Gunilla Hermansson

Den som kör över Öresundsbron passerar förr eller senare en skylt, som visar var själva gränslinjen mellan länderna går. Nu är vi i Sverige nu är vi i Danmark. Trots det strömmande vattnet under bron är gränsen långtifrån flytande. Men så har det inte alltid varit. Gränsen mellan länderna har inte heller alltid gått i Sundet. Att skåningarna var danska fram till 1658 går att se spår av i bland annat dialekt, arkitektur, hantverk och kyrklig konst. Före nationalstatens framväxt var statsgränsen inte särskilt viktig för människorna. Före år 1900 hittar vi många exempel på kulturmöten, som inte i första hand handlade om dansk och svensk, utan om andra kategoriseringar. Så vad gör gränser med människor? Och vad gör människor med gränser? De utvecklar förstås strategier för att hantera dem, på såväl laglig som olaglig väg. Gränsen kan vara en tillgång i vardagen, ett sätt att finna arbete när det egna landets arbets­tillfällen tryter, den kan vidga ens horisonter genom ett större kulturellt utbud, och den kan vara ett hinder för handel av det mer ljusskygga slaget. Gränsens gradvis förändrade betydelse blir tydlig när man som i denna bok följer möten mellan dansk och svensk, från det att Skåne blev svenskt 1658 och fram till idag.

Paving new paths for the study of the history of literature, this study explores the intricate networks of one single poem across two centuries – the ‘Vårvindar friska’, a poem meant to be sung. The Swedish song ‘Vårvindar friska’ (Fresh Spring Breezes) started its public life in 1828 between the covers of a book, as a poem written to a traditional melody. Since then, it has been reprinted, translated, performed, and used in the most surprising contexts, in different corners of the world. This particular case may be rather exceptional, but Gunilla Hermansson argues that the underlying dynamics are not – and yet they have been underexposed in studies of literary history. This exploration of ‘Vårvindar friska’ reveals the rich and intricate network of one text and uncovers new facets of how people have engaged with word art in their everyday lives in the modern era. This network includes untraditional yet widespread uses of poetry and lyrics in lonely hearts columns and railway work – and seemingly strange bedfellows, such as a constellation of Nordic ‘folk songs’ and American plantation songs. The afterlives of this song evoke questions concerning class, gender, race, citizenship, technology, and modernity from new angles, as well as theoretical and methodological questions of circulation, textual instability, canonization, paradigmatic turns, uses and ‘misuses’. Song Lyrics and Literary History demonstrates how poetry is transformed when shared across time, borders, media and social and ideological divides. Being attentive to poetry-meant-to-be-sung, Hermansson argues, opens to a fuller and more representative picture of the cultural history of literature.

Expressionism blev ett centralt slagord när konstens mål och medel radikalt omförhandlades i början på 1900-talet, och vi talar gärna än i dag om expressionistisk bildkonst, lyrik och dramatik. Men expressionistisk prosa - vad skulle det vara? I denna studie lyfter Gunilla Hermansson frågan genom att visa vilka föreställningar om expressionismen och framtidens litteratur som sju nordiska författare skrev fram i dagskritik och program och hur dessa föreställningar bearbetades i den skönlitterära prosan. Författarna är Anna Lenah Elgström, Pär Lagerkvist, Emil Bønnelycke, Tom Kristensen, Hagar Olsson, Elmer Diktonius och Sigurd Hoel. I deras fiktionsprosa från åren mellan 1910 och 1930 sammantvinnas intermediala fantasier, brutalitet och könsroller, krig och revolution, stilisering och abstraktion, patos och skrik, agitation och engagemang, utopi och frälsningsmodeller, nationalism och internationalism. Prosaverken visar en djupare ambivalens gentemot de avantgardistiska estetikerna och projekten än vad programmen och recensionerna avslöjar. Prosan som skrevs i expressionismens tidevarv visar sig därmed utgöra en fruktbar ingång för att nyansera bilden av den tidiga nordiska modernismen och av dess bidrag till förhandlingen av avantgardets topografi. Gunilla Hermansson är docent i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och har tidigare bl.a. publicerat "Lyksalighedens øer: Møder mellem poesi, religion og erotik i dansk og svensk romantik" (Makadam 2010).

I fokus står udvalgte værker af fem centrale skikkelser i perioden, C. J. L. Almqvist, P. D. A. Atterbom, B. S. Ingemann, J. L. Heiberg og H. C. Andersen, der netop bruger myten om lyksalighedens ø til at udforske, hvordan poesien formidler mellem det reelle og idealet, jord og himmel. Disse tekster skaber rum for møder og konfrontationer mellem poesi, religion, filosofi, erotik og kærlighed. På hver deres måde reflekterer de over romantikkens egen selvforståelse og sætter den på prøve, samtidig som de stiller sig som svar på fornyede krav om virkelighed og sandhed i poesien samt en stigende politisering af litteratur og kritik.