Fredrik Backman

Britt-Marie var här är en roman om att förlora sig, förälska sig och att sparka på det som rullar. Borg är ett samhälle om vilket det snällaste man kan säga är att det ligger vid en väg. Britt-Marie är en 63-årig kvinna som fått höra att hon är en passivt aggressiv ältande gnällkärring. Hon har lämnat storstan och sin otrogna man efter 40 års äktenskap, Borg har gått igenom en finanskris som inte lämnat något annat efter sig än "till salu"-skyltar och en ölstinkande pizzeria. Britt-Marie hatar fotboll, Borg har inget annat än fotbollen kvar. Det är inte början på en underbar vänskap, det är det sannerligen inte. Men när ungdomslaget i byn behöver en tränare så desperat att de till slut är redo att ge jobbet till vem som helst, då bryr de sig inte om petitesser som att hon absolut inte vill ha det. För när det kommer till kritan finns bara en universell sanning om samhällen vid vägar: Pizzerior och fotboll är det sista som överger människorna. Britt-Marie var här är en roman om fördomar (inte för att Britt-Marie har fördomar, givetvis inte), korrekt organiserade bestickslådor (gafflar-knivar-skedar, i den ordningen, men inte för att Britt-Marie ältar!) och en landsbygd vid en transportsträcka. Det är en berättelse om andra chanser, första sparkar och hur nästan allt går att rengöra med bikarbonat. Författaren till En man som heter Ove och Min mormor hälsar och säger förlåt har skrivit en kärlekshistoria och en kärleksförklaring, om spelet fotboll och platserna där man spelar det, men mest av allt om en kvinna som väntat ett helt liv på att hennes ska börja. FREDRIK BACKMAN (f. 1981) debuterade med dundersuccén En man som heter Ove 2012 som hittills har sålts i 600 000 exemplar. Året därpå kom Min mormor hälsar och säger förlåt, som också blev en storsäljare. Utöver sina romaner skriver Fredrik en mycket välbesökt blogg. Han bor utanför Stockholm med fru och två barn.

Sur, vrissen, vred og helt uimodståelig! Ove er 59 år. Han kører Saab. Folk kalder ham ”bitter” og ”en nabos værste mareridt”. Men Ove er for helvede ikke bitter, bare fordi han undlader at smile smørret konstant! Der er heller ikke meget at grine af, når Ove hver morgen går sin inspektionsrunde i kvarteret. Flytter cykler, rusker i låste døre, sparker ulåste porte op og kvalitetstjekker naboernes affaldssortering i skralderummet til trods for, at det er flere år siden, han blev afsat som formand for grundejerforeningen. En begivenhed Ove benævner som ”statskuppet”. Men under huden på den rigide regelrytter, findes en historie og en sorg. Så den novemberdag, hvor en temperamentsfuld udenlandsk kvinde og hendes milde mand flytter ind overfor og uheldigvis baglænsparallelparkerer deres bil oven i Oves postkasse, bliver begyndelsen på en morsom og rørende fortælling. Om værdien af kvalitetsværktøj og uventet venskab, om herreløse katte og gammel kærlighed, sprogproblemer, selvmordsforsøg og kunsten at bakke med anhænger. Og historien kommer til at forandre en mand og en boligforening helt fra grunden.

Elsa är sju år gammal och rätt störig. Eller hon uppfattas i alla fall så eftersom hon inte är helt blåst i skallen och den gällande samhällsnormen är ju att sjuåringar ska vara det. Mormor är hennes bästa vän. Hennes enda, faktiskt. Mormor brukade vara ett geni och jobba som kirurg, men nu kör hon bil utan körkort och står på balkongen med öppen morgonrock och skjuter på oanmälda besökare med paintballgevär. Folk säger att hon är annorlunda. Galen. Men mormor har ett hemligt språk och ett eget kungarike, ”Miamas”, och där är allt annorlunda. Det är dit mormor tar med Elsa när Elsas föräldrar skiljer sig och när Elsa blir slagen i skolan för att hon inte är som alla andra sjuåringar. Miamas är deras frizon, tills mormor en dag blir sjuk och får veta att hon är döende. Som ett sista äventyr ger hon då Elsa en serie brev, där mormor ber sina grannar om ursäkt. De leder Elsa till en trappuppgång fylld av militanta bostadsrättsivrare, fanatiska kaffedrickare, kamphundar, monster, fyllon och helt vanliga kärringar. Men de blir också upptakten på en historia där ett barn försöker lära sig acceptera att alla man älskar ska dö, och där hon bit för bit får veta sanningen om både kungariket Miamas och sin mormor. Min mormor hälsar och säger förlåt är en ovanlig vardagssaga om dysfunktionella superhjältar. Med enastående komisk träffsäkerhet och ett stort bankande hjärta berättar författaren till En man som heter Ove om en mormors kompromisslösa kärlek till sitt barnbarn, och om grannarna i ett hyreshus som alla på sitt sätt slåss för en av de viktigaste mänskliga rättigheter som finns. Rätten att få vara annorlunda.

