Gunnar Johnson

Den svenska demokratin hotas av tilltagande centralstyrning. Regeringar av olika kulör vill styra allt fler politikområden med skola och sjukvård i spetsen från Stockholm. Även den länsvisa utvecklingspolitiken vill staten öka styrningen över. ”Flykten” till centralismen finns inbyggd i det politiska systemet. Fokus ligger på nationell likvärdighet och likformighet. Centralisterna ser kommuner och regioner enbart som utförare av nationella ambitioner. Men Sjöbo och Täby är inte samma lika, inte heller Västra Götalandsregionen och Västernorrland. I den här boken visar vi att centralisterna glömmer värdet av lokala lösningar som anpassas efter situationen och tar vara på det engagemang som finns i kommuner och regioner. Medborgarna riskera att förminskas till att bli passiva konsumenter av välfärd som planeras centralt. Ett ännu större problem är att den lokala och regionala självstyrelsen urvattnas. Den svenska demokratin vilar på ett nära utbyte mellan medborgare och politiker. Den svenska demokratin behöver mer av lokal problemlösning och engagemang. Annars riskerar demokratin att bli en urholkad teknokrati som övergår i auktoritärt styre. Den svenska demokratin bärs upp av 349 ledamöter i riksdagen och mer än 39 000 förtroendevalda i kommuner och regioner. Den kommunala självstyrelsen är en fundamental del av demokratin och det svenska flernivåstyret sedan mer än 150 år. I boken diskuteras ovanstående frågor och författarna ger förslag på lösningar som skulle stärka demokratin och öka effektiviteten lokalt och regionalt.

Den kommunala självstyrelsen ifrågasätts på många områden. Därför finns det skäl att uppmärksamma att regionerna har bidragit till att skapa ordning i en fragmenterad stat. Inom den regionala utvecklingspolitiken samverkar regioner, kommuner, myndigheter och EU för tillväxt och hållbar utveckling. Bland annat handlar det om att samordna resurser för att bidra till företagsutveckling och fler arbetstillfällen. Gunnar Johnson och Lars Niklasson skildrar i denna bok hur svenska regeringar sedan 1990-talet har ändrat de politiska målen och flyttat över mer ansvar till regionerna. Det handlar om en process där lokala och regionala aktörer har utvecklat nya samarbetsformer ”nerifrån”. Processen förutsätter en prestigefri och gränsöverskridande samverkan i flera dimensioner. De svenska regionerna har successivt vuxit in i rollen som nav för detta samarbete mellan näringsliv, kommuner och myndigheter samt i viss utsträckning EU. Regional utveckling bör, hävdar författarna, fortsätta att utvecklas i en decentraliserande riktning och regionerna få ansvaret för fler områden som ingår i eller angränsar till regional utveckling. Kommunernas delaktighet i utvecklingsarbetet behöver säkras och länsstyrelsernas uppdrag tydligt avgränsas till rena förvaltningsuppgifter. Statens roll i sammanhanget bör vara att skapa tydliga förutsättningar för rollfördelningen mellan nivåer och organ. Gunnar Johnson har i olika roller varit verksam på samtliga nivåer i den offentliga sektorn. Han har haft ledande funktioner som chef för Kommunförbundet Sörmland och Regionförbundet Uppsala län, varit utvecklings- och näringslivsdirektör i Eskilstuna samt förtroendevald i Östersunds kommun. Han har också haft ledande funktioner inom högskoleområdet, tjänstgjort i Regeringskansliet och varit verksam inom ett större konsultföretag. Lars Niklasson är biträdande professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet och har tidigare varit utredare vid departement och myndigheter samt utvärderingskonsult. Han forskar bland annat om nätverk och samverkan i offentlig verksamhet, både i Sverige och internationellt. Han har tidigare varit projektledare för flera av de studier som redovisas i boken. Han är även expert vid OECD om lokal ekonomisk utveckling.