Hans-Göran Ankarcrona

Hon flydde ett hopplöst äktenskap. Han hade en kvinna på tehus men blev brädad. Hon är en enkel flicka från landet och knappt läskunnig. Han är från utblottad samurajsläkt och klassiskt skolad i gymnasium. Hennes mor tar hushållstjänst hos honom. Han manglas av sin mentor M... sensei och blir professionell författare. Hon följer med sin mor och deltar i hushållarbetet. Han låter henne flytta in. Hon blir med barn. Han är Sasamura. Hon är o-Gin. De var alla unga i början av förra seklet – de personer som du nu kommer att stifta bekantskap med. Det mesta var upp-och-ned i det nya Japan efter feodalismens fall. Landet hade på kort tid vunnit två krig – mot Kina och Ryssland. Fattigdom drev folk från landet, storstäderna växte. Vi befinner oss i tidiga 1900-talets Tokyo hos en man som ägnar dagarna åt att författa och försöka få pengarna att räcka till genom att sälja in sina alster till höger och vänster. I romanens första mening får vi veta, att ett barn har kommit till världen och att fadern registrerar äktenskap och föräldraskap nästan samtidigt. I rätt ordning så att barnet slipper att klassas som utomäktenskapligt. Så blickar berättaren tillbaka och låter oss följa familjen Sasamuras första fem år – från våren 1902 till försommaren 1907. Han är 30, hon är nio år yngre. I själva verket författaren Tokudas och hustrun Hamas egen historia.

Om vi vill, kan vi läsa den korta berättelsen om Danserskan som den unge gymnasistens sinnesuppror och hans ansträngning att en gång för alla skingra molnen – ett ’nu får det vara nog’. Han ger sig ut på vandring på Izu. Han återvänder flera gånger, slår sig ned på varmbadhusen i trakten, insuper atmosfären, skriver och nedkommer som genom ett trollslag med den mest daggfriskt förföriska berättelse om sig och sitt möte med det vandrande teatersällskapet. Under deras få dagar på väg tillsammans får vi också vara med och se mycket – de obönhörliga sociala skikten i språk och åtbörder, den ogrumlade förälskelsen som berusar den unge mannen under några få höstdagar och det oundvikliga slutet där en stilla gråt ombord på ångaren mot storstaden får väcka till insikt om en vunnen erfarenhet – eller om man så vill – en ung mans försoning med tillvaron som den är. I berättelsen Varmbadhusen har Kawabata hunnit se mer av det krassa livet bakom fasaderna till stadsbornas semestertillhåll i badbyarna. Trogen sin fäbless för årstidsväxlingarna låter han oss följa de prostituerades kamp för sitt uppehälle under hög och lågsäsong – och han gör det med alla känselspröt ute – med sensualitet och humor. Som en försiktig betraktare någonstans i närheten av händelsernas centrum och med suverän känsla för atmosfär – inte minst för de spelande lustarna i de ångande baden.