Fleur Jaeggy

Fleur Jaeggy minns väninnan Ingeborg Bachmann, deras intensiva men alldeles för korta tid tillsammans, den ljusa och sorglösa närheten och Ingeborgs tragiska slut. Och Jaeggy skildrar dessa minnen så som endast hon kan, skoningslöst levande, med en lakonisk ömhet. Sommaren 1971 far de båda i en röd Alfa Romeo från Rom till den toskanska kusten. Planen är enkel: tillbringa en månad tillsammans, inga brev, inga telefonsamtal, hav, sol. Varje dag simmar de, pratar till långt in på natten. Italo Calvino kommer på besök. Uwe Johnson tittar förbi, men de är så nära varandra att de inte vill träffa någon annan. Blott två år senare dör Ingeborg Bachmann och Fleur Jaeggy lämnas ensam kvar med sin djupa sorg. Mer än femtio år efter Ingeborg Bachmanns allt för tidiga död skriver Fleur Jaeggy denna mycket privata bok. Ingeborgs sista dagar är en hyllning i tre akter: minnen av märkligt slingrande samtal, resor till Klagenfurt och Wien; reflektioner om åldrandet; men framför allt ett smärtsamt protokoll över Ingeborg Bachmans allra sista dagar i livet på centret för brännskadade SantEugenio i Rom. Fleur Jaeggy var vid hennes sida ända till slutet. Man läser hennes bok som en ömsint viskning av namnet Ingeborg Die Zeit Med sin täta, knivskarpa prosa är Fleur Jaeggy en mästare i det knappa formatet. Neue Zurcher Zeitung

Fleur Jaeggy tar med läsaren på en hisnande och samtidigt outgrundlig resa i sin bok, tillägnad väninnan Ingeborg Bachmann. Ett idogt sökande pågår. Länder byter plats, kontinenter växlar. Ett varför utan svar svävar mellan vattenstatyerna i källaren och fåglarna i skyn, hos den rike men känslofattige Beeklam. Medan en fladdrande eldslåga på Katrins ansikte aldrig vill ta slut. Vattenstatyerna är en lysande säregen berättelse, fylld med Jaeggys strama men ändå vällustiga stil. "Tacka gudarna och dricksa djävulen för Jaeggy." Claire-Louise Bennett

På sin gamla skrivmaskin, döpt till Hermes, efter de grekiska gudarnas budbärare, knappar Fleur Jaeggy ner tre egensinniga minibiografier över några utvalda manliga författare från 1700-talets slut till 1800-talets början. Jaeggy, själv en mästare i det koncisa formatet, uppe­håller sig vid författarnas kreativa ådra, deras galenskap, okontrollerade drogintag och sist men inte minst vid samtligas långdragna dödsbädd. Läsaren bibringas en oförglömlig snapshot av tria­dens leverne. Hur de ser ut, går klädda och hur de beter sig under sin vidlyftiga hädanfärd när tiden är inne. Det är stört omöjligt att inte låta sig trollbindas av Jaeggys vidlyftiga hypoteser. "Korta och koncisa pärlor som faller över läsaren som ett kyskt grått regn." The New Republic"Avnjut dessa korta, meditativa stycken långsamt; Jaeggy är beroende­framkallande." Kirkus Reviews"Småskaligt, intensivt, och oklanderligt fokuserat." The New Yorker"Jaeggys penna är en gravyrstickel som avbildar rötter, kvistar och grenar på galenskapens träd." Joseph Brodsky"En underbar, mästerlig, ursinnig författare." Susan Sontag

Even among Fleur Jaeggy's singular and intricate works, The Water Statues is a shiningly peculiar book. Concerned with loneliness and wealth's odd emotional poverty, this early novel is in part structured as a play: the dramatis personae include the various relatives, friends, and servants of a man named Beeklam, a wealthy recluse who keeps statues in his villa's flooded basement, where memories shiver in uncertain light and the waters run off to the sea. Dedicated to Ingeborg Bachmann and fleshed out with Jaeggy's austere yet voluptuous style, The Water Statues--with its band of deracinated, loosely related souls (milling about as often in the distant past as in the mansion's garden full of intoxicated snails)--delivers like a slap an indelible picture of the swampiness of family life.

