Biörn Fjärstedt

Två av Jesu bröder skrev brev som kom med i Nya testamentets skrifter, S:t Jakob och S:t Judas. Breven lästes i den tidiga kyrkan och erkändes allmänt. Men när kanon fastställdes, alltså vilka skrifter som skulle räknas som rättesnöre för kyrkans tro och lära, tycks de först ha hamnat i skymundan. För till vem var de skrivna? Och när? Inledningen till S:t Jakobs brev anger att han är Guds och Herren Jesu Kristi tjänare. S:t Judas presenterar sig som Jesu Kristi tjänare, Jakobs bror. Det är allt. Båda tycks höra till den judekristna traditionen, lojala mot judisk tro och ordning, fast innan kyrka och synagoga skildes åt. Evangelierna är eniga om att Jesusrörelsen, Jesu folkmission, började i Galileen med att Jesus predikade och undervisade i deras synagogor och botade alla slags sjukdomar. Så småningom vandrade han upp till Jerusalem och de avgörande händelserna där. Efter uppståndelsen gav han besked att lärjungarna skulle bege sig till Galileen. Där skulle de återse honom. Men efter S:t Stefanos martyrdöd och förföljelsen som följde, försvinner Galileen ur blickfånget. Vad hände med alla som trodde på Jesus i Galileen? Är Bergspredikan och S:t Jakobs och S:t Judas brev de enda spåren efter kyrkan i Galileen?

Mot slutet av sitt liv skrev aposteln Paulus några brev till sina mest betrodda medarbetare, tydligen efter häktningstiden i Rom i början av 60-talet. Två till Timoteus, ett till Titus. Den förste ansvarig i Efesos och den andre på Kreta. Breven har kommit att kallas Pastoralbreven och innehåller råd och förmaningar om ordningen i gudstjänsterna och förhållningsregler för de ansvariga, biskopar och presbyterer, diakoner och församlingsänkor. Det finns flera likheter med föreskrifterna i första brevet till kyrkan i Korinth. Breven är högt aktade i bysantinsk och orientalisk kyrkotradition och även i den latinska som äkta apostoliskt arv. Sämre är det på protestantisk mark särskilt efter bibelkritiken och den tyska liberalteologin. Där är det vanligt att förneka paulinskt författarskap. Nytt i breven är betoningen på den sunda läran, sund tro, sunda ord och att det sunda, friska återfinns i den liturgiska traditionen. Motsatsen är det tomprat som förekom i gudstjänstens fria undervisningsdel. Liturgiska citat är inlagda till stöd för det apostoliska resonemanget. Breven är också tänkta att föreläsas i gudstjänsten.

Efter två förödande världskrig på 1900-talet kom världen att få genomlida en motsättningarnas utdragna förlängning i form av vad vi benämner kalla kriget. Rötterna till det finns i de politiska spänningar som uppstod när det kommunistiska bolsjevikpartiet tog makten i Ryssland. Efter andra världskriget blev motsättningen mellan öst och väst påtaglig, ohjälpligt bitter och total. I en värld präglad av den svåra motsättningen hade stater och kyrkor att forma en självförståelse och träffa sina val. Innan murarna föll är ett bidrag till förståelsen av denna konfliktfyllda tid. Olika forskare kartlägger kyrkornas internationella arbete och bidrar med insiktsfull orientering om Svenska kyrkans internationella relationer. Andra forskare redogör för hur Svenska kyrkan i Sverige påverkades av och reagerade på kalla krigets olika förhållanden. Här visas också på den debatt som kyrkliga ställningstaganden gav upphov till. Författarna till Innan murarna föll har haft en klar ambition att med sina olika bidrag medverka till en bättre förståelse av den tid som vi benämner kalla kriget.

S:t Johannes var den lärjunge Jesu älskade och hans evangelium blev tidigt älskat. Det erbjöd byggstenar till den blivande trosbekännelsen. Det har särskilt utmanat tänkarna i asiens stora religionstraditioner. Ändå har evangeliet blivit misstänkt bland akademiska bibelteologer. Det är till synes olikt de tre första evangelierna. Vem skrev egentligen? Är det säkert att orden som läggs i Jesu mun verkligen är hans? I den här reflekterande kommentaren till det fjärde av kyrkans evangelier får läsaren följa den unge Johannes ända från dopstället vid Jordan, där Jesus döptes, och genom Galiléen, samarien och Judéen till Jerusalem och in på översteprästens gård och efter uppståndelsen åter till Galiléen och mötet vid en glödhög med bröd och fisk på stranden till Tiberias sjö. Johannesevangeliet har uppfattats som en djup teologisk framställning öppet för mystiken. Så är det nog, men samtidigt är det marknära och följer noga Jesus i spåren. Det myckna gräset på platsen för brödundret noteras, liksom att stenkrukorna med vatten i kana var fyllda till bredden och sedan förvandlades till välsmakande vin. Också vid dopstället i Ainon var det gott om vatten och när Maria smorde Jesus fötter i Betania fylldes huset av doften från väldoftande nardusolja.

