Eva F. Diesen

Boken utgör en studie, där forskare gått igenom närmare 10 000 förundersökningar och 2 000 domar rörande våldtäkt, sexuella övergrepp mot barn, barnmisshandel och kvinnomisshandel inom relation samt barnpornografibrott och barnsexturism. I den nya upplagan har materialet uppdaterats och dessutom presenteras resultat från tre nya EU-studier, som författarna deltagit i. Avsnittet om sambandet mellan våld mot människor och djur i nära relationer har också utvecklats. Studien visar att brotten mot kvinnor och barn ökar och att det finns betydande brister inom rättsapparaten när det gäller att utreda och bedöma dessa brott. Även om Sverige i ett internationellt perspektiv har kommit långt när det gäller brottsofferfrågor och därför har fler anmälningar per capita än andra länder ger boken en bild av ett samhälle där våld mot en svagare part ofta förekommer men sällan klaras upp. Boken är en kunskapskälla när det gäller övergreppsproblematik, polisutredningar och domstolspraxis på området och är lämpad för jurister, poliser, socialarbetare, frivilliga på brottsofferområdet m.fl.

I juni 2009 fick Juridiska institutionen vid Stockholms universitet i uppdrag av Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Socialstyrelsen och Rättsmedicinalverket att genomföra utvärdering av myndighetssamverkan i gemensamma lokaler kring barn som misstänks vara utsatta för brott, s.k. barnahus. I uppdraget ingick att jämföra förundersökningskvalitet och psykosociala insatser till barn misstänkt utsatta för brott på åtta orter med barnahus och fyra orter utan barnahus. Utvärderingen omfattar cirka 1.000 barn som var föremål för en brottsutredning 2009, beskrivning av myndighetssamverkan vid 22 barnahus och enkätsvar från 111 barn. Utvärderingen visar att brottsutredningar i barnahusens verksamhet idag lider av samma brister som i ordinarie polis- och åklagarverksamhet. Vad som fungerar bra på barnahus kan också fungera bra i den ordinarie verksamheten och handlar om kompetens och resurser, men också om organisation och engagemang. Någon signifikant skillnad mellan barnahusorterna och jämförelseorterna vid genomgången av förundersökningar fanns inte, snarare var lagföringsfrekvensen lägre på orter med barnahus. Däremot visar utredningen att myndighetssamverkan är högre på orter med barnahus, att fler barn får krisstöd och att medverkan av barnmedicinsk expertis vid samråden leder till fler läkarundersökningar. En förutsättning för att uppnå de goda effekter som barnahusverksamheten har potential till, både polisiärt- och psykosocialt, är emellertid att verksamheten har en fungerande samverkan, att samtliga involverade discipliner och myndigheter deltar aktivt samt att verksamheten omfattar en tillräckligt stor volym barn. För att uppnå och behålla en god kvalitet i barnahus krävs en systematisk kvalitetssäkring och tillsyn.