Carin Franzén

Experimentet sprider sig. Åtminstone sedan 1600-talet har det varit en bärande del av vetenskaplig metodik och undervisning, men nu hörs ordet långt bort från klassrum och labbsalar. Att gifta sig med en främling på tv eller öppna upp sitt förhållande är också ett experiment. I matstäder som Köpenhamn dyker det upp pasta labs i gathörnen och på nyheterna omtalas långtgående lagförslag som experiment med människors trygghet och mellanstadieelevers liv. Vad betyder begreppet experiment idag? Ses det som bra eller dåligt att experimentera? Det här numret är en essäistisk sammanställning av experiment som nu återstår att pröva. CarinFranzén jämför kärleksexperiment Jonas Enander synar månens romantiska makt Alan Turing testar maskiners tänkande Ida Hed Myrberg värderar slumpens roll Rickard L Sjöberg lokaliserar den fria viljan Susanne Aalto visar hur rymden expanderar Mikael Lund simulerar havet Donia Shalabi konstruerar ett laboratorium Julia Ravanis samtalar med Ann Ighe, Lars Hellberg och Michele Masucci om experiment i vetenskapen, samhället och konsten, och ställer tillsammans med Khashayar Lykke Naderehvandi frågan om betydelsen av en cigarr Fredrik Höök följer tävlingen om livets ursprung Pär Anders Granhag rannsakar minnen av mord Cecilia Verdinelli ifrågasätter lydnad Janna Holmstedt sjunger för Barbara Lina Ekdahl har inte tid Mats Bigert väntar och väntar på en droppes fall Christine Kettaneh, Jo Lewis& Natalia Milas gestaltar protonens rörelser Sanna Beijnoff vill ut Isabelle Ståhl studerar självstudier i rus Andreas Lundberg hittar en anteckningsbok Ulf Ellervik berättar om livskraftens sista dagar Karl Palmås manar till mer experimentalism i samhällsexperimenten.

Lars Norén och filosofin innehåller tre texter om Lars Noréns relation till filosofi i bred bemärkelse. Essäerna »Att hålla kvar motsägelsen« av Carin Franzén undersöker psykoanalysens roll för Norén och »Norén efter Adorno« av Ulf Olsson analyserar Adorno och Frankfurtskolans betydelse. Boken avslutas med en längre filosofisk dialog, »Öppningen«, av Hans Ruin. Dialogen är resultatet av ett möte som aldrig kom att äga rum och beskrivs av författaren på följande vis: »Våren 2016 föreslog Peter Sandberg på Filosofiska rummet att göra ett program med Lars Norén och mig om Heidegger. Genom sin agent uttryckte Lars sitt intresse för att genomföra ett sådant samtal. Med hänvisning till andra brådskande åtaganden uppsköts det dock vid upprepade tillfällen. Peter blev under tiden sjuk och gick bort 2019. Vid Lars bortgång fanns fortfarande tanken att det ändå någon gång skulle äga rum. När Daniel Pedersen köpte in Noréns samling med Heidegger-böcker visade det sig att han ägde två böcker av mig, den ena med utförliga understrykningar. På så vis hade han ändå inlett samtalet. När jag fick frågan av förlaget om jag ville skriva något om hans förhållande till Heidegger väcktes därför tanken att göra det inte som en konventionell akademisk essä, utan istället just som ett samtal i den anda som jag föreställde mig att det hade kunna ske om vi fått tillfälle att träffas, men nu i dödsriket. Jag läste in mig på allt jag kunde hitta om hans förhållande till Heidegger, i dagböcker, aforismsamlingar och prosa, och även i intervjuer, både tryckta och inspelade. De ord som i det dramatiserade samtalet läggs i Noréns mun är således till stora delar hans egna. Här har jag klippt ihop dem så att de bildar ett rörlig helt, i ett samtal där han får svara på mina frågor och tankar liksom jag får svara på hans. Det är till sist endast så vi kan närma oss de döda, genom att ta del av vad de lämnat efter sig och föra det vidare.« Daniel Pedersen är redaktör för antologin.

