Edmond De Goncourt

Edmond de Goncourt masterfully exposes the history of Japanese art from the Buddhist School to the School of Life, including the Tosa School and the Kano School. I could add details that have been better known since then; but I will only point out the extreme continuity of Japanese art. Nothing can give a better idea of this than the representation of faces, especially the woman's face. Since the earliest antiquity, we have found this mask motionless, elongated, reduced to elementary lines, always the same, following a gun from China... The painters will succeed the painters for a thousand years, and this conventional mask will remain the face of the woman... I am convinced that this is not a special modality in Japanese art. Let us only recall the slow evolution of Egyptian art, the persistence of cannons, the hieratic poses, fixed once and for all, and the diversity of the gods alone creating the diversity of types...

När läkarna väl ställt diagnos följde ett gyckeltåg av behandlingar nästan lika smärtsamma som sjukdomen: sjuklingen fick sitta naken i ett slags tält ur vilket bara huvudet stack upp, medan kvicksilver sjöd och ångade i en kittel under honom, han hängdes upp i huvudet eller tänderna, han gavs oerhörda mängder vismut eller arsenik, etc. Självlysande av tungmetallförgiftning och hejdlöst dreglande fraktades syfilitikern från kurort till kurort medan tänderna ruttnade ner i käkbenet, musklerna spritte sönder och den flagnande huden började stinka fritös. Brown-Séquards behandling, som Goncourt talade sig varm för, gick ut på att extrahera en vätska från marsvin och hundar och sedan spruta in den under huden. Daudet själv tycks inte ha hyst några förhoppningar om dessa mirakelkurer. Han hade sett läkarnas gripande efter halmstrån på nära håll: Om en patient säger: ”Jag har märkt att ett ägg till frukost ger mig lindring hela dagen”, skriver de ner det och ordinerar det för alla sina patienter. Och så är det med alla deras upptäckter … Jag har ibland, à propos deras otyglade mysticism, velat säga: ”Imorse, vid halv nio – nej, vid kvart i nio – var jag i trädgården, och en ollonborre föll ner på mig: det var väl märkligt, inte sant? Och jag greps av lust att äta upp den!” Och tro mig … Ja, du kan vara säker på att läkaren med största allvar skulle ordinera ollonborrar till sina patienter … – Ur Elias Wraaks förord