av den afrikanska kontinentens just nu mest intressanta och omtalade författare. I sin kritikerrosade självbiografiska roman En dag ska jag skriva om den här platsen berättar han levande och med språklig finess om sin relativt priviligierade uppväxt i ett Kenya i ständig omvälvning. Han skriver om hur han hittade språket och litteraturen, som förändrade honom för resten av livet -- och inte bara i en positiv riktning. Och så handlar det som titeln antyder om platsen, eller platserna: pappans Kenya, mammans Uganda, och Sydafrika, dit han åker för att studera. Vi serveras en oförställd men kärleksfull bild av det moderna, urbana Afrika, levererad med en träffsäkerhet och humor som inte går att värja sig emot. Binyavanga Wainaina är författare, redaktör och förläggare. Han föddes i Nakuru i Kenya och tillbringade sin universitetstid i Sydafrika. Efter en sejour i USA lever och verkar han i dag i Nairobi. Han är grundare av tidskriften och förlaget Kwani?, som är ett nav i den afrikanska litteraturvärlden. Som skribent är han publicerad i bland annat New York Times, Guardian och Granta. Hans sarkastiska text »How to Write About Africa«, som är en uppräkning av klichébilder som används i texter om Afrika, har fått stor spridning över hela världen. År 2002 mottog han det prestigefyllda The Caine Prize for African Writing. Sagt om En dag ska jag skriva om den här platsen:»[Det är] ett förkroppsligande av skrivandet som konst, av ordens magi: det är språkets triumf, det är en manifestation av skrivandets potential och det är fullständigt ljuvligt. Wainaina briljerar på nästan varje sida, badar i betraktelser med en bildvärld som är utsökt, att läsa honom är att läsa en text som rör sig och där varje stavelse utgör en del av en skälvande symfoni.«Valerie Kyeyune Backström i Expressen»Binyavanga Wainaina har en unik förmåga att fånga in barnets sätt att se på världen. Hur bara ett ljud eller en gest kan förändra hela perceptionen -- ett monster förvandlas till en vanlig tant med bara en min. Ord och ljud får magisk betydelse, blir ett slags symbolspråk för barnet som sedan lever kvar hos den vuxne. Det är en syn på världen som många författare har försökt fånga, ingen jag har läst tidigare har gjort det så här bra.«Elise Karlsson i Aftonbladet»Det är det postkoloniala, det urbana Afrika vi får möta här, en kontinent i ständig omvälvning. Här får vi se en annan bild av denna kontinent genom ögon som ser med kärlek på människorna i städer och i byar. Det är en hjärtslitande ömsint och samtidigt rasande rolig hyllning till familjen, släktingarna, vännerna och länderna. Det går inte att värja sig inför Wainainas lustfyllda språk och smittande skratt. En stor läsupplevelse som det borde vara många förunnade att få ta del av. I briljant översättning av Boel Unnerstad.«BTJ, Katrine Hatori»Luttrade läsare, hoppa över den här recensionen, gå direkt till en bokhandel och köp Wainainas jublande bra uppväxtskildring En dag ska jag skriva om den här platsen.« New Tork Times Book Review»Briljant. Det som gör boken bra är dess passionerade beskrivning av det Afrika som vi behöver höra mer om: skolornas, bröllopens, tv-programmens, skämtens, politikens, familjeskvallrens och de egenartade drömmarnas Afrika. Det som gör boken fantastisk är Wainainas vackert elastiska meningar som fräser och knastrar, som slår klorna i sina egna betydelser, som töjs ut och faller tillbaka på plats, och som inte bara väcker barndomens självpåfyllande under till liv, utan också de mer komplexa under som följer. En enastående bok, sprängfylld av liv och full med kärlek.«TEJU COLE, författare till Öppen stad»Binyavanga Wainaina sjunger och målar i ord. Han får dig att lukta, höra, se och framför allt känna dramatiken och vibrationerna av livet i Kenya och Afrika under den mästerligt och konkret skildrade ytan. Boken spritter av liv och skratt och patos i varenda rad och vartenda stycke.«NGUGI WA THIONG'OUr boken:»Detta är Nairobi. Så här ska man göra för att ta sig fram: bli skelettlös och behandla sin tvångströja som om den är en lek, en utmaning. Nu är hela staden ute på gatorna, smicker och lurendrejerier. Den värsta lågkonjunkturen någonsin har bara resulterat i färggrannare och mer kreativa matatus. Det känns skönt att vara hemma. Det är gropar i gatan överallt. Till och med stadskärnan, som en gång var elegant och såg internationell ut, är full med skit. Folk undviker att se varandra i ögonen.«
