Frida Mannerfelt

Ju mer kontroll människan får över skapelsen desto ensammare blir hon i den. Den natur som var en besjälad livsvärld förvandlas till en ansamling av resurser. Också mellan människor har klyftorna vuxit, inte minst under pandemin. Men kanske kan pandemin också bidra till en större medvetenhet om behovet av sammanhang, ömsesidighet och gemenskap med varandra och med vår planet. I detta nummer av Tidens tecken utforskar författarna den ensamhet som nu blivit en kollektiv erfarenhet.

The purposes of this article-based thesis are to explore and understand preaching as a practice in general, and the practice of preaching in digital culture and spaces in particular. Informed by the practice theory of Theodore Schatzki, it presents the results of a cross-case analysis of four different case studies of the practice of preaching in digital culture and spaces in Swedish protestant churches. Based on the analysis, Frida Mannerfelt argues that the deep relationality of the practice of preaching involves not just humans and texts but also material arrangements and that this feature often is amplified in digital culture and spaces. While there were examples of a decrease, overall, there was an increase in interaction, negotiation, and interdependency. In light of this, Manner-felt contends that the practice of preaching in digital culture and spaces is characterized by co-preaching. Moreover, Mannerfelt argues that some of the implications of co-preaching are the enabling and encouragement of dialogue, imagination, and the priestly function of the priesthood of all believers, but also an increased vulnerability for the co-preachers involved.

När kyrkomötet den 28 september 1958 beslutade att öppna prästämbetet i Svenska kyrkan för kvinnor blev det slutpunkten för en lång teologisk och politisk debatt. Palmsöndagen 1960 vigdes de första tre kvinnorna till präster, och under de kommande tio åren prästvigdes totalt 54 kvinnor för tjänst i Svenska kyrkan. Denna bok handlar om deras berättelser om kallelse och erkännande. I centrum för boken står ett unikt källmaterial med 34 av de första prästvigda kvinnornas berättelser om vägen fram till prästvigning och de första åren i församlingstjänst. Prästerna berättar där om hur det var att upptäcka sin kallelse, studera till präst och till sist träda fram inför altaret på prästvigningsdagen. De berättar om hur de teologiskt uppfattade sin kallelse, och om kontakten med församlingar, prästkollegor och biskopar. De berättar om glädjen att få sin kallelse erkänd genom kyrkomötesbeslut, prästvigningen och mottagandet av prästkollegor och församlingsbor men också om de svårigheter som uppstod när detta erkännande förvägrades dem av motståndare till reformen eller villkorades av den så kallade samvetsklausulen. Utifrån berättelserna tecknas en levande bild av hur principbeslut tog sig uttryck i praktiken, i enskilda människors och församlingars liv, som kompletterar tidigare forskning och komplicerar förenklade historieskrivningar. Frida Mannerfelt är doktorand i praktisk teologi och kyrkohistoria vid Enskilda Högskolan Stockholm och präst i Svenska kyrkan. Alexander Maurits är docent i kyrkohistoria vid Lunds universitet.

Trots allt prat om sekularisering är predikan ännu den i särklass vanligaste formen av offentligt tal i vårt land. Predikanter träder bokstavligen upp i tid och otid (2 Tim. 4:2), liksom de har gjort genom hela kyrkans historia. De sex artiklarna i denna årsbok handlar om predikan både historiskt ( i tid ) och principiellt ( i otid ). Katarina Hallqvist och Erik Claeson har hämtat upp texter ur den stora skatt av predikningar som finns bevarad från det medeltida birgittinklostret i Vadstena. Hallqvist visar hur bröderna i klostret försökte vägleda sina åhörare på fullkomnandets väg , Claeson hur de anpassade sig till olika åhörargrup- per. I en annan historisk studie undersöker Sivert Angel vad senmedeltidens och 1500-talets predikan i Norden har att säga om uppståndelsekroppen och påvisar överraskande förändringar och förskjutningar över tid. Frida Mannerfelt slår en bro mellan då och nu genom ett fågelperspektiv på innehållet i svenska läroböcker om predikan från 1903 till i dag. Clara Nystrand utforskar hur sekulariseringen påverkar nutida predikan genom att granska vad präster i Skåne säger om Gud. Carina Sundberg, slutligen, förmedlar tankar från Sydafrika och USA om korsets dårskap och predikantens uppgift: Finns det möjligen en dårskapens hermeneutik ? Årsboken innehåller även recensioner av ett tjugotal nya publikationer om gudstjänst, predikan, kyrkokonst och kyrkomusik samt notiser om böcker att notera.

On Palm Sunday 1960, three women knelt in front of an altar to be ordained as the first female priests in the Church of Sweden. During the 1960s, 54 women were admitted into the priesthood. This book tells the story of these pioneers through an analysis of their own personal narratives. Viewed through the dual analytical lens of the theological concept of vocation and the social theorist Axel Honneth’s concept of recognition, these narratives provide a rich and complex picture of a groundbreaking reform that complements and challenges established historical narratives and contributes to the understanding of similar processes of change in other churches.