Eva Borgström

Svenska kvinnotidskrifter har en lång tradition. Det började med Tidskrift för hemmet 1859 och har sedan fortsatt med många viktiga tidskrifter som Hertha,Morgonbris, Tidevarvet, Vi mänskor, Kvinnobulletinen, Bang och de akademiska tidskrifterna som Tidskrift för genusvetenskap, den populärvetenskapliga Genus och fanzines av olika slag. Det är en brokig skara tidskrifter: långvariga och kortvariga, borgerliga och socialistiska, politiska, kulturella och vetenskapliga, små och stora. Mycket skiljer dem åt, men en sak förenar: kvinnotidskriften har varit och är en viktig plats för kvinnofrågor i samhället, politiken och kulturen. Kvinnotidskrifterna har varit betydelsefulla som opinionsbildare, som kultur- och litteraturförmedlare, som mötesplats för kritisk tänkande, som informationsspridare, som identitetsskapare och som humoristisk arena. I antologin Nya röster finns fjorton spännande bidrag av följande skribenter: Irene Andersson, Åsa Arping, Anna Bohlin, Eva Borgström, Monika Edgren, Maria Edström, Jenny Gunnarsson Payne, Kristina Hultman, Ingrid Holmquist, Katarina Leppänen, Anna Lena Lindberg, Ami Lönnroth, Birgitta Ney, Anna Nordenstam, Lina Samuelsson, Cristine Sarrimo, Lisbeth Stenberg, Margareta Stål, Birgitta Wistrand, Eva Åsén Ekstrand.

Under den moderna kvinnorörelsens tid uppstod ett frirum för samkönad kärlek mellan kvinnor. Idén om väninnekärlek bidrog säkert till möjligheten att skapa detta livsrum, men relationerna var inte bara platonska och de delade inte sina liv enbart av praktiska skäl. Författarna berättar om denna värld där kvinnor kunde välja varandra som sina käraste och visar dess betydelse för individerna, men också för de stora historiska sammanhangen. Författare: Irene Andersson, Eva Borgström, Carina Burman; Beatrice Christensen Sköld, Lars Gårdfeldt; Ulla Manns; Eva Helen Ulvros, Ulla Wikander och Hanna Markusson Winkvist.

Kärlek mellan kvinnor som motiv i svensk skönlitteratur är ett ämne som tills helt nyligen har varit outforskat. "Berättelser om det förbjudna. Begär mellan kvinnor i svensk litteratur 1900-1935" är en fristående fortsättning på "Kärlekshistoria. Begär mellan kvinnor i 1800-talets litteratur". Tillsammans spänner de över 100 år av svensk litteraturhistoria och utgör därmed den hittills mest omfattande studie på området som finns i Sverige och Norden. Det långa tidsperspektivet gör det möjligt att studera de dramatiska förändringar som motivkomplexet har genomgått över tid. Samkönad kärlek var fram till 1944 förbjuden enligt lag och i kulturen var den tabuerad längre än så, men den har ändå alltid funnits där. Förbudet skapade spänningar som konsten och litteraturen kunde spela med. "Berättelser om det förbjudna" visar detta både genom välkända författare som Agnes von Krusenstjerna, Maria Sandel och Karin Boye och genom flera mindre kända författarskap. Också äldre biografisk forskning görs till en del av det material som utforskas. På så sätt pekar studien framåt, mot de decennier som ligger mellan 1935 och vårt eget 2000-tal. Boken undersöker skönlitterära berättelser om kvinnors kärlek till kvinnor och de föreställningar om det förbjudna som finns i dem. Vilka strategier använde författarna för att komma runt yttrandeförbudet? Finns det några utopier om hur allt skulle kunna ordnas på ett annat och bättre sätt? Och hur förhåller sig litteraturen till andra teorier i tiden om samkönad kärlek? Eva Borgström är docent i litteraturvetenskap, verksam vid Göteborgs universitet.

Vad är en person och vad kan en person säga om samhälls­villkoren nu och i det förflutna? I Personligt talat. Biografiska perspektiv i humaniora utforskar vi ett antal personer och deras livshistorier. Resultatet är en historisk resa: olika rum och tider skapar varierande former för mänskligt liv. Men det är också en klassresa, för vilka personer har haft förutsättningar att göra avtryck i historien? Det är även en resa i definitionerna av kvinnligt och manligt; flera av bokens bidrag bekräftar att kvinnors livsvillkor har varit och fortfarande är andra än mäns. Här samlas historiker, litteraturvetare, konstvetare, religions­historiker, etnologer, språkvetare, antikvetare och arkeologer kring människors livsvillkor. Genom alla dessa livsberättelser kan vi få kunskap om historien och livets skiftande förutsättningar. Samtidigt ges en provkarta på utforskandets prövningar. Hur kan vi veta något om det förflutnas människor då det saknas skriftligt vittnesbörd? Även då det finns skrift tillstöter svårigheter: vem har skrivit och i vilket syfte? I boken möter resonemang om idéernas och källornas betydelse för vad vi kan veta, vad varierande metoder och perspektiv innebär, på vad sätt platser och ting kan knytas till det mänskligt levda samt hur utsagornas form påverkar innehållet, i det förflutnas såväl som i våra berättelser.