Einar Askestad

Under omprövning rymmer ett stort antal bidrag som förenas av att de utifrån ett kritiskt perspektiv diskuterar vår tids mest karakteristiska estetiska hållningar och konstnärliga tendenser. Antologin försöker se framåt, förbi de modernistiska och postmodernistiska strategier som kännetecknat 1900-talets utveckling inom konstarter som litteratur, musik, bildkonst och arkitektur. Detta innebär också en omvärdering av kulturhistorien, där en rad förbisedda författarskap och konstnärskap lyfts fram. Och där kulturhistorien utvärderas med avseende på vad som kan te sig fruktbart och ofruktbart för framtiden.

Einar Askestad skriver här nära sig själv på ett sätt som aldrig tidigare, men tilltalet, rösten, humorn, är lätt att känna igen. Det är en bok först i sitt slag, samtidigt som den utgör ett slags slut. Det förflutna, nuet, en möjlig framtid - det enda säkra är att vi är vid liv. Mellan dessa vackra pärmar fladdrar fjärilar, vita, gula och beige. Röda regn faller. Vatten strilar sedan årtusenden förbi den lilla byn. Livet tar skydd, för död som härjar i alla sina skepnader. En färd, lika stillastående som svindlande. En påminnelse.

Om att hitta hem. Om det som är svårast att få syn på. Tingen, i egen rätt. Einar Askestads filosofiska Ting består av aforistiska stycken som ofta är enbart några rader långa - påståenden, förslag, avfattningar, fasthållanden av en tanke eller en idé, där läsaren sedan finner sig sitta med fortsättningen. Askestads kortprosa liknar ingenting annat i den svenska samtidsutgivningen. Sedan den uppmärksammade novellsamlingen Det liknar ingenting 1997 har han byggt ett egensinnigt författarskap med en helt egen röst.

I ett språk lika klart som outgrundligt öppnar sig en värld, igenkännbar, ren, skoningslös. Utan minsta hänsyn leds läsaren förbi det som inte bekommer, långt bort och ändå hem. Som att vakna och inse, att vi aldrig ens sov. Så enkla är orden är en bok som för­undrar och förlöser.

Det liknar ingenting består av femton psykologiskt för­tätade noveller. Berättelserna utspelar sig i en till synes bekant och trygg vardag, men när novellkaraktärernas verklighet krackelerar börjar kontrollstrategierna träda in. Einar Askestad har en genom­skådande blick för bristen på kom­munikation människor emellan. I novellerna lämnar han en öppning, där läsaren inte sällan finner sig själv sitta med historiens verkliga slut. Detta var författarens uppmärksammade debut.

Nära ettusen nyskrivna ordstäv finns i denna volym. Men utöver de fyndiga, ekivoka och ibland surrealistiska ordstäven, som tycks sprungna ur det gamla Sverige, finner vi stäv och ordspråksliknande rader som i blixtbelysning berättar om vår samtid. Här huserar fastighetsmäklaren, tv-personligheten, parkeringsvakten och deckarförfattaren, bland många andra. Och mellan raderna tonar en berättelse fram om oss själva. Einar Askestad har tidigare utkommit med nio böcker, främst noveller och kortprosa där han visat sin virtuositet i det kortare formatet. Men Nya ordstäv är en främmande fågel, även i den svenska bokfloran. Med humor och respektfullt våld gjuter han här liv i en bortglömd genre som nu högeffektivt avslöjar fenomen i vår samtid.

Med en förtätad prosa som närmar sig aforismen skriver Askestad fram en berättelse som kretsar kring ett torg och som vävs fram med en nästan ödesmättad dramaturgi, där läsaren med fast hand förs genom ett slags solbelyst litterärt landskap. Med denna titel, författarens nionde, har han publicerat ännu en originell bok i ett författarskap som DN-kritikern Dan Jönsson kallat »ett egensinnigt, avigt monument med hög specifik vikt«.

Einar Askestad debuterade 1997 med novellsamlingen Det liknar ingenting. Sedan dess har han utgivit ett flertal böcker - svåra att genrebestämma men alla skrivna med hans karaktäristiska skärpa, språkliga medvetenhet och drastiska humor. Frånfällen är författarens tredje novellsamling. Boken handlar om det som redan skett med oss - vare sig vi märkt det eller inte. Med Frånfällen har en slags cirkelrörelse fullbordats och novellerna kan ses som en pendang till debutnovellsamlingen för tretton år sedan. Frågan är om det är samma författare vid pennan.

Detta är Einar Askestads första novellsamling sedan den uppmärksammade debuten med "Det liknar ingenting" 1997. Askestad har gjort sig känd för att loda i samtidsmänniskans djup, eller kanske känsla av övergivenhet. Människorna har det inte lätt i denna bok. Inbegripna i relationer som inte leder någon vart, utkastade i situationer som inte tycks erbjuda några utvägar, längtar både kvinnor och män efter någonting mer verkligt samtidigt som de värjer sig för det som kunde ha gjort någon skillnad. Gick det inte att förändra sig själv? Ledde inte insikter till handling? Genomskådande och med humor tas läsaren med till den punkt där saker och ting sker vare sig man vill eller inte. Där det bär eller brister.

Recensionklipp:Askestad är så underbart exakt, så underbart ostyrig, brinnande, så angelägen, oavvislig, så bitsk. Det är på den åttonde dagen och redan håller allt på att gå åt helvete - världen och förhållandet. Men är det kanske Askestads fel? Han drar inga förhastade slutsatser i denna rannsakande, civilisationskritiska dikt men småningom utkristalliserar sig ändå ett antal hållpunkter. Blicken är en mänsklig katastrof. Bara kärleken är blind och bara däri ligger människans om än inte mänsklighetens räddning. Askestads dikter är en bitter lovsång till den kärlek som inte är ett annat ord för självförverkligande. Men bitterheten är ren. Den lägger sig inte i bakhåll utan stiger åt sidan när humorn ber att få passera. Eller klarheten /...//Jan Henrik Swahn, LyrikvännenMed dessa högresta ordlämningar som en sorts språkliga megaliter frambesvärjer Askestad ett storslaget och ödsligt landskap, en stum och grym vision av vår samtid som en värld där skapelsen är fullbordad: en »blickens värld« där realismen är total, enbart det synliga är verkligt och »rösten« - vår mänsklighet - har blivit överflödig. Liksom kärleken. I ruinerna av ett förhållande spirar en förbannad dikt som vägrar släppa taget, vägrar sluta tro på stora ord: »banalt? det är mitt liv«. Det är djärvt och inspirerat./Dan Jönsson, Dagens Nyheter

Nog av ord, säger illustratören, och tecknar de fina linjer som blir till Syrakusa. Författaren har tystnat, låter de tunna linjerna föra sin egen talan, ser hur det bländande ljuset sammanfaller med det vita arket. En lätt handrörelse, en horisont. Någonting framträder som varken du eller jag kommer att glömma. Med blicken i trasor är en samling texter skrivna under ett sargat decennium. Olika tilltal, olika genrer, bildar en säregen komposition där människans fästen, eller brist på dem, är utgångspunkten.

Med Ögon för paradiset avslutar Askestad sin tematiska serie Ensamhetens trilogi. I boken låter författaren tre olika perspektiv - platser utanför och inom oss - utgöra grunden för tre beroende textavsnitt. Jag läste i en bok, en vacker bok, att smärtan inte går att beskriva. Hur skulle den inte kunna det? Jag läste att den inte går att dela med någon. Hur skulle den inte kunna det? Einar Askestad 2001