Gregor Noll

I och med internationaliseringen har svensk rätt genomgått stora förändringar, något som blivit alltmer påtagligt och konkret sedan millennieskiftet. Internationaliseringen av det rättsliga landskapet gör också att rättsväsendet allt oftare konfronteras med folkrätten. Den grundläggande frågan om folkrättens ställning i svensk rätt handlar om demokrati och om makten över rätten. Den här boken är ett sätt att bidra till att ett samlat och systematiskt samtal uppstår mellan såväl praktiskt som teoretiskt verksamma jurister om hur folkrätten tillämpas, och bör tillämpas, i svensk rätt. Bokens bidrag rör följande områden: folkrätt, migrationsrätt, miljörätt, konstitutionell rätt, förvaltningsrätt, skatterätt, arbetsrätt, rättigheter för personer med funktionsnedsättning, medicinsk rätt, straffrätt, svenska domsrättsregler, totalförsvarsrätt och europarätt. Den vänder sig till alla som har ett intresse för mötet mellan svensk rätt och internationell rätt och är särskilt lämplig för juristutbildningar och för professionsutbildningar där mänskliga rättigheter ingår samt för forskning.

AI och digitalisering har en stor faktisk regleringsmakt. I förening med teknikens kommersiella potential har den blivit en allvarlig konkurrent till rättens formella regleringsmakt. I den här boken kopplas diskussionen om enstaka teknologiska lösningar till rättens centrala begrepp och institutioner. Hur kommer rätten som sådan att samverka med AI och digitalisering - eller kommer den rentav att motverka dem? Juridiken förändras just nu utifrån - poängen med denna bok är att vara ett steg på vägen att förändra den inifrån och att därmed äga själva processen. AI, digitalisering och rätten ger dig verktyg att tänka klarare om AI- teknikens potentiella återverkningar på rättens olika delar. Boken vänder sig i första hand till studenter på landets juristutbildningar, men är också skriven så att läsare med olika bakgrund och kunskapsnivåer kan tillgodogöra sig innehållet.

Traditional concepts of social, political, and legal theory are increasingly at odds with current practices of warfare, while more recent poststructuralist theories tend to mimic their form. A conceptual framework for capturing the real-world phenomena is missing. In robotics and artificial intelligence, particularly in weapon systems that are constituted as man-machine ensembles, there are no longer ‘agents’ to whom ‘responsibility’ could be ascribed, making fundamental legal concepts inapplicable. These technologies become self-validating, morally blind practices. And yet, the visual systems employed in warfare, and the rhetoric surrounding them, follow the paradigm and dream of omnivoyance, a God’s eye view of the world. This idea of perfect accuracy and completeness of vision (and hence knowledge) seemingly affords objectivity to the acts carried out by the systems. It is forgotten that any form of vision produces its own forms of invisibilities (and therefore ignorance). Together the three chapters and their respondents demonstrate that it is less and less possible to articulate the oppositions between knowledge and ignorance, lawfulness and lawlessness, and visibility and invisibility, leading to a stasis in which acts of war, and war-like acts continue to spread, while their precise nature becomes increasingly difficult to pin down. Closing on a manifesto, jointly authored by Liljefors, Noll and Steuer, the book draws further conclusions regarding the changing forms of violence and likely consequences of a fully digitalized world.

Traditional concepts of social, political, and legal theory are increasingly at odds with current practices of warfare, while more recent poststructuralist theories tend to mimic their form. A conceptual framework for capturing the real-world phenomena is missing. In robotics and artificial intelligence, particularly in weapon systems that are constituted as man-machine ensembles, there are no longer ‘agents’ to whom ‘responsibility’ could be ascribed, making fundamental legal concepts inapplicable. These technologies become self-validating, morally blind practices. And yet, the visual systems employed in warfare, and the rhetoric surrounding them, follow the paradigm and dream of omnivoyance, a God’s eye view of the world. This idea of perfect accuracy and completeness of vision (and hence knowledge) seemingly affords objectivity to the acts carried out by the systems. It is forgotten that any form of vision produces its own forms of invisibilities (and therefore ignorance). Together the three chapters and their respondents demonstrate that it is less and less possible to articulate the oppositions between knowledge and ignorance, lawfulness and lawlessness, and visibility and invisibility, leading to a stasis in which acts of war, and war-like acts continue to spread, while their precise nature becomes increasingly difficult to pin down. Closing on a manifesto, jointly authored by Liljefors, Noll and Steuer, the book draws further conclusions regarding the changing forms of violence and likely consequences of a fully digitalized world.

Den främsta drivkraften bakom EU:s tillkomst var behovet av att garantera fred, säkerhet och stabilitet på den europeiska kontinenten. I denna huvuduppgift möter nu unionen och medlemsstaterna nya inre och yttre utmaningar, såsom krigshot i unionens närområde, hot mot livsmedelssäkerheten, cyberattacker och andra oförutsedda händelser. I närområdet har Rysslands stormaktsambitioner ställt den rådande linjen med diplomati och ekonomiska sanktioner mot förnyade förslag om att inrätta en regelrätt EU-armé. Nya verktyg i kampen mot terrorism och organiserad brottslighet väcker frågor om övervakningssamhällets risker. Flyktingströmmarna över Medelhavet belyser samtidigt hur EU:s säkerhetsambitioner kan komma i konflikt med grundläggande mänskliga rättigheter. Frågan är vilka krav på samarbete och gemensamma åtaganden som ställs för att säkerställa den europeiska säkerheten? Lissabonfördragets solidaritetsklausul innebär att medlemsländerna ska hjälpa varandra om det inträffar en terroristattack, naturkatastrof eller liknande - men hur långt sträcker sig detta åtagande? Riskerar hanteringen av de nya säkerhetshoten att äventyra samhällets öppenhet och medborgarnas integritet? Hur utvecklas relationen mellan EU och andra viktiga organisationer som FN och NATO i denna kontext? Och hur ställer sig de europeiska medborgarna till utvecklingen?