Gunnar Åselius

År 1873 inrättades Generalstaben en elit av särskilt utbildade officerare som skulle leda arméns utveckling av krigsplanläggning, mobiliseringsplaner och större övningar. År 1937 ersattes den med Försvarsstaben och Arméstaben, och 1994 etablerades dagens Högkvarter. Generalstabsofficerarna har fortsatt att prägla stabernas arbete, och deras roll i försvaret under 150 år lyfts fram i denna bok. Författarna genomlyser hur generalstabskåren har utgjort en viktig grund i den högsta militärledningens förberedelser i fred och ledning i krig. Staben och dess bärande idé beskrivs, liksom dess internationella och svenska förhistoria. Författarna belyser den svenska operativa ledningen från Gustav III:s tid och framåt med framväxten av försvaret av övre Norrland och tillsättandet av en överbefälhavare för Försvarsmakten. Även Generalstabens förhållande till regering, riksdag och en rad försvarsutredningar har ett givet utrymme i boken. Författarna diskuterar också militär samverkan med andra länder, liksom Generalstabens agerande vid några större säkerhetspolitiska kriser högst aktuella ämnen även idag.

Armén har spelat en helt central roll i Sveriges historia, för den svenska kulturen, för samhället i stort och för en liten nations möjligheter att hävda sig på en stor arena. En svensk armé har i någon mening alltid funnits. Ett militärt försvar har varit en nödvändighet genom hela historien. Men det var kung Gustav Vasa som på 1500-talet samlade och organiserade armén som en del av den svenska centralmakten, i ett rike med ambitioner. Utvecklingen var typisk för hela Europa, när nationalstater konsoliderades och konkurrensen om världshandeln tilltog. Sverige blev nu en av Nordeuropas starkare militärmakter. Under loppet av 1600-talet fick Sverige rent av rollen som en regional stormakt genom arméns framgångar på kontinenten. När Europas arméer efter franska revolutionen och under Napoleonkrigen, kring sekelskiftet 1800, närmast tiodubblade sina numerärer fick Sverige söka sig en ny roll. Sverige stod från och med nu vid sidan av både små och stora krig i Europa. Först med det kalla kriget i modern tid blev Sverige åter något av en regional stormakt. Detta är den svenska arméns historia.

Få militära verksamheter omges av en så tät mytbildning som specialförbanden. I den här boken får vi dock en grundlig inblick i verklighetens svenska specialoperationer och specialförbandens aktiviteter alltifrån medeltiden till 1990-talet. Boken är den första historiska analysen av fenomenet specialoperationer och okonventionella militära aktiviteter i Sverige. Bland föregångarna till dagens specialförband hittar vi bland annat 1700-talets jägare, svenska kosacker, underrättelseagenter och kalla krigets olika jägarförband. Historien om dessa kan göras lång, men tyngdpunkten i denna volym ligger på tiden för det andra världskriget och kalla kriget. Författarna berättar om kända och okända aktörer som finska officerare i den gemensamma krigsmakten före 1809, eller militärreformatorn Hugo Raab och andra frivilliga i Danmark 1864. Viktiga roller hade även de anonyma underrättelseoperatörerna under första världskriget och kalla kriget, men även i vidare kretsar välkända personer som språkvetaren Gunnar Jarring samt överbefälhavare som Helge Jung och Bengt Gustafsson. Författarna är alla tre knutna till den Militärhistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan.

Vad visste egentligen den svenska regeringen om Vietnamkriget medan det pågick? Hur gick det till när kriget omtolkades från en intern angelägenhet i ett fjärran land till en världsomspännande kamp mot våld, hat och terror, i vilken man föreställde sig att Sverige hade en viktig roll att spela? Det är dessa frågor som författaren analyserar genom att följa utvecklingen från tiden för det franska kolonialväldets fall 1954 fram till Saigons erövring 1975. Boken handlar framförallt om hur de svenska diplomaterna uppfattade Vietnamkriget, vilken bild av skeendet som de valde att presentera för den politiska ledningen i Stockholm och vilket inflytande de fick över den politik som Sverige förde. När konfliktens roll inom det kalla krigets stormaktsrivalitet tydliggjorts, har vår bild av Vietnamkriget förändrats på åtskilliga punkter. Det blir ur den synvinkeln ofrånkomligt att även omvärdera Sveriges hållning. Hur mycket förstod den svenska utrikesledningen av det som hände, och vad hoppades den uppnå genom sitt agerande? Boken bygger på omfattande genomgångar av UD:s arkiv och talrika intervjuer med historiska aktörer, men har även berikats av de senaste decenniernas historiska forskning om Vietnamkriget, som ger en annan bild av konflikten än den som bildade utgångspunkt för det svenska engagemanget. Boken blir därigenom också en undersökning av svensk självbild och identitet under en spännande epok som lämnat spår i många svenskars förväntningar på sitt land som en förebild för världen. Gunnar Åselius är professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan i Stockholm.

För ett stort antal svenskar var de ryska revolutionerna 1917 inte bara något man läst om i tidningar. De utspelades utanför halldörren eller salsfönstret. Bolsjevikernas novemberkupp gav hårt avtryck på arbetsplatsen, och den kastade ekonomin över ända. Tusentals svenskar levde och arbetade i Ryssland, många ägde företag eller fastigheter där. Hur skulle händelserna tolkas? Reaktionerna skiljer sig medan några snabbt blir pessimister och försöker lämna Moskva och Petrograd snarast möjligt, förblir andra optimister och ser revolutionen som ett övergående fenomen. Revolution! Svenska erfarenheter från Ryssland redovisar och återberättar ett unikt material: svenskars brev och berättelser från ett Ryssland vars framtid ännu är osäker och där bokstavligen allt står på spel från dag till dag. I antologin medverkar docent Bengt Jangfeldt, författaren Ulrika Knutson, docent Martin Kragh, fil dr Benito Peix Geldart och professor Gunnar Åselius. Förord av Alexander Husebye. Revolution! Svenska erfarenheter från Ryssland är den elfte volymen i skriftserien Näringslivshistoria, vilken ges ut av Centrum för Näringslivshistoria

This book, based on extensive work in Russian archives, investigates how strategy, organisational rivalry and cultural factors came to shape naval developments in the Soviet Union, up to the invasion of 1941. Focussing on the Baltic Fleet, the author shows how the perceived balance of power in northern Europe came to have a major influence on Soviet naval policy during the 1920s and 1930s. The operational environment of a narrow inland-sea like the Baltic would have required a joint approach to military planning, but the Soviet navy's weak position among the armed services made such an approach hard to attain. The Soviet regime also struggled against the cultural heritage of the tsarist navy and the book describes how this was overcome. In a special Appendix dedicated to the purges of 1937-38, surviving party records from the Baltic Fleet Intelligence Section are used to illustrate the mechanisms of the Great Terror at local level.

This book, based on extensive work in Russian archives, investigates how strategy, organisational rivalry and cultural factors came to shape naval developments in the Soviet Union, up to the invasion of 1941. Focussing on the Baltic Fleet, the author shows how the perceived balance of power in northern Europe came to have a major influence on Soviet naval policy during the 1920s and 1930s. The operational environment of a narrow inland-sea like the Baltic would have required a joint approach to military planning, but the Soviet navy's weak position among the armed services made such an approach hard to attain. The Soviet regime also struggled against the cultural heritage of the tsarist navy and the book describes how this was overcome. In a special Appendix dedicated to the purges of 1937-38, surviving party records from the Baltic Fleet Intelligence Section are used to illustrate the mechanisms of the Great Terror at local level.