Carl Johan Erikson

BAPTISTRY TANKS IN USA är en fotografisk undersökning av dopgravar för vuxendop i det amerikanska bibelbältet. Carl Johan Erikson dokumenterar produktionen i en av världens största dopgravsfabriker i North Carolina och hur olika modeller installerats i kyrkor – från små kapell i Alabama till megakyrkor i Texas. Boken är Eriksons tredje på FAS Publishing SE och del av ett över 25 år långt konstnärligt projekt som med konceptuella dokumentationer undersöker praktiker och artefakter i karismatiska kristna miljöer. Genom sitt arbete reflekterar han över den religiösa kontext som präglat honom själv och många i den svenska väckelserörelsen, där amerikanska värderingar haft stor betydelse. Boken innehåller även en personlig essä av curatorn och skribenten Natasha Marie Llorens, som växte upp i det amerikanska bibelbältet. Genom bokens fotografier och texter skapas en komplex bild av tro, kultur och politik i både ett personligt och globalt perspektiv.

I THE FENCE konfronteras både fysiska och mentala gränser som vår civilisation bär med sig. Genom Eriksons svartvita topografiska fotografier av ett drygt 72 km långt stängsel följer man gränsen mellan Danmark och Tyskland. i riktning från Östersjön till Nordsjön. Syftet med stängslet, som byggdes av danska staten 2019, är att utrota vildsvinen i Danmark och att stoppa den afrikanska svinpesten. Idag har vildsvinsstammen i Danmark kollapsat. Eriksons fotografier, som är strikt dokumentära i sin form, lockar in betraktaren med sina visuella subtila kvaliteter bortom och framför stängslets fysiska närvaro. Detta i kombination med bokens grafiska form gestaltar också stängslets själva idé om separation. Jesper Olssons skriver i bokens avslutande essä: ” Om kultur och världsskapande börjar med distinktioner, med införandet av åtskillnader – mellan element, väsen, regioner – och de välkända kosmogoniska myterna antyder just detta – så hör teknikerna att bygga inhägnader, stängsel och fållor till de grundläggande handlingarna. Dessa konstruktioner har varit avgörande inte bara för att skilja människa från djur, kultur från natur, utan också för att materialisera makt och geopolitiska gränsdragningar. Staketet är förmodligen en av historiens mest mångsidiga och våldsamma uppfinningar och metaforer. På sätt och vis ett med historien som sådan.” THE FENCE är en del i ett större samarbetsprojekt som Carl Johan Erikson driver tillsammans med konstnär Karin Willén. Genom projektet skapas visuella, textuella och sinnliga gestaltningar som konfronterar de komplexa ekologiska och politiska utmaningar vår civilisation står inför.

"Kokgropar och andra aktiviteter i Forsmarks skogar" utmanar läsaren att reflektera över människans plats på jordklotets tunna skorpa. Det är en kokbok för matlagning i skogsmark, med rätter tillagade ovanpå ett planerat slutförvar av kärnbränsle. I boken "10°C - Recept från Forsmarks skärgård" från 2016, kombinerade konstnärerna Carl Johan Erikson och Karin Willén matlagning, kärnkraft och konst i kokbokens form. Boken samlade recept för strömming och abborre fångad i närheten av kylvattenutloppet från Forsmarks kärnkraftverk. I sin nya bok "Kokgropar och andra aktiviteter i Forsmarks skogar" fokuserar Erikson och Willén istället på aktiviteten och platsen, och har flyttat ut sin matlagning i skogarna sydost om Forsmarks kärnkraftverk. De har grävt kok- och syragropar i markytan som täcker det urberg som i framtiden planeras härbärgera ett slutförvar för uttjänt kärnbränsle. Genom att laga och äta mat utomhus skapar de en relation till skogen och närmar sig komplexa frågeställningar där människans tid ställs mot geologisk tid och det radioaktiva avfallets mångtusenåriga framtid. Boken innehåller sex vardagliga recept. Aktiviteterna – grävandet och tillredningen av rätterna – är omsorgsfullt och vackert dokumenterade och boken är utsökt formgiven av Johanna Finne. Bokens matta papper, de jordnära kapiteltexterna och fotografierna som kryper nära markytan gör bläddrandet i boken till en taktil upplevelse. "Vad är en jord?", frågar sig filosofen Johan Redin i bokens efterord, som handlar om hur vi uppfattar den planet vars yttersta skikt vi befolkar: "På sätt och vis kan jorden betraktas som den stora glömskan, så självklar för oss att den är osynlig […] Jordens hjärta är oss fjärran, därför uppfattar vi också att jordens liv försiggår på dess tunna hud och i biosfärens samspel mellan mark och himmel.” Boken vann pris i tävlingen Årets svenska måltidslitteratur 2019 i kategorin "Livsstilslitteratur". Juryns motivering: "Matlagning i kokgrop för närmast tankarna till exotiska tradioner i fjärran länder, men författarna visar med stort allvar skogens möjligheter i skogen i Roslagen. Boken är avväpnande i sin ambition att visa hur naturresurser från bär, vilt och svamp med kött kan nyttjas, och detta med riktigt skogsmurriga bilder."

