Hans Gunnarsson

”… en novellsamling som kan lysa upp vilken mörk tid som helst – även vår.” Dagens Nyheter ”mörk och hejdlöst rolig” Jönköpings-Posten ”Som sagt, det var också Bengan som väckte idén om den där bokcirkeln. Det var strax efter att han varit med och sjösatt ’Brevbärare läser för barn’ på biblioteket, en aktivitet som rönte oväntat stor uppskattning. När det kom till vår lilla cirkel däremot gick det inte fullt så geschwint.” Hans Gunnarssons nya bok är en berättelse med flera berättelser i sig, en så kallad novellfläta om ett gäng brevbärare som bildar en bokcirkel och gradvis upptäcker saker om varandra som de inte kunnat ana. Men det är framför allt en tragikomisk skildring av dagens Sverige, där fantomsmärtorna från välfärdssamhället blir allt starkare men dygdens lön allt mindre. Eller som en av brevbärarna konstaterar: ”Ibland är det lilla allt som ges.” ”… när Gunnarsson får upp farten är den här samlingen oemotståndlig. Han byter perspektiv, låter en berättelsetråd sluta i ingenting, en annan fortsätta i en helt annan persons berättelse. Det skulle kunna bli överfiffigt, men blir det aldrig eftersom Gunnarsson utvecklat ett sådant sagolikt handlag med språket. Det finns hela tiden ett lågmält driv i texten som gör att man road läser vidare. Risken för fiffighet motverkas också av Gunnarssons varma ton. […] ’Den smala lyckan’ är en novellsamling som kan lysa upp vilken mörk tid som helst – även vår. Jag ska inte avslöja hur Gunnarssons novellfläta slutar med det får mig att inse hur ofta man saknat ett riktigt jäkla feelgood-slut.” Åsa Beckman, Dagens Nyheter ”Gunnarsson kan så här långt in i sin karriär som författare, med en sisådär fjorton böcker i bältet, unna sig en viss auktoritet i språk och berättarteknik. Det är trivsamt, men samtidigt odlar han en humor som inte respekterar några gränser till det passande. Därmed blir det hejdlöst roligt när vi tar del av de olyckliga brevbärarnas öden. Eller så här: vi bjuds på gapflabb, men priset är att vi skrattar i ett skoningslöst mörker. Till skillnad från romanen, som kan se ut hur som helst i våra tider, har novellen stelnat i sin form. Därför välkomnar jag Gunnarssons upptåg. De drastiska vändningarna livar upp ens läsning, och vi invaggas i falsk trivsamhet gång på gång. Allra mest imponeras jag nog ändå av Gunnarssons blick på oss människor. Vi må vara fyllda av komplex, ängslan och tillkortakommanden - så sett är det här en välputsad spegel - men det är också därför vi är så mänskliga.” Björn Kohlström, Jönköpings-Posten

