Eija Hetekivi Olsson

Svenska rasbiologer stämplade finnen som lägre stående. Finnar i Sverige har kallats "det sämsta element, som från främmande land tillföres Sverige". Språket har förbjudits och stereotyper om finnar är fortfarande vitt spridda. I Finnjävlar berättar 15 sverigefinnar om klass och klassresor, diskriminering och motstånd. Om stolthet, skam och kampen för självkänsla. Det handlar om mammor och pappor som dött i förtid. Om lärare som skrattar åt ditt uttal. Om känslan av att vara utanför. Om att varken vara finne eller svensk eller både och. Medverkande: Susanna Alakoski, Seluah Alsaati, Ivar Andersen, Kristian Borg, Maziar Farzin, Eija Hetekivi Olsson, Nanna Huolman, Andreas Ali Jonasson, Domino Kai, Mats Kolmisoppi, Tuija Nieminen Kristofersson, Lina Puranen, Victoria Rixer, Kaisa Syrjänen Schaal, Zac O Yeah och Marja Ågren. Red. Kristian Borg (f. 1975) är journalist och förläggare, född och bosatt i Stockholm. Hans föräldrar träffades på Finlandsfärjan och arbetade inom bland annat städ- och restaurangbranschen. "En träffsäker samling texter om sverigefinnarnas smärtsamma historia"Aftonbladet

I Finnjävlar berättar ett femtontal sverigefinnar om klass och klassresor, diskriminering och motstånd. Om stolthet, skam och kampen för självkänsla. Det handlar om mammor och pappor som dött i förtid. Om lärare som skrattar åt ditt uttal. Om känslan av att vara utanför. Om att vara varken finne eller svensk eller både och. Svenska rasbiologer stämplade finnen som lägre stående. Finnar i Sverige har kallats det sämsta element, som från främmande land tillföres Sverige . Språket har förbjudits och stereotyper om finnar är fortfarande vitt spridda. Idag bor långt över en halv miljon med finsk bakgrund i Sverige. Krigsbarn, arbetskraftsinvandrare, finska romer, tornedalingar, finlandssvenskar, svensk-finsk-irakier. Barn och barnbarn. Finnjävlar handlar om oss. Om att utmana fördomarna och ta sig rätten till sitt språk och sin historia. Medverkande: Susanna Alakoski, Seluah Alsaati, Ivar Andersen, Kristian Borg, Maziar Farzin, Eija Hetekivi Olsson, Nanna Huolman, Andreas Ali Jonasson, Domino Kai, Mats Kolmisoppi, Tuija Nieminen Kristofersson, Lina Puranen, Victoria Rixer, Kaisa Syrjänen Schaal, Zac O' Yeah och Marja Ågren. Red. Kristian Borg (f. 1975) är journalist och förläggare, född och bosatt i Stockholm. Hans föräldrar träffades på Finlandsfärjan och arbetade inom bland annat städ- och restaurangbranschen.

Antologi av Susanna Alakoski och Magnus Dahlstedt. Se lista över samtliga skribenter nedan. Antologin Brandtal består av ett fyrtiotal texter som behandlar vår tids brännande samhällsfrågor. Skribenterna är unga, äldre, kända, okända och deras texter är skrivna med olika temperament, röst, ton och stil. De är forskare, tidigare deltagare i Ortens bästa penna, barnmorskor, lärare, författare, socionomer, jurister, diakoner, präster, ideellt arbetande, verksamma inom andra samhällssektorer och insiktsfulla. I Brandtal skriver de om sina hjärtefrågor i form av brev, dikter, ilskna utropstecken och även saklig prosa. Bokens ämnen kretsar kring sjukvård, skola, socialt och polisiärt arbete, barnmorskearbete, klimat, kultur, orten, det samiska, krig och fred, politik, rasism och integration, äldrevård, forskning, folkbildning, nationalism, välgörenhet, makt och maktlöshet, anhörigfrågor, SiS-boenden, hbtqia, fattigdom, marknadstänkande, bostäder, brottsförebyggande arbete, barn och våld, arbetsmarknad och mycket mer. Gemensamt för texterna är att det finns en tro: det kan bli bättre. Författare: Runa Alakoski, Susanna Alakoski, Hana Al-Khamri, Maria Andersson Vogel, Firdevs Anik, Loran Batti, Katarina Bjärvall, Håkan Blomqvist, Tove Broheden, Annelie Bränström-Öhman, Magnus Dahlstedt, Mina Dennert, Faiaz Dowlatazai, Felipe Estrada, Bonnie Friedh, Lars Gårdfeldt, KG Hammar, Martin Harling, Eija Hetekivi Olsson, Martin Hultman, Nick Jones, Anette Kyhlström, Elin Anna Labba, Philip Lalander, Pernilla Landin, John Lapidus, Staffan Larsson, Sven-Eric Liedman, Nicolas Lunabba, Ana-Dolori Marinovi, Kristina Mattsson, Alexandra Pascalidou, Selma Rezagi , Tatjana Ristovski, Mahsa Rostami, Helene Rådberg, Tove Samzelius, Gudrun Schyman, Michaela Sjögren Cronstedt, Hans Swärd, Mats Söderlund och Lena Tallberg. Redaktörer: Susanna Alakoski och Magnus Dahlstedt

