Christina Mattsson

Vaggvisan är en uråldrig visgenre, troligen en av våra äldsta. I boken ger författaren, som är en av vårt lands främsta visforskare, en bred introduktion till ämnet. Orden »Sov mitt lilla hjärta« är lånade ur en vaggvisa som sjöngs för över 250 år sedan.

Theodor Öberg var boktryckare i Stockholm på 1800-talet och flitig författare av skrifter för en bred publik. Han är främst ihågkommen för en serie häften med skämtsamma visor, Filikromen, men gav också ut barnböcker, komiska kalendrar och praktiska handböcker, alla under ett tjugotal olika pseudonymer. Sitt eget namn sparade han till verksamheten som konstnär; hans specialitet var litografiska porträtt och barnboksillustrationer. Öberg gjorde sig känd som en muntergök men dog alkoholiserad och utfattig. Biografin om honom är ett stycke hittills okänd Stockholmshistoria. Förutom att författarna har kartlagt Öbergs rika bokproduktion, vars omfattning tidigare inte har varit känd, ger de en levande bild av umgänget mellan tidens litteratörer i sällskap som Konstnärsgillet och Februarigubbarna. Nationalromantiken blomstrade, och på Konstnärsgillets möten hölls föredrag om nordiska gudasagor, folkvisor och folkliv. Öberg bidrog tillsammans med vännen Ferdinand Holmström till en förnyelse av den svenska barnboken, där moraliserande pekpinnar nu ersattes av glada och lekfulla äventyr. I sina komiska kalendrar var Öberg djärvare än vad den borgerliga smaken tillät, men det innebär att de än i dag kan läsas med behållning.

Boktryckaren Petter Winge var en lokal medieprofil med egen boklåda där han sålde böcker och tidningar, oftast tryckta på eget tryckeri. När Nyköpings societet ville ha de nyaste sällskapsvisorna tryckte Petter Winge visorna i skillingtryck, gärna dryckesvisor och ibland först av alla. Skillingtryck är namnet på enkla vistryck som producerats i Sverige under mer än 300 år. Visorna i trycken är av alla möjliga slag: psalmer, lyriska visor och skämtvisor liksom visor om nyheter, olyckor och brott. Den stora mängden är anonyma, ibland muntligt traderade texter, men det hände lika gärna att dikter av kända författare återgavs. På så sätt spreds kvalificerad svensk dikt till en bred publik. Petter Winge var förstås inte den ende som tryckte visor åren omkring 1800, men frågan är varför hans skillingtryck innehöll så ovanligt många dryckesvisor och varifrån han fick texterna? Christina Mattsson, tidigare styresman för Nordiska museet, känd folklorist och mångårig medarbetare i radio och TV, bland annat som rikskanalchef för P2. I sin egenskap av visforskare har hon skrivit artiklar, uppsatser och flera böcker, både om fula visor och snapsvisor, men också om andra folkloristiska ämnen. På Votum förlag har hon tidigare svarat för utgivningen av Juvelarian. Historien om Christina Nilssons smaragder (2017 tillsammans med Elsebeth Welander-Berggren), Jobs keramik och textil. Lisbet Jobs och Gocken Jobs. Två systrar - två konstnärskap (2018 tillsammans med Hedvig Hedqvist) och Blomsterbrodösen Elisabet Jobs (2021).

Elisabet Wisén-Jobs (1878-1961) hade en central plats i konstnärsfamiljen Jobs i Västanvik i Leksand. Hennes döttrar Lisbet och Gocken blev berömda för sina blommor på keramik och textil. Vad många däremot inte vet, är att Elisabet Jobs själv var en blomsterkonstnär i rika mått. Hon målade med nål och tråd och blev omtalad för sina rika broderier. Hade hon levt femhundra år tidigare, när medeltidens silkesbroderier benämndes måleri med nål, hade hon kallats pärlstickare. I denna rikt illustrerade bok presenteras hennes broderier i urval av Christina Mattsson, folklorist och visforskare, tidigare bland annat styresman för Nordiska museet. Hon har svarat för utgivningen av flera böcker, senaste Jobs keramik och textil på Votum förlag. Christina Mattsson, känd visforskare och mångårig medarbetare i radio och TV, bland annat som P2-chef samt tidigare styresman för Nordiska museet. I sin egenskap av visforskare har hon skrivit artiklar, uppsatser och flera böcker, både om fula visor och snapsvisor, men också om andra folkloristiska ämnen, som till exempel Fula visboken (1977 tillsammans med Bengt af Klintberg), Lille Bror Söderlundh. Tonsättare och viskompositör (2000), Från Helan till Lilla Manasse. Den svenska snapsvisans historia (2002). På Votum Förlag har hon tidigare medverkat i Juvelarian och Jobs keramik och textil.