Återspeglingar längs marken är ett försök att följa några utvecklingslinjer i Nya testamentet på markplanet. Vad hände längs vägarna, där den kristna tron fördes fram och där den stannade till och tog fäste? I en inledande essä summeras den kritik som i ljuset av de nytestamentliga skrifternas faktauppgifter kan riktas mot en rad av de hypoteser som den så kallade bibelkritiken förde fram och sedan envist fortsatte med även när verkligheten hunnit ifatt hypoteserna. I de sju följande essäerna beskrivs det egendomliga fenomenet att Kyrkan försvann i den protestantiska bibelkritiken och återfanns först med ett förnyat studium av de tidiga kyrkofädernas skrifter. Och hur kom det sig att bara S:t Paulus missionsresor drog till sig intresset? Det restes också i österled och söderut. De två huvudvittnena för evangeliet kom till Rom och blev martyrer. Men den lärjunge Jesus älskade blev kvar länge i öst, och Jakob, Herren broder, i Jerusalem.

Kan man läsa Nya testamentet utan bibelkritikens färgade glasögon? Den har med tiden blivit alltmer steril och fortsätter i den franska rationalismens och den tyska idealismens hjulspår utan att komma upp på fast mark igen. Det som i Nya testamentet sprakar av Ande och liv har blivit texter för teologer att analysera och inte sällan kritisera. Ja, det finns alternativ till dess 200-åriga dominans. Man kan komma ner så tätt intill markytan att ansikten och karaktärer framträder tydliga, att livet på de många platserna runt om i Medelhavsområdet får färg och form och en doft kan anans av myllan som den äldsta Kristusgemenskapen slog rot i. Det finns mycket att hämta redan från de skolor för bibelutläggning som den äldsta kristenheten grundade. Det började faktiskt redan i Övre salen i Jerusalem, fortsatte i ett arbetslag i Antiochia, sedan i Tyrannos lärosal i Efesos och förstås i huset som S:t Paulus hyrde i Rom under fångenskapen där. Vår guide i den här boken är biskop emeritus Biörn Fjärstedt.

En enda gång skrev Jesus något själv, han böjde sig ned och ritade i sanden. Ingen vet vad. Men han undervisade mycket, berättade liknelser, gjorde under och tecken och botade många. Lärjungagruppen som fanns omkring honom, främst de som var med från dopet i Jordan fram till han lyftes upp mot skyn inför deras ögon, kunde berätta. Berättelsen om Jesus tog form, kanske redan på uppståndelseda

Var finner en ny generation präster och pastorer vägledning för uppdraget som kyrkans herdar i en tid när gudstjänstlivet förflackas och teologin utarmas av rationalism och individualism? I ett nutida apostoliskt herdabrev, riktat framför allt till unga kyrkotjänare, visar biskop Biörn Fjärstedt på vägar mot en fördjupad spiritualitet och förnyad kyrkovision. Utgångspunkten är, nu som när allt tog sin början i den övre salen, evkaristin, samlingen i brödets och vinets måltid. När allt fler lämnar kyrkogemenskapen och församlingarnas kraft går åt till administration och sammanträden, vill biskopen ingjuta mod i de unga präster och pastorer som skall ta vid inför framtiden. Han förespråkar ett lödigt gudstjänstfirande och en karismatisk teologi grundad på evangelierna. Genom församlingarnas inre förnyelse kan evangeliet återfå sin vitalitet i vår kultur. Biörn Fjärstedt är biskop emeritus i Visby stift. Han slutade sin tjänst 2003 och hade då innehaft ämbetet sedan 1991. Han är visitator för Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby, Helige Franciskus systraskap i Klaradals kloster och Laurentiistiftelsen i Lund, samt medlem av Focolares ekumeniska biskopskonferens.

den 450 år långa Vasco da Gama-epoken är i stort sett över. Vad evangeliet går ut på, bestäms inte längre inom kristenheten i väst. Tyngdpunkten ligger numera utanför den nordatlantiska sfären. Där tar den kristna tron färg, form och smak ur jordmånen på denya växtplatserna likt den en gång gjorde i Medelhavsområdet och därefter Europa. Kristna teologer och tänkare i syd och öst hävdar att trostolkningen i Europa och Nordamerika blivit anemisk, blodfattig. Denhar levt för länge i en rationalistisk, individualistisk och bibelkritisk kulturmiljö. Däremot finns det nya, friska skott på det gamlavinträdet, som börjar ge frukt i deras kyrkogemenskaper. De delar gärna med sig. Nu finns det en ny generation teologer i Afrika, längre bort i Asien och i Latinamerika, som prövar att forma en teologi för vår tid och fören vidgad kristenhet, både lokalt tillämpad och katolskt övergripande. Om teologin vid akademierna i väst tycks tråkigt torr och litet vilsen, finns det spännande perspektiv från andra marker att ta till sig.