Évelyne Grossman

Teatermannen Antonin Artaud satt länge inspärrad på psykiatrisk klinik. I Van Gogh självmördad av samhället från 1947 går han till storms mot hur hans olycksbroder, målargeniet, behandlades. Med en rasande prosa blir texten en anklagelseakt mot den förmenta vetenskap som inte förmår skilja dårarna från genierna, som bryter ner och slutligen förgör de människor den inte förmår hantera. Percival har översatt och den franska Artaudforskaren Évelyne Grossman har skrivit efterordet.

Anxiety is the obligatory gateway into writing: one’s confrontation with powerlessness and anguish when faced with the task of thinking. This is not the familiar anxiety of our most intimate fears, however violent they might be. Yet by exploring these same pathways twentieth-century thinkers such as Artaud, Blanchot, Derrida, Beckett, and Levinas set out to create new modes of thinking. All evoke the remarkable creative force residing at the heart of this negative anxiety. The anguish of thought thus denotes this experience of writing-as joyful as it is maddening-wherein I think outside Myself.