Elsebeth Welander-Berggren

I Prins Eugen - Fasetter ur ett liv, som ges ut i samband med den stora jubileumsutställningen på Waldemarsudde, tecknas för första gången en helhetsbild av personen och människan Prins Eugen och hans livsgärning. Han var inte bara konstnär, formgivare och konstsamlare utan också kulturpolitiker, folkbildare och musikkännare. Även hemmet på Waldemarsudde presenteras i text och bild.

2015 är det 150 år sedan Prins Eugen (1865-1947) föddes. Prins Eugens Waldemarsudde firar detta med en stor jubileumsutställning och bok om prinsen och hans livsgärning. Här ges en ingående presentation av prinsen som person och hans olika engagemang som kulturpolitiker och folkbildare, liksom hans politiska ställningstaganden.

Jenny Nyström är starkt förknippad med julen. Det var hon som gav tomten ett ansikte när hon illustrerade Victor Rydbergs dikt. Hennes tomtar är moderna de lyssnar på radio och delar ut paket från flygplan eller zeppelinare! När hon gestaltar påsken och påskkärringarna ja då dalar det ibland ner i fallskärm och har ställt kvasten hemma. Jenny Nyströms produktion kom att bli överväldigande: oljemålningar, akvareller, illustrationer till tidskrifter, böcker och vykort. Jenny Nyström kom också att bli pionjär som barnboksillustratör. Boken om Jenny Nyström sveper över nära 70 år av hennes konstnärskap och visar en palett av hennes olika uttrycksmedel. Jenny Nyströms tidiga akademiska verk håller hög kvalitet så hög att hon fick guldmedalj, stipendium och fick ställa ut på Parissalongen 1884. Hon sällar sig inte till de andra konstnärerna som bejakade friluftsmåleriet och realismens genombrott utan hon gick sin egen väg och tjänade familjens uppehälle genom illustrationerna.

Axel Sjöberg (18661950) var en känd målare på sin tid, utbildad vid Konstakademien. Han arbetade med kraftfulla penseldrag i måleriet och svärta i teckningarna. Ofta landskap med människor och djur i kamp med hårda livsvillkor. Han hämtar mycket inspiration och motiv från ytterskärgården, något som också syns i hans omslag till flera Strindbergsböcker. Axel Sjöberg och hans konst sätts här in i en expressionistisk tradition men också i relation till andra framträdande djur- och naturskildrare.