Vad innebär det att tänka fritt? Carin Franzén söker svar hos fyra kvinnliga författare från 1500- och 1600-talen som alla kritiskt ifrågasatte det givna. De kallades libertiner för att de förde fram andra former av subjektivitet än de som generellt framkommer i berättelsen om det autonoma och rationella subjektets etablering friare former som idag ter sig mer aktuella än någonsin. Carin Franzén är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.

En av världslitteraturens mest egensinniga böcker om kärlek »En underbar bok.« Torbjörn Elensky, Sveriges Radio, P1 »Det är en lika fascinerande som svårplacerad bok. Sällan formuleras Roland Barthes tankar om språkets otillräcklighet så mångbottnat och så passionerat som när han skriver om kärleken.« Svenska DagbladetKärlekens samtal var revolutionerande när den kom ut 1977 och har sedan dess räknats till världslitteraturens mest egensinniga böcker om kärlek. I en samling korta, intensiva texter skriver Roland Barthes om den älskandes alla känsligaste ögonblick: I mötet, väntan, bekräftelsen, omfamningen, hänryckningen, förvirringen, ängslan, svartsjukan, grälet, förståelsen, ömheten. Samt om hur kärleken manifesterar sig i språket. I dialoger med allt från kanoniska storheter som Freud, Goethe, Platon, Nietzsche och Proust till zen-mystiker, reflekterar Barthes över ämnet som så få stora filosofer vågat sig på i grunden men som vi alla egentligen helst läser om. Kärlekens samtal [Fragments d un discours amoureux] presenteras här på svenska med de tjugo ytterligare fragment - sammanlagt över 50 sidor - som ingick i de föreläsningar Barthes höll vid verkets tillkomst, och som publicerats postumt. I översättning av Leif Janzon och med ett nyskrivet förord av Carin Franzén, professor i språk och kultur på Linköpings universitetROLAND BARTHES [1915-1980] är en av historiens mest berömda och originella litteraturkritiker, med stort inflytande över framväxten av teorier som strukturalism, poststrukturalism och semiotik. Till hans viktigaste verk hör förutom Kärlekens samtal även Textens njutning, Litteraturensnollpunkt, Mytologier och S/Z.» Det är vackert, känslosamt, sökande. Det är, som Carin Franzén skriver i sitt fina förord, ett utpekande av kärlekens beroende av symboliska koder.« Ingrid Bosseldal, Göteborgs-Posten »Otroligt fin bok om den förälskade människans väg mot kärleken.« Litteraturvetare

Litteraturvetenskap II fördjupar och breddar kunskaperna om olika teorier och metoder inom det litteraturvetenskapliga forskningsområdet. Boken omfattar tretton kapitel, skrivna av specialister inom olika litteraturvetenskapliga fält. Syftet är bland annat att ge vägledning och inspiration för studenter som planerar att skriva en påbyggnadsuppsats. Kapitlen behandlar sedan länge etablerade fält inom litteratur­­forskningen som textkritik, studier av författares själv­fram­ställning och autofiktion, populärlitteratur, forskning kring kön, genus, klass och etnicitet, litteraturdidaktik, psykoanalytiska perspektiv och diskursanalys. I boken finns också översikter av områden som har diskuteras särskilt under de senaste åren: queerstudier, medieteori, kognitionsforskning, samt digital humaniora och fjärrläsning. Litteraturvetenskap II vänder sig främst till studenter på avancerad nivå inom litteraturvetenskap och lärarutbildningens litteraturkurser. Syskonvolymen Litteraturvetenskap I är avsedd för studenter på grundläggande nivå.

