Boel Lindberg

En gång i tiden fanns det bara visor. Några av dem berättade, andra beskrev eller skämtade om vad mer eller mindre märkvärdiga människor eller väsen som älvor och bergakungar hade för sig. Några visor var dagsaktuella, andra hade hängt med ganska länge. På 1600-talet började den tidens kulturarvsbevarare att samla in och dokumentera de allra äldsta visorna ur den muntliga traditionen. De kallade dem rätt och slätt gamble wijsor . I den här antologin kan du läsa om hur det som en gång var gamla visor så småningom blev ballader och efterhand till och med medeltida ballader. Du kan också få veta en hel del om den gamla balladen Tiggargubbens brud, som har bidragit till att bevara patriarkala värderingar långt in i modern tid. En tredje artikel beskriver och förklarar varför ballader blev en uppskattad repertoar i de sångböcker som användes i svenska skolor från mitten av 1800-talet och framöver. Boken innehåller också en artikel som ger en spännande inblick i en genre som kan betraktas som vår tids motsvarighet till de medeltida balladerna, nämligen rappen. I rap berättar, musicerar och rör sig deltagarna i ett samspel som på många sätt liknar utförandet av äldre tiders episka sångkonst. De sex författare som bidragit med texter till boken har alla varit knutna till projektet Digitalisering och nätpublicering av medeltida ballader, ett projekt som visar hur vårt kulturarv bevaras idag. Tre bidrag handlar mer direkt om arbetet i detta projekt. Det längsta av dem beskriver hur webbplatsen folkvisa.se byggts upp och utvecklats. På denna webbplats återfinns idag många både äldre och nyare visor ur den folkliga traditionen.

Bokens titel är "Den sjungande staden - en bok om körlivet i Lund". Bakom rubriken finns en outtalad fråga; är det något speciellt med körlivet i Lunds kommun? För att få svar på frågan om Lunds särprägel som körstad har redaktionen kontaktat alla Lunds körer. Mångfalden körer ger oss en ledtråd till svaret på frågan. Våren 2013 fanns det minst 120 körer i Lunds kommun. Vid halvårsskiftet samma år hade Lund 113 000 invånare. 1970 fanns det 40-talet körer och 69 000 invånare. Antalet körer ökade alltså med 200 procent under perioden, medan befolkningsökningen endast uppgick till 60 procent. I slutet på boken finns en presentation av alla körer, från ABF:s Sångargille till Änglakören. Men sammanställningen över Lunds körer kan varken bli helt korrekt eller alldeles komplett. Det bildas ständigt nya körer, medan andra läggs ner och körledare kommer och går.

Boel Lindbergs bok följer sångstunderna i den svenska skolradion åren 1934--69. De var under denna period de mest populära och efterfrågade programmen i skolradions sändningar. Genom dem spreds en gemensam repertoar över hela landet. Nya textförfattare och sångkompositörer moderniserade den svenska skolsången efter andra världskriget. Skolradion bröt upp skolsångens försjunkenhet i det egna landets historia och öppnade för världen utanför. Skolradions pedagogik bidrog till att musikundervisningen i den svenska skolan radikalt förändrades. Man bekämpade framgångsrikt uppfattningen att folkskolans elever bara behövde lära sig sjunga, medan läroverkens undervisning syftade till en bred musikalisk kompetens. I skolradion drevs linjen att alla barn kan sjunga och tidigt lära sig musicera på instrument. Det fanns även bakåtsträvande inslag. Många visor i sångprogrammen hade en klar idyllisk ton och spred en anakronistisk syn på könsroller, familj, hembygd och boendemiljöer. Lärarna i sångprogrammen bjöd också starkt motstånd mot den moderna rock- och popmusik som dess unga lyssnare allt tydligare öppnade sina öron för från och med 1950-talet. Boel Lindberg är docent i musikvetenskap vid Lunds universitet och verksam som lärare och forskare vid Växjö universitet.

John Fernström (1897--1961) blev en av sin generations mest produktiva tonsättare med bland annat tolv symfonier, flera solokonserter och åtta stråkkvartetter på sin verklista. Hans utveckling skedde mot bakgrund av mellankrigstidens folkbildande insatser på musikens område. Boel Lindberg beskriver i denna biografi Fernströms utveckling som tonsättare och analyserar orsakerna till att han inte förmådde hävda sig i 1950-talets kulturklimat. Boken kan läsas fristående från författarens doktorsavhandling Mellan provins och parnass. John Fernström i svenskt musikliv som Arkiv förlag tidigare gett ut.

John Fernström (1897--1961) var verksam som violinist, dirigent och tonsättare. Idag är han bäst ihågkommen för sitt initiativ att 1951 starta Nordisk Ungdomsorkester i Lund, en plantskola för flera musikergenerationer i Norden. Denna insats har delvis skymt det centrala i hans liv - komponerandet. 1944 fick Fernströms musik ett genombrott i Stockholm och under ett tiotal år framfördes en rad av hans verk där. Han var på god väg att etablera sig som en erkänd svensk tonsättare. Hans musik passade emellertid inte in i de radikalt modernistiska strömningar som efterhand kom att dominera det stockholmska musiklivet och intresset för Fernströms musik ebbade ut. Boel Lindberg analyserar bl a med hjälp av Bourdieus begrepp kulturella fält, symboliskt kapital och habitus orsakerna till att Fernström inte lyckades behålla en plats på parnassen.