Fleur Jaeggy, født i Zürich, bosat i Milano, er en italiensksproget schweizisk forfatter, oversætter og essayist. Hun debuterede i 1968 med bogen Il dito in bocca og har siden udgivet syv skønlitterære bøger. Proleterka er navnet på det skib, som romanens unge kvindelige fortæller tager på en rejse med sammen med sin syge far Johannes. Deres forhold er høfligt og ceremonielt. Den unge pige observerer skarpt faderen og hans bekendt-skabskreds. Samtidig fortælles lidt efter lidt historien om familiens fortid og dens forlis. Om pigen, der som barn pga. en skilsmisse blev forladt af begge sine forældre og kastebold mellem forskellige formyndere. Og om hendes voldsomme begær efter en af Proleterkas officerer. En kølig, men ulmende og nådesløs roman.

En hustru blir upphängd i en fågelbur i taket; en liten flicka låter sin välgörarinna brinna inne; en kvinnlig mystiker från 1200-talet känner smaken av Kristi förhud på sin tunga; vänner som Joseph Brodsky, Oliver Sacks och Ingeborg Bachmann dyker upp, liksom Frédérique från Jaeggys internatvistelse i ungdomen. Vi gör ett restaurangbesök i Bronx, besöker DDR, Grekland, rör oss nu och då på samma gång. Alla gränser är upphävda, inget är otänkbart, förbjudet; nutid och dåtid flyter samman och vi låter oss obönhörligen fascineras av ouppnåeliga änglar. I denna oförglömliga samling av Jaeggys autofiktiva kortprosa, befinner vi oss stundtals i ett svart hål där rum och tid har tagit slut. Elden och döden är ständigt närvarande. Minsta ord är av vikt och en enda mening kan inrymma helt olika tidsrymder och förlopp. Jaeggy är den korta formens mästare. "Den här boken är skruvad och hypnotisk och på något vis, helt underbar. Att läsa den är som att naken och huvudstupa dyka ner i en hop taggiga svarta rosenbuskar, så fängslad är du av deras skönhet. Det är ett snabbt, stickigt företag och du kommer upp helt nerblodad på andra sidan." Paris Review "Det här är en synnerligen vacker och originell samling noveller, fullspäckade med en märklig, ofta oroande magi." The Guardian "Skrämmande och originell - högst oroande och oförglömlig." The New York Times Book Review "Naken, överraskande prosa. Det är svårt att sammanfatta Jaeggys märkligt noggranna prosa. Mörkret tycks aldrig långt borta." The New York Times Book Review "Subtilt renodlade och associationsrika berättelser." BBC "Jaeggy är det korta formatets mästare; hennes essäer är fyllda med en nästan eldfängd vitalitet, varenda historia är koncis och förkrossande. När den njutningsfyllda läsningen sen länge är över rycker och drar dess krokar fortfarande i - om det nu är ditt hjärta eller dina tankar. Jag är bror till XX visar upp de sedvanliga kännetecknen i Jaeggys författarskap...iskalla familjetraditioner samt en teologi som inte bara är oortodox utan helt och hållet pervers. Jaeggys prosa är enastående som vanligt, hennes karakteristiska övergivenhet lika behärskad som recherché." Financial Times "Jaeggys penna är en gravyrstickel som avbildar rötter, kvistar och grenar på galenskapens träd." Joseph Brodsky "Småskaligt, intensivt, och mästerligt fokuserat." New Yorker

Fleur Jaeggy, født i Zürich, bosat i Milano, er en italiensksproget schweizisk forfatter, oversætter og essayist. Hun debuterede i 1968 med bogen Il dito in bocca og har siden udgivet syv skønlitterære bøger. Tugtens lykkelige år fra 1989 blev Fleur Jaeggys gennembrudsbog og er udgivet i 22 lande. Bogen foregår på en kostskole for piger i Schweiz. Jegfortælleren har tilbragt sin opvækst på kostskoler og har udviklet en præcis og sylespids aversion med skolernes hierarkier og fanatismen hos de professionelle opdragere. Romanen kredser om jegfortællerens venskab med den elegante, kølige, fjerne og intelligente Frédèrique. Deres venskab er intellektuelt, intenst og overspændt. I periferien huserer også den korpulente og myndige forstanderinde, en munter belgisk pige med en solbrændt daddy som kurtiserer kostskolepigerne. Og Appenzells dødlignende idyl bag kniplingegardinerne. Jaeggys prosa er raffineret, ulmende og underspillet. Sval og dog stilfærdigt voldsom.