Grundbok i litteraturvetenskap – historia, praktik, teori är en introduktion till litteraturämnets många och skiftande teorier och praktiker. Den perspektivrikedom som karakteriserar den litteraturvetenskapliga verksamheten i dag har ett antal gemensamma grunddrag eller teman som kan ingå i olika konstellationer och problemområden. I den här boken har skribenterna valt att se närmare på författare, läsare, medier, språk och historia. Varje grundtema ägnas ett kapitel som på så vis också belyser olika aspekter av den litteraturvetenskapliga mångfalden. Författarna visar hur några av de centrala diskussionerna historiskt sett ut kring respektive tema, vad de leder till i praktiken – som metoder – och vilka aktuella teoretiska strömningar som kan kopplas till dem. I slutet på varje tematiskt kapitel får läsaren även förslag på vidare läsning. Grundbok i litteraturvetenskap riktar sig till studenter i litteraturvetenskap på universitet och högskolor och till alla som på något vis söker en introduktion till hur litteraturvetare tänker och går tillväga i sina arbeten.

»Kvinnorna gör alldeles rätt när de förkastar de levnadsregler som införts i världen, eftersom det är männen som har skapat dem utan kvinnorna.« Michel de Montaigne (153392) Vid de medeltida franska hoven diktade och sjöng man om kärleken mellan man och kvinna, mellan riddaren och hans tillbedda. Särskilt besjöngs den omöjliga kärleken, som präglades av konvenansen och de stränga regler som styrde sällskapslivet i de högre samhällsskikten. Denna kulturyttring spred sig över Europa och kom först på artonhundratalet att få namnet »den höviska kärleken«. I sin rika studie presenterar Carin Franzén den höviska kärlekens kulturhistoriska uttrycksformer. Författarna Grevinnan av Dia, Christine de Pizan, Margareta av Navarra och Madame de Lafayette bildar utgångspunkter för undersökningen och ställs i relation till varandra. I samband med Jag gav honom inte min kärlek utkommer Kvinnostaden av Christine de Pizan för första gången på svenska, i översättning av Jens Nordenhök.

Till det omöjligas konst rymmer åtta essäer om litteraturens och konstens relation till det som inte låter sig fångas i en språklig eller konstnärlig framställning. Carin Franzén rör sig över ett vitt fält av estetiska, filosofiska frågor, från Dante till Jelinek. På olika vis handlar texterna om den långa väg som gör konsten och litteraturen till något mer än konsumtion. Carin Franzén är docent i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet. Hon har bland annat givit ut Att översätta känslan: En studie i Julia Kristevas psykoanalytiska poetik och För en litteraturens etik: En studie i Birgitta Trotzigs och Katarina Frostensons författarskap.

Tanken på en för litteraturen specifik autonomi har under lång tid varit central för den modernistiska estetiken. Att hävda litteraturens autonomi idag är emellertid inte helt okontroversiellt. Det krävs rätt ogenomträngliga skygglappar för att inte se att vårt estetiska omdöme aldrig är rent som Kant tänkte sig eller att konsten och litteraturen utgör en del av samhället och historien. Den estetiska autonomin kan likväl inte reduceras till en esteticism som inte vill veta av världen. Den är tvärtom fortfarande aktuell för förståelsen av litteraturens plats och funktion i samhället. I sin nya bok diskuterar Carin Franzén den estetiska autonomins betydelse för litteraturens etik. Med Adorno, Derrida, Lacan och Kristeva som inspirationskällor framhåller hon att det är som motbild och motspråk till den vedertagna moralen och normsystemet som litteraturen får sitt sanna etiska värde. I en serie närläsningar av Birgitta Trotzigs och Katarina Frostensons texter visar hon också hur deras etiska angelägenhet framträder i och genom deras modernistiska grundhållning. Carin Franzén är litteraturvetare med inriktning på psykoanalys och feministisk teori. Hon har tidigare utgivit Att översätta känslan. En studie i Julia Kristevas psykoanalytiska poetik (1995) och I begynnelsen var ordet. Essäer om den litterära erfarenheten (2002).

Texterna i den här boken berör alla den vanskliga och fascinerande frågan om?relationen mellan litteraturen och livet. Det som binder dem samman är den litterära erfarenhet som inte handlar om biografi utan om att skriva och att läsa. Närmare bestämt är det övergången från liv till text som intresserat Carin Franzén, och i synnerhet hur den erfarenheten visar sig i en text. Essäerna behandlar Blanchot, Derrida, Kristeva, Mallarmé, Ekelöf, Frostenson, Trotzig, Rousseau och Stig Larsson.