Solen och månen var under långa tider mänsklighetens enda ljuskällor. Så småningom lärde man sig tämja elden och i och med detta kunde de första belysningsföremålen konstrueras. När Grönsööhemmet inreddes, för första gången på tidigt 1600-tal, var man nödsakad att fånga dagsljuset och skimret från elden i öppna spisar och kakelugnar. Lyktor, ljusstakar och kandelabrar med talgljus och vaxljus och så småningom stearinljus placerades där de bäst behövdes. Speglar och spegellampetter hjälpte till att mångfaldiga ljuset liksom, på 1700-talet, prismorna i ljuskronorna. Livet styrdes den gången av ljuset, när solen gick upp och när den gick ner. På 1700-talets slut kom oljelampan, cirka femtio år senare konstruerades fotogenlamporna. 1880 hade Thomas Edison framställt den första glödlampan för elektricitet. Först 1921 kom det elektriska ljuset till Grönsöö. Det finns flera sengustavianska kronor på Grönsöö, den mest delikata hänger i Salongen. Den har allt som en gustaviansk ljuskrona skall ha – förstklassig brännförgylld stomme (för 20 ljus) och utsökta fasettslipade glas. Den saknar bara en sak – en signatur! Det borde funnits en CHB-stämpel på denna högklassiga skönhet på den översta lilla plattan som håller samman kronan – men tyvärr! CHB är Carl Henrik Brolins (1765-1832) signatur. Hur som, den är ett ypperligt exempel på en ljuskrona tillverkad av en skicklig gelbgjutare i huvudstaden. I Salongen finns ett par grandiosa kandelabrar från empirtid av förgylld och brännförgylld brons. De är tillverkade i Paris omkring 1810. En strängt kvadratisk sockel bär upp ett dansande par – Apollo och Diana. De skulle kunnat vara tränade hos Bolsjojbaletten så graciöst balanserar de på sockeln och lyfter till synes utan ansträngning ljushållarna för fem ljus. Greve Magnus Brahe (1756-1826) var en av de höga gästerna vid kungens av Roms dop i Paris 1811. Det lilla gossebarnet var lagd i Thomires magnifika vagga av silver, pärlemor och kostbara träslag – det måste varit en upplevelse för greven att beskåda denna prakt. Innan han lämnade Paris köpte han med sig de stora bronskandelabrarna. De förvärvades senare av hovmarskalken Reinhold Fredrik von Ehrenheim (1784-1858). Den äldsta spegeln på Grönsöö är utförd av barockens mest kände spegelmakare nämligen hovbildhuggaren Burchardt Precht (född i Bremen 1651, död i Stockholm 1738). Precht fick en gedigen utbildning i Hamburg hos den äldre brodern Christian. Han flyttade till Sverige ca 1674 och började arbeta hos den framstående spegelmakare Nicolaes Millich (verksam ca1630-ca 1699). Millich hade flera kungliga uppdrag, bland annat för Hedvig Eleonora och det föll sig naturligt att han tog hjälp av den skicklige unge Precht. 1682 utnämndes Precht till hovbildhuggare. Fem år senare fick han följa med ingen mindre än Nicodemus Tessin d.y till bland annat Paris och Rom vilket kom att betyda mycket för Prechts utbildning. Först hade Precht en liten verkstad i en bod på Riddarhusets tomt. När han behövde mer plats för större arbeten fick han husera i konferenssalen på Riddarhuset. Allteftersom verksamheten växte behövde han ännu mer utrymme till sig och alla sina gesäller och lärlingar varvid han i början av 1700-talet lät han bygga ett stenhus på Lilla Nygatan 12 där han bodde till sin död. Grönsööspegeln har Prechts alla kännetecknen. Den stora barockkartuschen uppe på krönet, de två flankerande lejonen och de olika förgyllda blyornamenten som pryder ramen. I ramen har Precht låtit fälla in graverade folierade glas. Själva mittglasen är inte de ursprungliga, men både det övre och undre glaset är antika kvicksilverglas. De vackert dekorerade glasen i ramen är original från tidigt 1700-tal.

Artiklar: G. Cavalli-Björkman, G. Frick, T. Gunnarsson, P. Hedström, M. Olausson, K. Sidén, S. Söderlind, E. Welander Berggren och C. O. Werkelid samt S. Westerberg Betydelsen av generösa givare till museet kan inte nog betonas. Årsboken lyfter fram ett antal viktiga donationer som ger perspektiv på samlingarnas tillväxt och på gåvornas syfte och innebörd för givarna och för museet. Ett färgstarkt person- och konstgalleri passerar revy i denna rikt illustrerade bok, där donationer från äldre tider och fram till idag blir belysta.

Grönsöö slott är som ett ymnighetshorn. Oavsett vilken materialgrupp man ämnar genomkorsa så är beståndet rikt och spännande och nästan outtömligt. Föremålen är intresseväckande inte minst beroende på att de är bevarade i sitt sammanhang. Mycket litet har försvunnit från Grönsöö genom arvsskiften, däremot har tillskott kommit genom decennier och generationer. På grund av att fidekomisslagen sattes ur spel 1 jan 1964 är de totala kulturmiljöerna i Sverige inte längre skyddade varför det blir färre och färre slott och herrgårdar med bevarade inventarier av en sådan rikedom. På Grönsöö har generationer avstått från att ta ut sina arv och därför är denna kulturmiljö bevarad som en outsinlig skattkista. I kungliga miljöer är detta inte ovanligt och där finns givetvis oändligt rika samlingar av hög dignitet. På Grönsöö rör det sig om ett burget hem med föremål som använts i vardagen. Må vara i en adlig sådan, men i alla fall! De som ägt och bebott Grönsö under generationer har inte varit stora silversamlare utan man har införskaffat det som behövdes för att göra vardagen elegant och trivsam. Samma gäller för Grönsöö smyckeskrin som är till brädden fyllt av nipper och småting som förskönat husets härskarinnor.