Esko Järvinen

Poeten Vihtori Korhonen har illa halkat på is. Han är ett till synes bortslängt skräp och en liggande människoexistens medan andra vandrar förbi. Hans liv har i all poetiskhet flutit ganska torftigt. Namnet Vihtori är dock förfinskning från Viktor, segraren, vilket torde förutspå framgångar. Han har vandrat mot Parnassen, men vägen dit är stenig och besvärlig. Han är rotlös i en föränderlig värld där inte ens bondkärringar får leva i frid. Berättelsen har ett yttre spänningsmoment i om han upptäcks av förbipasserande och ett inre i hans försök att sy ihop de psykiska sår som rotlösheten och ensamheten har rivit. Stora drömmar och på sätt och vis "kejsarens nya kläder" tycks fungera som botemedel tills … Den här korta romanen är en absurd beskrivning av Vihtori Korhonens liv. Den finska titeln kan översättas till "Den första frillan och drömmarna".

En människa bor i Stockholmsförorten Hässelby Gård, som domineras av höga skrik och glada färgnyanser från världens samtliga härstamningar. När förorten bor i denna människa, och när förorten i denna människa trängs med gamla minnen från livets olika faser, med skiftande irritationsmoment, med små till synes obetydliga glädjeämnen, med såväl nattliga drömmar som dagdrömmar, och när någonstans bland dagdrömmar skymtar ett vagt hopp om Henne samtidigt som aningar om döden i total ensamhet och fattigdom hemsöker, blir det trångt i människan. Därtill kan läggas dagliga skrivarsysslorna. Självbeundran, självföraktet och raljerande egenkärlek lever i god grannsämja medan världen rämnar. Sedan kommer pandemin som ändrar livsmönstret. Och människan, ett JAG, börjar ifrågasätta både ja-sägarna och förnekarna. Allt detta värt etthundra tjugosju kortnoveller och betraktelser. Författaren är född och uppväxt i Finlands östra delar, har flyttat till Sverige 1969 och upplevt sju pinor och tre glädjen i detta rike.

Denna roman berättar om människors mödor i att stiga, nå toppen eller helt enkelt få leva ett vanligt liv. Utgångspunkten är "den första moderna människan" Francesco Petrarcas beskrivning av både sin vandring upp på berget Mont kamper. Romanens fyra karaktärer, Alexander, Viljo, Iris Hulda Kristina och Ritva, vill var och en på sitt vis nå sina mål. Och som ofta överträffar verkligheten dikten så till den grad att deras absurda strävanden överträffar både verkligheten och dikten. Eller vad sägs om Ritvas inre strider som börjar likna självaste Francesco Petrarcas? Här får läsaren möta den europeiska människans kliv från katolicismens envälde till mammons makt och det yttre trycket att höra till majoritetens vanligaste Vanlighet. "Påskens vänkrets" är Esko Järvinens fjärde roman som efter självbiografin och rasbiologiska teman har flyttat över till människans mest grundläggande behov; att nå till Toppen eller Vanligheten för att bli älskad och accepterad.

Romanens "jag" skidar längs sitt långa spår från skallmätningar till hakkors och Hitler, från det bayerska gemytet till självvalt skogsliv i ensamhet. Skidspåret erbjuder såväl nerfallna barr som ett kärleksmöte, som ingen i hembyn skulle tro är sant. Berättelsen om den samiske skidlöparen bottnar i historier och intervjuer i 1920- och 1930-talens rapporteringar från vintriga miljöer, varpå författarens mer eller mindre bisarra och även mer eller mindre stereotypa fantasier har lagt sitt fäste.

Här låter den nu debuterande författaren, Esko Järvinen, oss ana historiens vingslag i sitt eget liv. Romanen kan sägas vara självbiografisk med ­vissa absurda drag, såsom människan med sitt tragikomiska liv lätt kan framstå som ett både tragiskt och komiskt fall. Han beskriver några sekunder, minuter och vissa yttranden som påverkat hans liv och lett till de livsavgörande händelserna. Han berättar om den dramatiska barndomen i ett krigstraumatiskt Finland, om ett till synes meningslöst ­irrande i Sverige och förortslivet här. Texten är suggestiv och säregen. Esko Järvinen är född i Nordkarelen 1946, mestadels uppväxt i östfinska staden Kuopio och flyttade till Sverige 1969.