I boken Jerusalemmodellen, skala 1:800 av Carl Johan Erikson porträtteras en modell som föreställer Jerusalem år 33 e. Kr. Modellen är byggd av Ingmar Eklöv, 75 år, i Hålland, Jämtland, 1989. Ingmar berättar i boken om hur det gick till att bygga grundstommen till modellen. ” Den är gjord av glasfiberarmerad plast. Vi gjorde den i två delar som vi sedan satte ihop. Vi utgick från reliefkartor från dagens Jerusalem som vi fick anpassa till dåtidens landskap – alltså 33 e. Kr. Bland annat var Kidrondalen trettio meter djupare än den är idag och där Via Dolorosa passerar Ostmakardalen fick vi justera med tjugo meter utifrån den skala vi arbetade med.” I boken skapas förskjutningar mellan olika skalor och perspektiv – från överblicksbilder till makrobilder – vilka skapar förutsättningar för olika läsningar av staden som konstruktion och föreställning. Fotografierna av Jerusalemmodellen – och modellen i sig själv – ger en känsla av kontroll och överblick. En fiktion i en oöverblickbar verklighet. Jerusalemmodellen, skala 1:800 är Erikson femte bok och den första på det återuppståndna förlaget FAS Publishing SE. Erikson är konstnär och har sedan lång tid tillbaka ett pågående konstnärligt projekt baserat på konceptuella dokumentationer av praktiker och artefakter i frikyrkliga miljöer och kontexter.

10°C - Recept från Forsmarks skärgård är något så ovanligt som en hybrid mellan en kokbok och experimentell samtida konst som dessutom kan läsas som ett inlägg i debatten om människans miljöpåverkan. All fisk som används i den här vackert utformade receptsamlingen är fiskad i de uppvärmda vattnen utanför Forsmarks kärnkraftverk. Hur påverkar det vår uppfattning om de maträtter och recept som presenteras? Med 10°C har Erikson och Willén skapat en hybrid mellan en kokbok och experimentell samtida konst som ställer frågor om relationen mellan människa och miljö. Konstnärerna Carl Johan Erikson och Karin Willén har var sitt sommarhus i närheten av Forsmarks kärnkraftverk och tillbringar mycket tid i den uppländska naturen. För några år sedan började de att tillreda och bjuda på fisk från området i en serie konstnärliga aktioner. Nu har de sammanställt tolv fiskrecept i denna ”muterade” kokbok som också innehåller bilder från en av aktionerna och en ”dykritual” i varmt kylvatten samt efterord av författaren Jesper Olsson. I aktionerna och i arbetet med boken har Erikson och Willén tillagat fisk som är fångad i närheten av kylvattenutloppet från Forsmarks kärnkraftverk. Vid utloppet är vattentemperaturen betydligt högre än normalt vilket påverkar fisken och andra organismer. Till exempel bidrar det varmare vattnet till att fiskarnas ämnesomsättning och storlek ökar vilket samtidigt innebär en större påfrestning på deras inre organ. Kanske är det till och med så att genetiska mutationer och evolutionära språng under kort tid ägt rum i dessa vatten? Hur bör vi i så fall förhålla oss till de förvandlingarna? Jesper Olsson skriver i efterordet: ”På ett av fotografierna är det gröna mer kompakt, mer articifiellt. Som om fotosyntensen slagit fel.” Han fortsätter: ”Denna vaga oro i kombination med kokboksgenrens praktiska och muntra målmedvetenhet anger grundtonen i Eriksons och Willéns receptsamling. En kokkonst av andra graden, kanske man kalla det. För till skillnad från de ingrepp i naturen som en gång, i historiens gryning, separerade det kokta från det rå, som lade grunden till en struktur för kultur och natur, så är det här en konst som vill upphäva den typen av skillnader – eller åtminstone undersöka och fundera kring deras (o)hållbarhet idag.”

