Gösta Arvastson

Under några augustidagar 1894 samlades världens ledande meteorologiska expertis i Uppsala för att fastställa molnens latinska namn. Den svenska meteorologin stod på höjden av sitt internationella anseende. Under tiden ökade intresset för den folkliga kulturen. Meteorologer och naturvetare gav sig ut på landsbygden för att samla in talesätt om väderleken. Några gick att förklara med fysikens lagar, andra dömdes ut som rena fantasier eller skrock. Då föddes också den dynamiska meteorologin som vetenskapligt ämne. Molnen fick sina latinska namn och avbildades i den första officiella molnatlasen 1896. Föregångaren, Wolken-Atlas, var dock framtagen i Uppsala av professor Hugo Hildebrandsson redan 1890. I boken, med dess unika molnbilder, får läsaren följa med på en resa längs en väg som sällan var rak, genom tider av kunskapssökande och vetenskapliga framsteg. Molnspanarna – en meteorologisk historia lyfter fram ett rikt källmaterial och bidrar med nya perspektiv på molnens historia.

Mycket talar för att Hedvig Nordvall hade en säregen förmåga att fokusera. Hon visste vad hon ville. Greve Douglas Hamilton, som startat en flygskola i tjugotalets hoppfulla klimat, behövde hennes egenskaper för att lyfta fram det seriösa innehållet i skolan. För det nystartade flygbolaget ABA var hon ett fynd. Som kvinna var hon en intressant symbol för frigörelsetemat i det nya tekniksamhället. Samtidigt hade hon en ovanlig begåvning, hon hade lätt att lära nya saker och var en god mekaniker. Hon förstod sig på flygplan och motorer. Det fanns ett modernt inslag i hennes karaktär som värderades högt. Men hennes egen dröm var någonting annat, att få röra sig i luften på egen hand och flyga till solens Afrika och sedan över havet till Rio de Janeiro. Att undersöka varför himlen var så blå och att flyga ensam genom tiderna. Drömmen var stark nog att bära henne genom trettiotalet. Den hade varit som en såpbubbla som skimrade i regnbågens färger. Just när hon skulle fånga den så försvann den. Drömmar om lufthavet berättelsen om en kvinnlig flygare på trettiotalet bygger på hennes dagbok och ger oss nya perspektiv på det svenska samhällets förvandling under ett avgörande moderniseringsskede. Det är en ögonvittnesskildring av trettiotalets vardagsliv som avslutas med en analys av drömmarnas betydelse som ett rörligt tankegods mellan fantasi och verklighet. Gösta Arvastson är etnolog och professor emeritus vid Uppsala universitet. Han intresserar sig för moderniseringsprocesser och har i sin forskning behandlat arbetslivets förändring i storindustriella miljöer, bland annat i Slutet på banan: kulturmöten i bilarnas århundrade (2004). Ett annat fokus är storstädernas framtid, socialisation, kulturmöten och etnologins metoder.

I sin bok Slutet på banan visar Gösta Arvastson hur bilen, sen den rullade in i det moderna samhället, har varit en symbol för drömmar om frihet och broar mellan folken. Att arbeta på bilfabrik var länge ett högstatusyrke i den bemärkelse att man bidrog till något viktigt för samhället. Baserat på sina fältarbeten vid Ford, VW-Skoda och Volvo visar han hur denna status kom att sjunka i takt med att skillnaden mellan marknadsföringens lansering av drömmar och arbetets realiteter förstärktes.

Med anledning av uppsalaetnologins femtioårsjubileum 1998 sammanställdes artiklar och föredrag till en bok som spänner över både nuet och det förflutna. Samtidigt gläntar den försiktigt på dörren till framtiden. Jubileet firades med seminarier, högtidsföreläsning och föredrag. Som en vektor mellan det förflutna och framtiden skulle det vara. Uppsalaetnologin vilar på lagrarna och vänder sig mot framtiden med tillförsikt.

"Maskinmänniskan" är en etnologisk studie av livet på och kring fyra stora svenska arbetsplatser under 1900-talet: Volvo, SKF, Eriksberg och Götaverken. Gösta Arvastson har under fem år gjort intervjuer och bedrivit ett omfattande fältarbete i dessa industriella miljöer. Resultatet har blivit en bred exposé över hur människor formas av industriellt arbete, men också över de former av motstånd och flykt som arbetarna tar till för att skydda sig mot produktionens omänskliga sidor. Gösta Arvastson är professor emeritus vid Etnologiska avdelningen på Institutionen för kulturantropologi och etnologi vid Uppsala universitet.