Gunnar Ternhag

En snårig historia Karl Tiréns jojksamling som världsminne Dan Lundberg och Gunnar Ternhag Meddelanden från Svenskt visarkiv 56 Svenskt visarkiv/Statens musikverk Den 10 april 2025 utnämnde Unescos styrelse Karl Tiréns jojkinspelningar på fonograf till ett världsminne (Memory of the World). Ett världsminne är enligt Svenska Unescorådet "ett dokument eller en samling i ett arkiv som har stort värde för mänskligheten". Resan till världsminne Boken En snårig historia beskriver Tiréns jojksamlings resa från ett privat initiativ - en dokumentation av ett hotat kulturuttryck - till världsminne hos Unesco. Det görs utifrån tre huvudspår: - samlingens tillkomst och innehåll, - den fysiska samlingens resa och anknytning till olika kulturarvsinstitutioner och - samlingens utnämning och nya status som världsminne. En personlig dröm Tiréns vision om jojktraditionens framtid var hans högst personliga dröm - att samisk ungdom skulle inse jojkningens värde. Men ingen insamlare kan förutspå hur hans eller hennes samlingar kommer att användas och vilken betydelse de kommer att få i framtiden. Detta gällde förstås även Karl Tirén. Han kunde inte föreställa sig att hans jojksamling skulle utnämnas till världsminne. Inte heller att jojken skulle få nytt liv som ett viktigt samiskt kulturuttryck, delvis tack vare hans arbete. Dan Lundberg är musiketnolog och generaldirektör för Statens musiksamlingar. Som forskare har han arbetat med frågor om musik, identitet och kulturarv. Gunnar Ternhag är professor em. i musikvetenskap - musiketnolog och musikhistoriker. Han har tidigare skrivit boken Jojksamlaren Karl Tirén (2018).

1942 utgavs boken Die lappische Volksmusik av Nordiska museet. Boken redovisar järnvägstjänstemannen Karl Tirens (1869-1955) livsverk som jojksamlare. Den innehåller två delar: en fördjupad presentation av jojktraditionen och en samling med inte mindre än 563 jojkar - med både texter och melodier. Karl Tiren reste under åren 1909-1916 igenom nästan hela svenska Sápmi för att samla jojkar. På vintrarna besökte han marknadsplatser i inlandet, där många samer var samlade. Sommartid genomförde han omfattande expeditioner i fjällvärlden. Till en början tecknade han upp jojkningar med hjälp av penna och notpapper. Från 1913 använde han en fonograf. Die lappische Volksmusik ges här ut på svenska. Den inledande presentationen återger Tirens bevarade originalmanuskript. Jojkarnas notbilder är hämtade från 1942 års bok, medan de tyskspråkiga texterna översatts till svenska av utgivaren. Notdelen redovisar också Tirens anteckningar i de besvarade renskrifterna av hans fältuppteckningar. Boken inleds med en introduktion till Karl Tirens jojksamling av Gunnar Ternhag och avslutas med en redogörelse för tillkomsten av 1942 års utgåva av docent Rolf Kjellström, tidigare verksam vid Nordiska museet.

Published by Svenskt visarkiv. Karl Tirén (1869-1955), a railway officer, travelled between 1909 and 1916 throughout the whole of Sápmi - the part of Sweden populated by the Sámi - to collect yoiks. This book portrays Karl Tirén's wide-ranging collecting journeys and his many meetings with the yoikers and offers a background to Tirén's great endeavours for the yoik tradition.

Järnvägstjänstemannen Karl Tirén (1869–1955) reste under åren 1909–1916 igenom nästan hela svenska Sámpi för att samla jojkar. Till en början tecknade han upp jojkningar med hjälp av penna och notpapper. Från 1913 använde han en fonograf och blev därigenom en svensk pionjär för klingande dokumentation av musik. Boken beskriver Karl Tiréns vidsträckta insamlingsfärder och hans många möten med jojkare. Den tecknar bakgrunden till Tiréns stora ansträngning för jojktraditionen, både hans personliga förutsättningar och den tidsanda som möjliggjorde hans enastående arbete.

Ur skillingtryck läste och sjöng tiotusentals människor i vårt land under mer än trehundra år. De små tryckalstren kunde köpas vid marknader, i cigarrbodar och av kringvandrande försäljare. Visorna kunde locka till både skratt och tårar, men trycken var också ett medium för att förmedla braskande nyheter till folket i form av visor. För dagens forskare har dessa folkliga vistryck mycket att berätta. Detta får sin belysning i föreliggande bok där artikelförfattarna, forskare inom musikhistoria, litteraturvetenskap, etnologi, historia och konstvetenskap, både använder och belyser skillingtryck som källor. Artiklarna bygger på föredrag vid seminariet »Skillingtryck som källmaterial» som anordnades den 17 september 2013 av Svenskt visarkiv och Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur är en riksakademi med säte i Uppsala. Sin uppgift att främja forskning rörande svensk folklig kultur, begreppet taget i vid mening, skall Akademien enligt sina stadgar bland annat fullgöra genom att i sina skriftserier offentliggöra forskningsrön inom ämnesområden som den har till uppgift att vårda sig om. Huvudserien är Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi, vars första nummer utkom 1933. Bland övriga serier kan nämnas Folklivsskildringar och bygdestudier, Kungl. Gustav Adolfs Akademiens småskrifter och Svenska sagor och sägner. Redaktör för skriftserierna är Akademiens sekreterare, docent Maj Reinhammar, [email protected].