Bokens femtonåriga huvudperson grips av en plötslig önskan: hon skulle vilja ha sin döde fars aska. I tillbakablickar följer sedan berättelsen om hennes ungdom och om den sista resan hon företog med fadern, reserverad, utblottad, men ändå den enda fasta hållpunkten i hennes kringflackande tillvaro. Modern, hennes lagliga vårdnadshavare, befinner sig på andra sidan Atlanten, och överlåter dotterns uppfostran på släktingar och olika flickinternat. Fadern får endast träffa henne när det behagar den kallsinniga modern. Ombord på Proleterka får hon för första gången i sitt liv stifta bekantskap med den andra delen av världen, den manliga. Den sexuella skolning hon får av sjömännen är hårdhänt. Men hon är uppslukad av sin iver att vinna livserfarenhet. Inlevelsefullt och koncist beskriver hon sina kärleksmöten och hur hon nästan totalt försummar sin far. Proleterka är en rasande studie i egoism, osäkerhet och sömnlös förbittring. "Under de senaste fyrtio åren har den nu 77-åriga schweizisk-italienska författaren skänkt oss åtminstone två mästerverk: Tuktans ljuva år (1989) och Proleterka (2001)." New York Times"Hennes meningar är hårda och kompakta, ädelstenar snarare än kött. Bilderna blixtrar fram, osammanhängande, fängslande, sedan är de borta." New Yorker"Proleterka är en elegant strukturerad och djupt gripande studie i förlorad oskuld och försmådd kärlek." Kirkus Review"Hon har den där avundsvärda förmågan att snabbt fånga essensen hos människor och ting, en blandning av förstrött lättsinne och auktoritativ visdom." Ingeborg Bachmann Proleterka utnämndes av The London Times Literary Supplement till en av årets bästa böcker.

Till ett exklusivt internat i det vackra Appenzell i Schweiz kommer flickor från världens alla hörn för att tillbringa sin ungdom. Livet på skolan är isolerat, tyngt av konservativa traditioner. Flickorna formar snabbt en sluten grupp där ordning och lydnad härskar. Bokens jag är till det yttre som sina kamrater, drömmer om ett liv i frihet. Men när hon möter den kyliga och perfekta Frédérique upptäcker hon en annan sida av sig själv: en dragning till det mörka och självdestruktiva, till det fascinerande gränslandet mellan kontroll och galenskap. Tuktans ljuva år är en roman med sällsynt sprängkraft, en oskyldig och grym berättelse tyglad av ett återhållet språk. "Under de senaste fyrtio åren har den nu 77-åriga schweizisk-italienska författaren skänkt oss åtminstone två mästerverk: Tuktans ljuva år (1989) och Proleterka (2001)." New York Times"Fantastisk prosa. Att läsa den tar ungefär fyra timmar. Att minnas den, liksom dess författare: hela livet." Joseph Brodsky"En underbar, mästerlig, ursinnig författare." Susan Sontag"Precis som alla bra böcker liknar den ingen annan. Bara sig själv." Publishers Weekly"Den har en intensitet som saknar motstycke." The Los Angeles Times Book Review Belönad med de litterära prisen Premio Bagutta och Premio Speciale Rapallo. Den här boken är en reviderad nyutgåva, på året trettio år efter den första gången kom ut.

A novel about obsessive love and madness set in postwar Switzerland, Fleur Jaeggy's eerily beautiful novel begins innocently enough: "At fourteen I was a boarder in a school in the Appenzell." But there is nothing innocent here. With the off-handed remorselessness of a young Eve, the narrator describes her potentially lethal designs to win the affections of Fr derique, the apparently perfect new girl. In Tim Parks' consummate translation (with its "spare, haunting quality of a prose poem," TLS), Sweet Days of Discipline is a peerless, terrifying, and gorgeous work.

A fifteen-year-old girl and her father, Johannes, take a cruise to Greece on the SS Proleterka. Jaeggy recounts the girl's youth in her distinctively strange, telescopic prose: the remarried mother, cold and unconcerned; the father who was allowed only rare visits with the child; the years spent stashed away with relatives or at boarding school. For the girl and her father, their time on the ship becomes their `last and first chance to be together.' On board, she becomes the object of the sailors' affection, receiving a violent, carnal education. Mesmerised by the desire to be experienced, she crisply narrates her trysts as well as her near-total neglect of her father. Proleterka is a ferocious study of distance, diffidence and `insomniac resentment.'

Set in post-war Switzerland, Fleur Jaeggy's novel begins simply and innocently enough: `At fourteen I was a boarder in a school in the Appenzell'. But there is nothing truly simple or innocent here. With the offhanded knowingness of a remorseless young Eve, the narrator describes life as a captive of the school and her designs to win the affections of the seemingly perfect new girl, Frederique. As she broods over her schemes as well as on the nature of control and madness, the novel gathers a suspended, unsettling energy.