Elisa Rossholm

Under 1920- och 30-talen lanserades den ordlösa romanen -- böcker med sekvenser av textlösa bilder -- som en egen genre för spridning och publicering. Genren gick också under benämningarna träsnittsroman och roman i bilder. Alla tre ämnen beskriver de enande elementen för genren: tekniken, bildernas närvaro samt ordens frånvaro. Förenande var dessutom samhällskritiska termer och mörka existentiella frågor sprungna ur det tidiga 1900-talets konstnärliga och politiska strömningar. 1926 utkom konstnären Otto Nu ckels ordlösa roman Schicksal: Eine Geschichte in Bildern (Öde: En berättelse i bilder). Boken blev en framgång i hemlandet och utkom redan 1930 i en amerikansk utgåva. Schicksals huvudperson är en fattig kvinna som färdas genom en tillvaro kantad av sorg, svek, brott, död och med sällsynta glimtar av hopp. Ett livsöde förmedlas till "läsaren" som inte läser. Det berättas om en svår livskamp och om stunder av lycka, i vila utan handling, och i förtvivlan och flykt. "Läsaren" lämnar orden bakom sig och bevittnar. Upplevelsen bär med sig en gåta som har med bilders kraft, förmågor och egenartade uttryck att göra, med bilders narrativitet såsom något helt skilt från andra uttryck -- inte minst från den skrivna texten. Det är denna gåta som undersöks i Se hennes öde. Hur etablerar bilder en annan typ av förmedling? Vad vittnar denna förmedling om? Hur kan bildens gåta förklaras i ord? Elisa Rossholm är filosofie doktor i konstvetenskap. Hon disputerade 2016 vid Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet med avhandlingen I väntan på hufvudpersonen: Identitet och identifikation i svensk skämtbild 1870--1900. Hon är även verksam som tecknare och är författare till de fyra grafiska romanerna Jag hör icke till något läger (2011), Jag sträcker ut handen mot evigheten (2012), Lammen från Le Mans (2017) och Märit (2021). Publicerad inom projektet Kriterium (nr 38) för kvalitetsgranskning och open access-publicering av vetenskapliga böcker.

På hösten 1915 föds en flicka i Östersund. Flickan får namnet Märit och hennes liv ska komma att spänna över hela det omvälvande 1900-talet och vidare in i våra dagar. När en fattig tysk student kommer till Märits familj i början av 1930-talet når det storpolitiska in i Märits värld. Det blir hennes första kunskap om vad som håller på att ske i Europa: ”Det hände saker i världen och jag ville veta”. Så fortsätter hennes liv i världens banor lika mycket som i de egna livsbanorna.

Innehållsförteckning Malena Janson, ”Introduktion” Jørgen Bruhn ”Intermediala studier – en kort introduktion” Erik Rosales ”Sirqusen som kastade ut clownen ur tältet och in i Instagram-eran” Lena Kåreland ”Med många stämmor. Lennart Hellsing ? en återbrukande rimmare” Linda Sternö ”Att hacka sig in i barnens värld - jakten på barns delaktighet” Ingeborg Wasserman Westlin, Katarina Eriksson, Ulrika Goude Westby “Lekfulla litteraturprojekt på Litteraturhuset Trampolin” Kee Lundqvist, Mitt liv i fanfiction ”Den flytande fritiden. Ett samtal om hur barn gör och upplever kultur i dag” (red. Malena Janson) Anna Sofia Rossholm & Elisa Rossholm, Bilden utanför boken – Appropriering av Pippi Långstrump i appar, spel och lek David Cardell och Johanna Sjöberg, ”Gåvor och boxar i bebiskulturen – från moderskapsförpackning till babybox” Susanne Kjällander – Nödvändiga vägvisare bland björntjänster och nättroll – barns kulturella uttryck genom digitalt berättande i förskolan