Elsa er snart åtte år og veldig veslevoksen. Mormor er Elsas beste venn. Og faktisk også hennes eneste venn. Mormor jobbet tidligere som kirurg, men nå kjører hun bil uten førerkort og står naken på balkongen og skyter på folk med paintballgevær. Folk sier at hun er gal. Men mormor har et hemmelig språk og et eget kongerike, Miamas, der alt er annerledes. Det er dit mormor tar med Elsa når Elsas foreldre blir skilt og når Elsa blir mobbet på skolen fordi hun er annerledes enn de andre. Miamas er deres fristed, helt til mormor en dag blir syk og får vite at hun skal dø. Før hun dør, gir mormor Elsa en bunke med brev, der hun ber naboene sine om unnskyldning. Brevene fører Elsa til en leiegård bebodd av militante borettslagsmedlemmer, fanatiske kaffedrikkere, kamphunder, monstre, fylliker og helt vanlige sladrekjerringer. Men brevene blir samtidig opptakten til en historie der et barn forsøker å lære seg å akseptere at alle man er glad i en dag skal dø, og der hun gradvis får vite sannheten om både kongeriket Miamas og om mormor. En normal roman om annerledes mennesker. Eller omvendt. «En sjarmerende roman om fantasiens og fortellingens funksjon.» Dagens Nyheter «Fulltreffer» Expressen «Fredrik Backman er en mester i uventede vendinger og er utrustet med en empati og et menneskesyn som gjør meg varm om hjertet. I tillegg har han et språk som får meg til å ville applaudere.» LitteraturMagazinet Les utdrag fra boken:

En mann ved navn Ove av Fredrik Backman er en sjarmbombe av en bok. Ove er 59 år og kjører Saab. Han er sur og tverr og alle naboers skrekk. Hver morgen går han på en inspeksjonsrunde i borettslaget for å se at alt er på stell. Det til tross for at han for lengst er avsatt som styreleder - en hendelse han selv omtaler som statskuppet. Ove sparer på strømmen og pruter i butikken, og har alltid et uvennelig ord til de fleste. Til å begynne med tenker du kanskje på Narvestad fra Borettslaget eller Jack Nicholsons fantastiske tolkning av Melvin i Livets lyse side. En gammel grinebiter blottet for sosiale antenner. En funksjonell og praktisk anlagt mann som vil at rett skal være rett, og at folk skal følge de reglene som gjelder i borettslaget. Kort og godt en mann av Prinsipper. Han bryter dem aldri, og slikt blir det selvsagt trøbbel av. Hvordan er det mulig å heie på en slik mann? For det er akkurat det du gjør etter hvert som ærekjære Ove kryper inn under huden din. Kanskje fordi romanen forteller noe viktig om oss selv og vår tid? Les utdrag fra boka "Vi blir glade i Ove. Han blir vår mann. Det er en forfatterprestasjon iseg selv. (...) Se opp for en av sommerens sjarmbomber!" Vidar Kvalshaug, Aftenposten

Till min son. Jag ber om din förlåtelse redan nu. För allt jag kommer göra fel. För allt jag inte kommer förstå. För minibussen. Shortsen. ”Öl byggde denna vackra kropp”-t-shirten. För att jag försöker high-fajva dina kompisar. Den här boken är till dig. Om sakerna jag tror att du behöver veta om världen. Om fotboll, Ikea, manlighet, Gud, friterad Snickers-glass och hur man klarar Monkey Island 3. Om försvunna bilnycklar och varför pappa var tvungen att döda den sjungande plastgiraffen. Mest av allt är det en bok om att försöka vara en bra förälder. För jag vill att du ska veta att jag verkligen alltid gjorde så gott jag kunde. Ingen googlade mer än jag. Saker min son behöver veta om världen är en pappas stapplande försök att förklara världen för en tvååring. I kapitel som ”Vad du kommer att behöva veta om Ikea”, ”Vad du kommer att behöva veta om rörelseaktiverade toalettlampor” och ”Vad du kommer att behöva veta om varför Felicias mamma är sur på mig” blottlägger Fredrik Backman med stor komisk träffsäkerhet 2000-talets småbarnsföräldrars alla ängsligheter och tillkortakommanden. Men mellan igenkännande gapskratt och skarpa samtidsreflektioner finns också kapitel som ”Vad du kommer att behöva veta om manlighet” och ”Vad du kommer att behöva vet om när jag håller dig lite för hårt i handen”. Med uppriktiga rädslor och villkorslösa kärleksförklaringar som går rakt in i bröstet hos läsaren. Vare sig man är förälder eller inte.

Fansen mener Mine venner er Fredrik Backmans beste bok. Romanen er en gripende og humoristisk fortelling om de vennskapene som forandrer livet ditt og om den skjøre overgangen fra ungdom til voksen, et nært vitnesbyrd om sorg, kjærlighet, og uventete avslutninger. En uforglemmelig varm og dypt rørende historie om fire fortapte tenåringer. Mine venner er nok den mest personelige boken jeg har skrevet sier Fredrik Backman. De fleste legger knapt merke til dem – tre små skikkelser som sitter på en pir i et av verdens mest kjente malerier. Men tenåringene på bildet kom fra hjem preget av vold og misbruk, og dette var deres siste sommer som ungdommer. På denne piren malte en av dem et maleri som skulle forandre alt. Tjuefem år senere skal det berømte kunstverket selges på en auksjon, men det havner etter en rekke usannsynlige hendelser i hendene på en hjemløs attenåring som heter Louisa. Sammen med den middelaldrende nevrotikeren Ted legger hun ut på en kaotisk reise tvers gjennom landet for å finne ut sannheten om hvordan maleriet ble til. Historien om tenåringene på piren og en utrolig kjærlighetshistorie avdekkes litt om litt. Men jo nærmere Louisa kommer malerens hjemby, desto mer usikker blir hun på om hun vil finne ut hvordan denne historien ender. Mine Venner har fått strålende mottagelse og har rukket å bli en New York Times` bestselger. «En storslått fortelling om unge mennesker, kunst og hvordan kreativitet binder sammen venner og fremmede på tvers av generasjoner.» The New York Times