Jobs keramik och textil är en rikt illustrerad bok om keramik- och textilkonstnärerna Lisbet och Gocken Jobs. För första gången placeras de välkända systrarnas konstnärskap i ett stilhistoriskt sammanhang. För många, både yngre och äldre är systrarna Jobs formgivning med spirande växter, smultron på strån, blåbär och hallon, en blandning av barndomsminnen och hemtam vardagsglädje. Längtan efter mjukare tilltal och bilder som ger associationer till ett annat klimat sommar och en värld utan terror är åter kusligt aktuella. Det är ingen tillfällighet att deras blommande mönster har blivit nyupptäckta klassiker kopplade till andra klassiker. Romanen Jerusalem av Selma Lagerlöf är i sin senaste utgåva för Bonniers Klassikerserie klädd med Gocken Jobs mönster Granatäpplen . Även de övriga Lagerlöf-romanerna har som ett tecken i tiden mönster fån Jobs produktion. Systrarna Lisbet och Gocken Jobs utbildade sig till keramiker på Tekniska skolan i Stockholm och kom sedan att följas åt och arbeta sida vid sida i samma ateljé, men som två självständiga konstnärer. Totalt ritade systrarna cirka 100 mönster för textil metervara med blommande namn som Aurora (1956) av Lisbet Jobs eller Trollslända (1945), Ros och lilja (1946), Grantäpple (1961) och Rabarber (1968) av Gocken Jobs. Därtill kommer ett stort antal mönster för tavlor, schaletter, dukar, näsdukar, bonader och tabletter. Den konstnärliga kvarlåtenskapen (skisser, textilier, keramik, arkiv) efter Lisbet Jobs och Gocken Jobs finns sedan 2009 i Nationalmuseums arkiv.

Ledarskapet är speciellt inom en traditionsrik stiftelse som Nordiska museet. Styresmannen som är högsta chef måste agera både strategiskt och operationellt inom såväl det kulturhistoriska sakområdet som inom det administrativa. Christina Mattsson tillträdde som styresman 2001. Som känd visforskare med en blandning av erfarenheter efter många år på Sveriges Radio som programledare, producent och rikskanalchef för P2, blev det hennes uppgift anpassa verksamheten till förutsättningarna. I boken berättar hon hur hon tillsammans med medarbetarna lyckades driva utvecklingen från ett museum med svag ekonomi och ålderdomliga administrativa rutiner till ett företag som fjorton år senare arbetar modernt och rationellt med en ekonomi i balans. Christina Mattsson är känd visforskare och radiomedarbetare och tidigare styresman för Nordiska museet. Hon har svarat för tusentals program i Sveriges radio om svensk folkmusik och svenska traditioner. 1992-1999 var hon rikskanalchef för P2 och chef för Berwaldhallen. 2001-2015 var hon styresman för Stiftelsen Nordiska museet. I sin egenskap av visforskare har hon utgivit artiklar och uppsatser i folkloristiska ämnen och flera böcker, både om fula visor och snapsvisor, men också om andra folkloristiska ämnen, som till exempel Fula visboken (1977 tillsammans med Bengt af Klintberg), Lille Bror Söderlundh. Tonsättare och viskompositör (2000), Helan går (2002), Från Helan till Lilla Manasse. Den svenska snapsvisans historia (2002) och Sjung. En svensk vishistoria (2005).