Elias Wraak

När De fördömda poeterna började publiceras 1884, som artiklar i tidskriften «Lutèce», hade Paul Verlaine redan börjat sin slutgiltiga förvandling till legendens absintomtöcknade avgrundsluffare, och när artiklarna gavs ut i bokform 1888, utökad med essäer om den än idag alldeles för ouppskattade Marceline Desbordes-Valmore, Villiers d’Isle-Adam och om Verlaine själv (som det genomskinliga anagrammet Pauvre Lelian – Stackars Lelian), var förvandlingen fulländad – han var ruinerad på alla plan. Han hade fört ett skandalöst liv, bespottats för sina homosexuella utsvävningar, suttit i fängelse två gånger – först för mordförsök på Rimbaud, sedan för att ha misshandlat och hotat sin mor till livet – hans skilsmässa från den hyperborgerliga Mathilde Mauté trädde i kraft 1885, och 1886 dog den alltid lika överseende modern som mer eller mindre försörjt sin livsoduglige son i hela hans vuxna liv. Arvet, det som fanns kvar av den en gång ansenliga familjeförmögenheten, gick rakt ner i Mathildes ficka, och för första gången i sitt liv var Verlaine helt utblottad.

”Vilket symptom på tidsandan det ändå är! fortsatte han. Samhället måste verkligen vara smutsigt, om Gud inte längre har rätt att vara kräsen, om han tvingas plocka upp vad han hittar och får nöja sig med att kalla människor som jag!” I En Route återstiftar vi bekantskapen med dekadensförfattaren J.-K. Huysmans (1848-1907) alterego Durtal, den plågade enslingen från Là-Bas, som bryter upp från Paris och med allt sitt självhat, sin leda och sin vämjelse över en idiotisk samtid beger sig till ett trappistkloster för att skrubba rent själen. I bländande färgstarka och överdådiga tablåer beskrivs musiken, konsten och arkitekturen som drar honom till tron, och in i ”själens dunkla natt” …

När läkarna väl ställt diagnos följde ett gyckeltåg av behandlingar nästan lika smärtsamma som sjukdomen: sjuklingen fick sitta naken i ett slags tält ur vilket bara huvudet stack upp, medan kvicksilver sjöd och ångade i en kittel under honom, han hängdes upp i huvudet eller tänderna, han gavs oerhörda mängder vismut eller arsenik, etc. Självlysande av tungmetallförgiftning och hejdlöst dreglande fraktades syfilitikern från kurort till kurort medan tänderna ruttnade ner i käkbenet, musklerna spritte sönder och den flagnande huden började stinka fritös. Brown-Séquards behandling, som Goncourt talade sig varm för, gick ut på att extrahera en vätska från marsvin och hundar och sedan spruta in den under huden. Daudet själv tycks inte ha hyst några förhoppningar om dessa mirakelkurer. Han hade sett läkarnas gripande efter halmstrån på nära håll: Om en patient säger: ”Jag har märkt att ett ägg till frukost ger mig lindring hela dagen”, skriver de ner det och ordinerar det för alla sina patienter. Och så är det med alla deras upptäckter … Jag har ibland, à propos deras otyglade mysticism, velat säga: ”Imorse, vid halv nio – nej, vid kvart i nio – var jag i trädgården, och en ollonborre föll ner på mig: det var väl märkligt, inte sant? Och jag greps av lust att äta upp den!” Och tro mig … Ja, du kan vara säker på att läkaren med största allvar skulle ordinera ollonborrar till sina patienter … – Ur Elias Wraaks förord