Erna Lassenius

En vetenskap och dess teorier byggs upp av begrepp som på olika sätt relaterar till varandra och beskriver vetenskapens sätt att se på den egna verksamheten. Tillsammans formar begreppen en syn på verkligheten som kan te sig mer eller mindre abstrakt, samtidigt som abstraktionsnivån också bidrar till att teorier kan ha såväl djup som omfång. Boken introducerar varför begreppsutveckling är viktigt inom vårdvetenskap, ett par metoder för begreppsutveckling samt hur reflektion och forskning om begrepp kan bidra till att vårdandet evidensbaseras. I huvuddelen av boken beskriver forskare från Sverige, Finland och Norge övergripande begrepp som exempelvis hälsa, miljö och personcentrerad vård, samt mer avgränsade begrepp som vila, vårdande kommunikation och tröst. Boken vänder sig till studerande i sjuksköterskeprogrammet och olika specialistsjuksköterskeprogram, men passar också andra yrkesgrupper i vårdande verksamheter och de som är intresserade av att förstå mer om vårdvetenskap i allmänhet, och om dess begrepp och språkanvändning i synnerhet.

Varje människas liv bär fram ett unikt vittnesbörd om hur livet ristat sig in i henne och hur det påverkat hennes rumsliga vara. Denna vårdvetenskapliga studie handlar om att försöka förstå vad rummet och det rumsliga är i grunden i relation till människans själsliga hälsa och lidande i vårdandets värld. Studiens bärande struktur utgörs av hermeneutisk förståelse och vårdvetenskaplig tolkningshorisont. Explorationen inleds med en begreppsanalys. Med grund i skönlitterära texter undersöks rummets ontologiska innebörd närmare. I en intervjudstudie ställs slutligen frågan om hur rummet gestaltar sig ur den psykiatriska patientens synvinkel. Allmänningen framvisas metaforiskt såsom det goda mellanmänskliga rummet medan den inommänskliga rumsligheten förmedlar sig som andehemmet. Isvärlden - mellan dem - är livet i ett fastfruset själsligt uppehåll i lidandekampen. I och med att den goda rumsligheten blandar sig med den onda, framstår både meningsfullheten som meningslösheten som oskiljaktiga element av rummet. Genom att erkänna lidandets rumslighet i denna motsägelsefullhet kan människans inre och yttre rumslighet sannolikt bringas i endräkt med hälsans rörelse utan att behöva vare sig undertryckas eller omskrivas till något väsensfrämmande.