Eija Hetekivi Olssons omtumlande debut Ingenbarnsland utspelar sig i Gårdsten och Bergsjön på 80-talet. Som en svetslåga skildrar romanen det Sverige som växte fram efter folkhemsåren. Hon bankade skiten ur honom. Satt gränsle över hans rygg och skrek: "SAATANAN SIKA", djävulens svin. Hennes armar roterade som små propellrar och piskade mot hans rakade skalle så att fläsket därunder korvade sig. Ilskan inom henne kom ut i kaskader och flätorna flaxade vilt omkring och i vägen… Skoldagen var slut. De andra i klassen stod strösslade här och där. De glodde och gapade, som gäddorna pappa dängde ihjäl med kniven om somrarna. Gårdarna är klädda i asfalt, höghusen är av betong och ansiktena hårda som sten. Stället heter Gårdsten. I taggbuskarna finns pantburkar, på gatorna fimpar. Tonåringarna hänger på det halvtomma torget och i trappuppgångarna. Mammas mopp målar råa åttor i snabb takt, våning för våning, sveper runt fyllot som säckat till sömns, hugger mot hörnen och listerna. I taken syns tändarbrända prickar, på väggarna och fönstren snorloskor, snusprillor och sparkmärken. Ungpundarna kan karate. De har knivar. Papperskorgen på skolgården brinner. Miira håller i en trimmad tändare. Hon sparkar till Vera, som sparkar tillbaka. Skrattar så att tårarna rinner. Miira är inte som de andra tjejerna i finneklassen. Hon väjer inte för konflikter, vägrar låta någon bestämma över sig och väljer särskild matte när de andra väljer allmän. Hon tänker inte bli trappstädare, utan statsminister eller hjärnkirurg. Miira är född i Sverige. Trots det ses hon som invandrare och måste läsa svenska som andraspråk i skolan. Ingenbarnsland utkom 2012 och hyllades av kritiker och läsare. Romanen tilldelades Katapultpriset för bästa skönlitterära debut och nominerades till Augustpriset och Sveriges Radios romanpris.

Miira är smart, tuff och full av drömmar. De vuxna ser bara en bråkig tjej som inte följer reglerna. Men Miira vägrar låta sig tystas. Hon slåss, super och stjäl, inte för att hon vill förstöra, utan för att ingen ska bestämma över henne. Hon går sin egen väg, trots att den är kantad av misstag, hemligheter och svek. På vägen genom tonåren möter Miira både kärlek och svek, glädje och ensamhet. Kanske, någonstans där ute, finns ändå en plats där hon får vara precis den hon är. Det här är en lättläst version av Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland. Den utspelar sig på 80-talet, i Göteborgs förorter. Detta är en lättläst bok från Easy Peasy.