”En av de första dopgravar som jag fotograferade var i Alsen i Jämtland 1998. Jag var där med min far som skulle hämta en tramporgel i det nyligen nedlagda pingstkapellet. Min far, som under hela sitt liv varit en del av den svenska väckelserörelsen, ville rädda åtminstone tramporglarna från att försvinna när kapellen på landsbygden avvecklades och såldes. Han hade samlat ihop ett tiotal orglar som förvarades i en loge i en liten by i Jämtland. Idag, många år senare, kan jag se detta insamlande som en sorgeprocess, som ett sätt att hålla kvar den verklighet han levt i och för, men som nu upplöstes inför hans ögon. En liknande strategi använde jag i projektet TANK 1 – 46. Men istället för att samla artefakter använde jag mig av kameran för att systematiskt dokumentera och registrera en epok som höll på att försvinna. Det var också ett sätt för mig att försöka förstå den värld jag växt upp i och som präglat mig och många andra. Mellan 1998 och 2003 reste jag runt på den svenska landsbygden och dokumenterade ett antal av de många dopgravar som byggts i väckelserörelsens kapell. De flesta av dem finns inte kvar idag.” Carl Johan Erikson skriver detta i inledningen till TANK 1 – 46, en bok som samlar och aktiverar ett fyrtiotal av dessa dopgravsfotografier. TANK 1 – 46 innehåller också en nyskriven essä av Jan Håfström.

Carl Johan Eriksons andra bok på OEI editör Armageddon – The End: ­a topographical survey, kan ses som ett logiskt avslut på ett sedan lång tid tillbaka pågående konstnärligt projekt baserat på konceptuella dokumentationer av praktiker och artefakter i frikyrkliga miljöer och kontexter. Bokens fysiska utgångspunkt är Jezreeldalen i norra Israel och Palestina som anses vara Armageddon (Harmageddon) beskrivet i Uppenbarelseboken 16:12 –16, platsen där Antikrist ska samla sina trupper inför den slutliga striden mellan det onda och det goda. Dalen har ett strategiskt läge i regionen och mer än trettio blodiga historiska slag har utkämpats där de senaste fyratusen åren. Egyptier, greker, muslimer, korsfarare, mongoler, britter, tyskar, araber och israeliter har krigat och dött där. Idag domineras den bördiga dalen av ett effektivt jordbruk med avancerat bevattningssystem. Platsen är även känd för sitt rika fågelliv. Bokens mentala utgångspunkt är de ångestladdade bilder och scenarier som på ett livfullt sätt beskrevs för Erikson under hans frikyrkliga uppväxt. Det handlade om både hopp och rädsla när det förkunnades om Den yttersta tiden, Domedagen, Armageddon, Antikrist och Slutet som kan komma när som helst, om den stora skräcken för att inte vara redo när Jesus kommer tillbaka till jorden utan bli lämnad kvar. Erikson har besökt Armageddon vid olika tillfällen de senaste åren. Under dessa återkommande besök har han närmat sig platsens topologi och struktur, men också sina egna förställningar om att allt ska ta slut.

Thirteen healed bodies tar sin utgångspunkt i det som hände på ett tältmöte i Fjärdsjömåla, ett litet samhälle i östra Blekinge. Carl Johan Erikson har sökt upp personer som hävdar och upplever att de blivit helade av Gud, och resultatet är en serie fotografiska dokument av deras kroppar. Det var, skriver Carl Johan Erikson i Thirteen healed bodies, inte någonting konstigt när hans syster blev helad i början av åttiotalet. Han växte upp i en miljö där möjligheten att bli frisk i kroppen genom Gud var en realistisk möjlighet, ett parallellt sjukvårdsystem till de gängse sjukvårdsinrättningarna. Helandet av hans syster skedde i samband med tältmötet i Fjärdsjömåla. Predikanten som höll i mötet var specialist på att hela ryggproblem som orsakas av olika långa ben. Hans syster berättar att när det var hennes tur fick hon lägga sig på en speciell brits som var placerad på scenen och fick där benen uppmätta med ett måttband som predikanten hade med sig. Han konstaterade att ett ben var kortare än det andra och att detta var anledningen till att hon hade ont i ryggen. Därefter bad han till Gud och la sina händer på benen. Hans syster, som fortfarande låg på britsen på scenen, kände att någonting hände i kroppen, och när den intensiva men samtidigt lugna förbönen var slut mätte predikanten benens längd igen. Nu var de lika långa!