eftre är en poesibok som artikulerar tre olika former av tidslighet (”före”, ”tröskel” och ”efter” är namnet på bokens tre avdelningar), utan att erbjuda en fast punkt – te.x. en frånvarande mening, ett nu eller ett visst narrativ – utifrån vilken de olika bestämningarna bör förstås. Den tredelade strukturen i eftre är tänkt i lös anslutning till Franz Rosenzweigs Der Stern der Erlösung, men där själva verket fallit bort: kvar är endast övergångarna, inte ett visst innehåll som de strävar efter att föra samman. eftre artikulerar således, kunde man säga, tre olika former av tidslighet (”före”, ”tröskel” och ”efter” är namnet på avdelningarna), utan att erbjuda en fast punkt – te.x. en frånvarande mening, ett nu eller ett visst narrativ – utifrån vilken de olika bestämningarna bör förstås. Texten tar plats i eller som ett mellanrum: ”Tröskeln är i denna bemärkelse inte något annat i förhållande till gränsen; den är så att säga erfarenheten av gränsen själv, detta att vara innanför ett utanför” (Giorgio Agamben). Titeln eftre är en komparativbildning till ”efter”, alternativt ett stavfel. Det första alternativet kan sägas stå i relation till bokens karaktär av övergång och intervall, genom att beteckna en lexikalt existerande men historiskt knappt verifierbar form (det enda exemplet i Svenska Akademiens ordbok är: ”När tuänne verba komma tillhopa, så sättes dett äftre uti infinitivo”, hämtat från en grammatik från 1696). På motsvarande vis är de tre avdelningarna centrerade utifrån punkt, komma respektive avsaknaden av skiljetecken, som tre olika grundläggande sätt att producera och förhålla sig till dessa gränsdragningar, och därmed också till det gemensamma, till potentiella syntaktiska och semantiska band mellan orden. Bokens ”minimalistiska” karaktär är inte knuten till ett negativt register, utan snarare ett försök att återge språket de möjligheter som finns innan det har fixerats i sats och/eller vers (också prepositionernas och prefixens framskjutna ställning pekar möjligen i en sådan riktning). En tänkbar utgångspunkt: ”Tvånget att ta itu med en formvärld av präglade uttrycksvärden – de må sedan komma från det förflutna eller samtiden – betyder en avgörande kris för varje konstnär som vill driva igenom sin egenart.” (”Der Zwang zur Auseinandersetzung mit der Formenwelt vorgeprägter Ausdruckswerte, – sie mögen nun aus Vergangenheit oder Gegenwart stammen – bedeutet für jeden Künstler, der seine Eigenart durchsetzen will, die entscheidende Krisis”) (Aby Warburg). En annan möjlig utgångspunkt: eftre försöker inte tänka språket (och i förlängningen poesin) utifrån eller ens i förhållande till det mänskliga, utan som historiskt liv. Därmed inte sagt att boken skulle lyckas med det, men frågan om språkets efterliv (dess eftre liv), friställt från varje mänskligt subjekt, är helt väsentlig för boken. Texten konstituerar sig som rest, inte som fragment – en för Gustav Sjöberg avgörande distinktion som inte är helt lätt att begreppsliggöra, men som varit riktningsgivande för hans arbete med eftre.