Prisbelönta Eija Hetekivi Olsson är tillbaka med en drabbande mor-dotter-skildring. Romanen undersöker vuxenvärldens bemötande av utsatta barn och unga.33-åriga Miira studerar till lärare på universitetet, praktiserar på ett gymnasium och jobbar i en mataffär för att få livet att gå runt. Sin egen förortsuppväxt har hon försökt förtränga - nu vill hon utbilda elever och skicka dem mot framtiden som belästa bazookas. Men varför får de inte lära sig att bli lärare på lärarutbildningen? Där snackas för mycket om kungar och andra gubbar, alldeles för lite om omvärlden och ingenting om hur man planerar en lektion. Samtidigt kommer det fram att Miiras 15-åriga dotter Nova är mobbad i skolan av både elever och lärare. Nova mår allt sämre, och Miira börjar desperat slåss för sitt barns rätt till respekt. För Novas liv och överlevnad. De unga vi dödar är en intensiv relationsroman på ett glödande språk. Om föräldraskap och lärarskap. Om bergfast kärlek. Och om förtryck och dess följder som kan bli fullständigt livsfarliga.

I Ingenbarnsland kombinerer debutanten Eija Hetekivi Olsson språklig nyskapning med den nære, svensk-finske migrasjonshistorien og arbeiderhistorien. Hun tegner et portrettav en ung jente som bestemmer seg for å slåss seg ut av vanskeligeoppvekstforhold og for å overleve i det svenske samfunnet. I Miira møter vi en jenteskjebne vi ikke glemmer. Ingenbarnsland er en språklig nyskapende og stilsikker debut.

Gårdarna är klädda i asfalt, höghusen är av betong och ansiktena hårda som sten. Stället heter Gårdsten. I taggbuskarna finns pantburkar, på gatorna fimpar. Tonåringarna hänger på det halvtomma torget och i trappuppgångarna. Mammas mopp målar råa åttor i snabb takt, våning för våning, sveper runt fyllot som säckat till sömns, hugger mot hörnen och listerna. I taken syns tändarbrända prickar, på väggarna och fönstren snorloskor, snusprillor och sparkmärken. Ungpundarna kan karate. De har knivar. Papperskorgen på skolgården brinner. Miira håller i en trimmad tändare. Hon sparkar till Vera, som sparkar tillbaka. Skrattar så att tårarna rinner. Miira är inte som de andra tjejerna i finneklassen. Hon väjer inte för konflikter, vägrar låta någon bestämma över sig och väljer särskild matte när de andra väljer allmän. Hon tänker inte bli trappstädare, utan statsminister eller hjärnkirurg. Miira är född i Sverige. Trots det ses hon som invandrare och måste läsa svenska som andraspråk i skolan. Eija Hetekivi Olssons omtumlande debut Ingenbarnsland utspelar sig i Gårdsten och Bergsjön på 80-talet. Som en svetslåga skildrar romanen det Sverige som växte fram efter folkhemsåren.

Pihoja peittää asvaltti, kerrostalot ovat betonia ja kasvot kovat kuin kivi. Ollaan Göteborgin lähiössä, Gårdstenissa, "kivipihassa". Piikkisistä puskista lapset voivat löytää palautuspulloja ja kaduilta tupakantumppeja. Teinit roikkuvat toimettomina puolityhjällä torilla ja rappukäytävissä. Miiralla on trimmattu stendari. Hän tönäisee Veraa, joka tönäisee takaisin. Nauraa niin että kyynelet valuvat. idin vikkelä moppi piirtää kahdeksikkoja, kerros kerrokselta, pyyhkii sammuneen juopon ympäriltä, hankaa nurkkia ja listoja. Katossa näkyy tupakansytyttimen jälkiä, seinissä ja ikkunoissa räkäklimppejä, nuuskamällejä ja potkunjälkiä. Nistit osaavat karatea. Niillä on veitset. Koulunpihan roskikset palavat. Miira on syntynyt Ruotsissa, mutta ruotsalaisten silmissä hän on aina vain maahanmuuttaja, jonka on opiskeltava ruotsia toisena kielenä. MuttaMiira on erilainen kuin muut tytöt suomiluokalla. Hän on rohkea, peloton, eikä kukaan määrää häntä. Miirasta ei tule mitään rappusiivoojaa, vaan pääministeri tai aivokirurgi. Eija Hetekivi Olssonin ravisuttava esikoisromaani Tämä ei ole lasten maa sijoittuu 80-luvun ruotsalaislähiöön. Romaani piirtää armottoman kuvan siitä Ruotsista, joka alkoi nostaa päätään 80-luvun kasvukauden aikana idyllisten kansankotivuosien jälkeen. Romaani sai vuoden 2012 Stig Sjödin -kirjallisuuspalkinnon ja on vuoden 2012 August-palkintoehdokas.