”… en novellsamling som kan lysa upp vilken mörk tid som helst – även vår.” Dagens Nyheter”mörk och hejdlöst rolig”Jönköpings-Posten”Som sagt, det var också Bengan som väckte idén om den där bokcirkeln. Det var strax efter att han varit med och sjösatt ’Brevbärare läser för barn’ på biblioteket, en aktivitet som rönte oväntat stor uppskattning. När det kom till vår lilla cirkel däremot gick det inte fullt så geschwint.” Hans Gunnarssons nya bok är en berättelse med flera berättelser i sig, en så kallad novellfläta om ett gäng brevbärare som bildar en bokcirkel och gradvis upptäcker saker om varandra som de inte kunnat ana. Men det är framför allt en tragikomisk skildring av dagens Sverige, där fantomsmärtorna från välfärdssamhället blir allt starkare men dygdens lön allt mindre. Eller som en av brevbärarna konstaterar: ”Ibland är det lilla allt som ges.””… när Gunnarsson får upp farten är den här samlingen oemotståndlig. Han byter perspektiv, låter en berättelsetråd sluta i ingenting, en annan fortsätta i en helt annan persons berättelse. Det skulle kunna bli överfiffigt, men blir det aldrig eftersom Gunnarsson utvecklat ett sådant sagolikt handlag med språket. Det finns hela tiden ett lågmält driv i texten som gör att man road läser vidare. Risken för fiffighet motverkas också av Gunnarssons varma ton. […] ’Den smala lyckan’ är en novellsamling som kan lysa upp vilken mörk tid som helst – även vår. Jag ska inte avslöja hur Gunnarssons novellfläta slutar med det får mig att inse hur ofta man saknat ett riktigt jäkla feelgood-slut.” Åsa Beckman, Dagens Nyheter”Gunnarsson kan så här långt in i sin karriär som författare, med en sisådär fjorton böcker i bältet, unna sig en viss auktoritet i språk och berättarteknik. Det är trivsamt, men samtidigt odlar han en humor som inte respekterar några gränser till det passande. Därmed blir det hejdlöst roligt när vi tar del av de olyckliga brevbärarnas öden. Eller så här: vi bjuds på gapflabb, men priset är att vi skrattar i ett skoningslöst mörker. Till skillnad från romanen, som kan se ut hur som helst i våra tider, har novellen stelnat i sin form. Därför välkomnar jag Gunnarssons upptåg. De drastiska vändningarna livar upp ens läsning, och vi invaggas i falsk trivsamhet gång på gång. Allra mest imponeras jag nog ändå av Gunnarssons blick på oss människor. Vi må vara fyllda av komplex, ängslan och tillkortakommanden - så sett är det här en välputsad spegel - men det är också därför vi är så mänskliga.” Björn Kohlström, Jönköpings-Posten

"Den som inte läser Hans Gunnarsson går miste om en vass, rolig och mycket egen samtidsbetraktare. Den svit romaner som han inledde med "All inclusive", följde upp med "Nattsida" och nu avslutar med "Död mans skugga", är något av det mest underhållande som har skrivits på senare år i Sverige." Yukiko Duke, Vi läserEn skrivkrampande författare blir inlagd på psyket. Där träffar han en journalist vid namn Per Boman som har spektakulära saker att berätta. Torr på egna idéer tänker författaren att det här finns stoff till en bok, men efterforskningarna för honom snart långt ut i tillvarons sankmarker. Till sist leder de allt farligare spåren till en all inclusive på Guadeloupe, där cirklar sluts och frågor föds: Vad är sanning och vad är vansinne i Bomans värld? Med "Död mans skugga" avslutar Hans Gunnarsson den kollektiva berättelse som inleddes med "All inclusive" (2015) och "Nattsida" (2019). Lager läggs på lager i denna skickligt konstruerade roman, som borrar allt djupare ner i människans mörker och rädslor samtidigt som den underhåller och roar på det typiskt Gunnarssonska viset.

Raymond Carvers lovprisade novellsamling Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek i översättning av Kerstin Gustafsson och med efterord av Hans Gunnarsson. Raymond Carver är en legend inom novellkonsten. Hans åtstramade, kyliga stil som trots ordknappheten "säger allt" har blivit en evig inspiration för efterföljande författare. Hans berättelser befolkas ofta av män och kvinnor som hamnat i skeden i livet som gjort dem fundersamma. Den sömniga slöja som vanligen omhuldar livet och kan göra människans vardag lite mekanisk, lite tomgångsputtrande, lite nonchalant och arrogant, kan av någon anledning en dag ryckas undan. När livet ställs på sin spets. När verkligheten helt tillfälligt behagar visa sig. Fullt ut. Det kan handla om mannen som håller på att sälja sitt hus och ställer ut allt möblemang på gräsmattan för att kanske få något sålt till förbipasserande. Som ett infall. Och nästa infall blir att helt obekymrat bjuda ett ungt par (som stannat till för att provsitta) på whiskey. Det kan handla om kvinnan som upptäcker att hennes man - som just kommit hem från sin årliga stora fisketur med grabbarna - inte längre har kvar sin normala känslighet. Liksom inte kontaktbar längre. Det som hände på fisketuren är alltför groteskt. Det kan handla om en tjugoårig dotter som är på semesterresa med sin pappa och plötsligt känns situationen inte tvungen eller konstlad - nämligen när han börjar berätta om hur det var när hon var nyfödd. Han var själv bara arton och hennes mamma bara sjutton och det var smällkall vinter ute på landet. Eller som Hans Gunnarsson skriver i sitt efterord: "Carvers noveller är oerhört effektiva - och tydliga, i den meningen att man minns dem. De är konturskarpa. Han har ett sparsmakat sinne för detaljer, han möblerar inte ett rum förrän han behöver en viss möbel. Omsorg, kan man också kalla det." Det är en stor glädje för Bakhåll att vi nu står som förlag för denna moderna klassiker: Carvers novellsamling Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek. För första gången utkommer boken på svenska med samma novellurval som i den amerikanska utgåvan. Fyra av samlingens noveller ("Sökare", "Mister Coffee och mister Fixit", "Påsar" och "Efter jeansen") har aldrig översatts till svenska tidigare. Raymond Carver slog igenom på åttiotalet (för att sedan dö bara femtio år gammal 1988) med sin speciella novellstil - den lugna, livserfarna, där varje ord sitter som en smäck. Hans noveller har filmatiserats - ett exempel är filmen Shortcuts (en svit av Carvernoveller ihopvävda). Ett annat intressant exempel är filmen Birdman (som skildrar vad som händer med huvudpersonen när denne sätter upp novellen Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek som teaterpjäs på Broadway). Filmen fick fyra Oscars 2015, bland annat för Bästa film. Raymond Carvers novellsamling Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek i översättning av Kerstin Gustafsson och med efterord av Hans Gunnarsson ISBN 978-91-7742-581-6. Högkvalitetspapper, sydda ark, klotband (=hårda pärmar med tygrygg). 224 sidor.