Serieroman, färg2 februari 1932. I den franska provinsstaden Le Mans mördar två oansenliga och försagda hembiträden sin matmor och hennes dotter, ett banalt mord, men det har kommit att eka genom decennier. 80 år senare görs det alltjämt filmer, dokumentärer och teater om systrarna Papins brott, som har fått spegla allt från klasskamp till genusuppror och gränsöverskridande mörk sexualitet. Men när började egentligen den brottsliga handlingen i systrarna Papins liv? Den 2 februari 1933 eller långt tidigare, i flickornas barndom? Det är den fråga som Elisa Rossholm söker ett svar på i sin känsliga och finstämda serieroman om systerskap, symbios och maktlöshet – om sårbarhet och trygghet i att bara kunna förlita sig på en enda annan person, och att bara vara synlig för denna enda. Elisa Rosshom är tecknare och konstvetare. Hon har tidiagre gett ut serieromanerna Jag hör icke till något läger baserad på författaren Victoria Benedictssons dagböcker och Jag sträcker ut handen mot evigheten utifrån författaren och feminsiten Mary Wollstonecrafts brev från hennes resor i 1700-talets Norden. 2016 disputerade hon med doktorsavhandlingen I väntan på Hufvudpersonen: identitet och identifikation i svensk skämtbild 1870-1900.

Den svenska skämtpressen blommade upp snabbt och explosivt under 1800-talets slut. Söndags-Nisse grundades 1862 som landets första skämttidning. Kasper följde sju år senare. Under de följande decennierna kom en rad andra skämttidningar: Figaro (1878), Nya Nisse (1891), Strix (1897), PUCK (1901), Karbasen (1901), Grönköpings Veckoblad (först som en del i Söndags-Nisse, 1902) samt Naggen (1912), för att nämna de största. Kring sekelskiftet fanns det omkring sextio svenska skämttidningar. Skämtpressens blomningstid var relativt kort och redan på 1920-talet hade intresset svalnat. Under några få decennier runt sekelskiftet 1900 utgjorde dock skämtpressen, och i tilltagande grad skämtbilden, en viktig röst i den offentliga debatten i städerna, och i synnerhet i huvudstaden. Den primära och uppenbara mottagargruppen var svenska vita män ur borgerligheten. Det var denna grupps behov som bilder och texter skulle tillgodose. Det var deras skratt tidningarna sökte vinna. "I väntan på hufvudpersonen" är en analys av svensk skämtbild från sekelskiftets tre sista decennier. Här blottläggs det i bilderna som den tänkta mottagaren förväntades identifiera sig med, det vill säga skämtbildens underförstådda huvudperson. Det som söks är något centralt, men som kan vara omarkerat, frånvarande eller till och med osynligt. Genom analysen ska detta ogripbara framträda. Avhandlingen ger helt nya perspektiv på en populär och tidvis mycket negligerad bildgenre. Elisa Rossholm diskuterar humorfunktionerna i materialet och lanserar en väl resonerad egen teori om hur skämtbilderna fungerar och hur de spelar mot den huvudsakliga mottagaren: den borgerlige mannen, en diffus gestalt i materialet, starkt konkretiserad i det sociala rum där rollen fanns, den växande huvudstaden, med sina möjligheter och risker. Rossholms analyser utgår från ett slags scenisk konstruktion, där den verkliga staden, dess nöjen, hemligheter och farligheter är utgångspunkten för bildernas scener. Rollfigurerna agerar i spelet ut de faror och tvetydigheter som stadens borgerlige man stod inför. Karaktäristiskt för en stor grupp av bilderna är att denna "huvudperson" är undanglidande och diffus, medan scenerna han, lättad, tänks skratta åt skildrar hans mardrömmar eller förhoppningar i ett smålustigt skimmer. Avhandlingen ger helt nya insikter om Stockholm under 1800-talets sista decennier, med stor resonans för förståelsen av social och psykologisk problematik runt sekelskiftet 1900. Elisa Rossholm är konstvetare, verksam vid Stockholms universitet. "I väntan på hufvudpersonen. Identitet och identifikation i svensk skämtbild 1870-1900" är hennes doktorsavhandling.