Svenska folk-visor från forntiden är Sveriges första utgåva av insamlade folkvisor. Samlingen gavs ut i tre delar 1814–1816 av Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius och har alltsedan tillkomsten haft stor betydelse för tonsättare, forskare och musiker. Åtskilliga av våra bekanta folkvisor har i sin nuvarande form hämtats från just denna samling. För att uppmärksamma den 200 år gamla utgåvan anordnades i Uppsala ett seminarium i oktober 2014 av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, Svenskt visarkiv och Samfundet för visforskning. Forskare från Danmark, Finland, Norge och Sverige deltog med föredrag, som i denna bok publiceras i bearbetad form. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur är en riksakademi med säte i Uppsala. Sin uppgift att främja forskning rörande svensk folklig kultur, begreppet taget i vid mening, skall Akademien enligt sina stadgar bland annat fullgöra genom att i sina skriftserier offentliggöra forskningsrön inom ämnesområden som den har till uppgift att vårda sig om. Huvudserien är Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi, vars första nummer utkom 1933. Bland övriga serier kan nämnas Folklivsskildringar och bygdestudier, Kungl. Gustav Adolfs Akademiens småskrifter och Svenska sagor och sägner. Redaktör för skriftserierna är docent Maj Reinhammar, [email protected].

Vad är musiketnologi? Svar: en vetenskap som handlar om att studera musikuttryck i olika kulturer, men också kulturuttryck i själva musiken. Musiketnologer är alltså intresserade av både musicerande som ett kulturellt fenomen och de kulturspår som finns i det musikaliska materialet. Denna bok är den första presentationen på svenska av ämnet musiketnologi. Boken vänder sig främst till studenter inom musikvetenskap, etnologi och antropologi, men också till alla andra som intresserar sig för musikens roll i samhället. Dan Lundberg och Gunnar Ternhag är framstående forskare i musiketnologi. Docent Dan Lundberg är chef för Arkiv- och biblioteksavdelningen vid Statens musikverk, Gunnar Ternhag är professor i musikvetenskap vid Stockholms universitet. De båda har också skrivit boken Folkmusik i Sverige.

Musikproduktion är namnet på ett nytt och växande utbildningsområde. Undervisning i musikproduktion handlar kort sagt om att lära ut hur man producerar och sprider musik med hjälp av vår tids underbara musikskaparverktyg. Utbildningen på detta område bedrivs på såväl gymnasier och folkhögskolor som universitet och musikhögskolor. Boken innehåller elva artiklar om centrala företeelser i musikproduktion. De är tänkta som tankeväckande introduktioner till ämnen som berörs i undervisningen. Författarna kommer från Sverige, Norge och Finland och är ledande forskare inom detta nya kunskapsområde. Bland ämnena som behandlas märks: Musikens industriella produktion, Vad är ett fonogram, Begreppen analog, digital och sampling, Filmljudteknikerns yrkesroll, Funktionell analys av musik i film. Bokens initiativtagare och redaktörer är Gunnar Ternhag och Johnny Wingstedt. Gunnar Ternhag är professor i ljud- och musikproduktion vid Hög­skolan Dalarna och gästprofessor i musikvetenskap vid Stockholms universitet. Johnny Wingstedt är universitetslektor vid Kungl. Musikhögskolan i Stockholm. Innehåll: På tal om musikproduktion. Begreppsbildning i ett nytt utbildningsämne Gunnar Ternhag Musikens industriella produktion: organisation, ekonomi och kultur Johannes Brusila Musikproduktion, kunskap och lärande Petter Dyndahl och Siw Graabræk Nielsen Musikproduktion ett nytt ämne i högre utbildning Gunnar Ternhag Analog, digital och sampling tre centrala begrepp Tellef Kvifte Vad är (egentligen) ett fonogram? Tore Simonsen Att kalla på Echo: musiken och rummet Toivo Burlin Filmljudteknikerns yrkesroll: tekniker eller konstnär? Klas Dykhoff Funktionell analys av musik i film och andra multimodalt berättande gestaltningar Johnny Wingstedt Metafunktioner, dieges och interaktivitet Johnny Wingstedt Lyssningstester ett experimentellt sätt att fånga en upplevelse Jan Berg

En vägledning för den som önskar förstå olika typer av musikinspelningar. Många av dagens utbildningar i musik, musikproduktion och media introducerar de studerande i musikteknologi. En del av skolningen i denna konst handlar om att lyssna på befintliga musikinspelningar och genom analys försöka avslöja deras tillkomsthistoria. Boken är upplagd så att läsaren först får en introduktion i ämnet, där olika frågor diskuteras: Varför lyssnar vi idag så mycket på inspelad musik? Hur lyssnar vi? Var lyssnar vi? Därefter presenteras olika analysmetoder. Och till sist ges några konkreta analyser av musik ur olika genrer - en gammal schlager, en kulning, en äldre poplåt och en modern rockinspelning. "Vad är det jag hör?" Är den första boken i sitt slag på svenska. Gunnar Ternhag är professor vid Institutionen för kultur och medier på Högskolan Dalarna.

Hjort Anders Olsson (1865-1952) är en av Sveriges allra främsta spelmän. Född i Bingsjö på Rättviks finnmark fick han sin musikaliska skolning av byns övriga spelmän, men lärde sig också låtar under flera års säsongsarbeten i Hälsingland. År 1906 flyttade Hjort Anders till Uppsalatrakten, där han snart uppmärksammades för sitt innehållsrika fiolspel och sin märkliga repertoar. Han blev ett ledande namn som efterfrågades till spelmansstämmor, konserter och inte minst spelningar på Skansen. Konstnären Bror Hjorth, som kände och avbildade Hjort Anders i nästan 30 år, betydde också mycket för spelmannens enastående ställning. Gunnar Ternhags bok är den första större studien över en svensk spelman. Han beskriver spelmannens liv och musik, men gör också en bred bakgrundsteckning till detta unika musikeröde.