”Vad var vi för ena jävla clowner egentligen? Det var lite grann i den känslan vi fastnade … Vad var det vi borde ha sett som vi så fullständigt missat? Men vi fann ingenting. Inte ett skit. Det var obegripligt, helt enkelt.” En smygnazist, en grannfejd med dödlig utgång, en terrorist på tupperwareparty och en stammande sportkommentator på glid. I det till synes vardagliga händer det märkliga saker, och att förstå en människas handlande är allt annat än enkelt. Med novellsamlingen ”Bormann i Bromma” återvänder Hans Gunnarsson till en genre som han behärskar som få andra. Var och en av de elva novellerna har sin utgångspunkt i en målning av Martin Wickström. Ordet förs av ett sammansvetsat kollektiv, och tillsammans bildar berättelserna ett mäktigt körverk där exakt allt osäkras i jakten på fast mark: Vilka är ”vi” egentligen?

När Per Boman får beskedet att hans halvbror Ronny dött, flyttar han in hans lägenhet, börjar forska i det han lämnat efter sig. Men Ronnys liv visar sig vara fyllt av hemligheter och snart befinner sig Per i en osannolik härva, där sanning och lögn blir allt svårare att skilja åt. "Nattsida" är ett syskon till Hans Gunnarssons hyllade roman "All inclusive", en lek med identiteter och genrer i Paul Austers anda, samtidigt en skrämmande noir om själens dunkla vrår.

Författaren C. G:s karriär har gått i stå, han behöver ett jobb. Mot alla odds får han ett erbjudande: åk till en all inclusive-resort på Guadeloupe. Skriv en roman som lockar människor att åka dit: ”… en myllrande, kalejdoskopisk kollektivroman… En solstänkt gobeläng. Glimtar av allehanda liv, slöa och sköna, bruna och bleka, nyktra och onyktra, det solkiga och sublima om vartannat. Ett charterturismens prosaiska kväde…” Det är ett lockande uppdrag, men svårt, för en författare med skrivkramp. Och på plats i Guadeloupe är distraktionerna många. Obegränsat med alkohol, bara en sådan sak, sol, kvinnor... Omgiven av semestrande människor och deras berättelser börjar C. G. märka att han inte alls kan styra vad för historia han ska skriva. Omgivningens sorg och längtan tar sig helt egna vägar, vanliga och ovanliga livsöden pockar på uppmärksamhet. Och när dödsfallen börjar komma inser C. G. att det är någon annan som drar i trådarna – han är snarare intrigens fånge. Tempot är högt och förvecklingarna många i Hans Gunnarssons överväldigande kollektivroman. Med sedvanlig humor och svärta berättar han om en värld i miniatyr där allt verkar vara tillåtet, men där efterräkningarna blir svåra.