Hans Ruin

Edmund Husserl (1859–1938) är grundaren av fenomenologin, en filosofisk metod och tankeriktning som haft ett genomgripande inflytande på den fortsatta filosofiska utvecklingen. Genom efterföljare som Martin Heidegger, Emanuel Levinas och Jacques Derrida har Husserl säkrat sin plats bland de mest betydande moderna filosoferna. Hans skrifter är dock krävande att läsa på egen hand på grund av både sin stil och sin säregna begreppsvärld. Föreliggande inledning ger en översiktlig bakgrund till hans liv och verk. Den är därefter utformad som en analys av tre centrala texter, hans två mest kända kulturfilosofiska uppsatser ”Filosofi som sträng vetenskap” (1911) och ”Den europeiska mänsklighetens kris och filosofin” (1935), samt hans Cartesianska meditationer, som först framfördes som föreläsningar i Paris 1929. Genom resonerande närläsningar, i första hand tänkta som komplement till självstudier, ger den en ingång till fenomenologins centrala teman, som intentionalitet, reduktion, väsensskådande, konstitution, subjektivitet och intersubjektivitet.

Philosophy, Socrates declared, is the art of dying. This book underscores that it is also the art of learning to live and share the earth with those who have come before us. Burial, with its surrounding rituals, is the most ancient documented cultural-symbolic practice: all humans have developed techniques of caring for and communicating with the dead. The premise of Being with the Dead is that we can explore our lives with the dead as a cross-cultural existential a priori out of which the basic forms of historical consciousness emerge. Care for the dead is not just about the symbolic handling of mortal remains; it also points to a necropolitics, the social bond between the dead and living that holds societies together—a shared space or polis where the dead are maintained among the living. Moving from mortuary rituals to literary representations, from the problem of ancestrality to technologies of survival and intergenerational communication, Hans Ruin explores the epistemological, ethical, and ontological dimensions of what it means to be with the dead. His phenomenological approach to key sources in a range of fields gives us a new perspective on the human sciences as a whole.

Philosophy, Socrates declared, is the art of dying. This book underscores that it is also the art of learning to live and share the earth with those who have come before us. Burial, with its surrounding rituals, is the most ancient documented cultural-symbolic practice: all humans have developed techniques of caring for and communicating with the dead. The premise of Being with the Dead is that we can explore our lives with the dead as a cross-cultural existential a priori out of which the basic forms of historical consciousness emerge. Care for the dead is not just about the symbolic handling of mortal remains; it also points to a necropolitics, the social bond between the dead and living that holds societies together—a shared space or polis where the dead are maintained among the living. Moving from mortuary rituals to literary representations, from the problem of ancestrality to technologies of survival and intergenerational communication, Hans Ruin explores the epistemological, ethical, and ontological dimensions of what it means to be with the dead. His phenomenological approach to key sources in a range of fields gives us a new perspective on the human sciences as a whole.

Tekniken kan ses som ett bevis på människans överlägsna förmågor och makt att betvinga naturen. Samtidigt förknippas den med atombomben och med apokalyptiska hot om människans undergång. Den filosofiska utmaningen i att närma sig tekniken ligger i att röra sig bortom dessa ytterligheter av optimism och misstro. Vad är teknik egentligen och hur kan vi förstå dess relation till människan och vår värld? Elden, skriften, teleskopet, järnvägen, datorn, skall dessa tekniska fenomen främst förstås som redskap och hjälpmedel genom vilka vi förverkligar våra drömmar, eller är det snarare tvärtom, att tekniken orsakar våra begär? Hans Ruin, Hjalmar Falk, Thomas Karlsohn och Tobias Wessely ger i föreliggande antologi en ingång till tekniken utifrån filosofi, idéhistoria, medieteori och psykoanalys.

Tidens Tecken ges ut en gång per år och erbjuder ett forum där samhälleliga och existentiella teman centrala för Svenska kyrkans verksamhet, vision och identitet belyses ur olika perspektiv. I detta nummer, Nostalgins nya dåtider, utforskar artikelförfattarna nostalgins återkomst i en globaliserad värld. Gemensamt för nostalgins olika uttryck tycks vara känslan av förlust, av att ett tomrum har öppnat sig i det kollektiva och individuella livet. Det som skiljer dem åt är tolkningen av vari denna förlust består, vem som bär skulden för den och hur, och med vad den ska ersättas.

Inom ramen för Symposions mer vetenskapligt baserade utgivning av Nietzsches samlade verk på svenska kommer nu Så talade Zarathustra. Det finns flera tidigare översättningar, men boken krävde en mer noggrann översättning utgående från originalets text. I centrum för Så talade Zarathustra står den persiske religionsstiftaren Zarathustra som en gång gav jorden en moralisk mening som en kosmisk kamp mellan gott och ont. När han här återvänder i en ny gestalt är det för att lära människan att leva med insikten att Gud är död och att det är människan själv som dödat honom. Därmed står hon inför uppgiften att ge livet en ny mening utan tro på en högre och bortomliggande ordning. Zarathustra förkunnar övermänniskan, kärleken till ödet amor fati och till världen som evig återkomst. Nietzsche skrev Så talade Zarathustra under åren 1883 -85, i Rapallo, Nice och Sils Maria, i fyra intensiva stötar av skaparkraft, omgivna av längre perioder av sjukdom och depression. Den är hans mest kända bok, men också hans mest omstridda. Här utges den i nytolkning till svenska av den prisbelönade författaren/översättaren Peter Handberg, som också tillfogat en användbar förklarande notapparat. Hans Ruin står för det initierade efterordet.

För drygt trettio år sedan publicerades Jean-François Lyotards La condition postmoderne, där frågan ställdes om innebörden i arvet från upplysningen. Ska det postmoderna förstås som ett brott med dess rationalitet och universalism, eller som en fortsättning och radikalisering av dess självkritik? Lyotards idé om ett postmodernt brott kom att kritiseras av bland andra Jürgen Habermas för vilken upplysningen var ett projekt som förvisso hade sin baksida, men som i grunden borde försvaras. Fredric Jameson utvecklade därefter begreppet postmodernism i en annan riktning – som ett uttryck för senkapitalismens kulturella logik. Debatten kom att röra sig från filosofi och politisk teori till bildkonst, litteratur, dans och arkitektur, från diskussioner om subjektet och språket till kultursociologiska analyser om skillnaden mellan högt och lågt inom kulturen. Vår egen samtid är på många sätt präglad av detta högst kontroversiella arv, men dess innebörd är likväl långt ifrån klar. Vad var det postmoderna? Vilka var debattens historiska förutsättningar? Kan vi idag formulera dessa problem så att de fortfarande är relevanta?

Frågor om hur samhällen ska förhålla sig till ett våldsamt och traumatiskt förflutet tar allt större plats i offentlig debatt. Ändå saknas en djupare reflektion över det historiska i sig. För vad är historisk kunskap? Hur förhåller den sig till minne och framtid? Av vem, om vem och för vem görs historia? Detta är teman som forskarna inom "Tid, minne, representation: Ett mångdisciplinärt forskningsprogram om historiemedvetandets förvandlingar" arbetat med (se även www.histcon.se). Programmet tilldelades anslag av Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond år 2009. Detta är programmets slutrapport.

The preoccupation with the "historicity" of thought and existence is central to the hermeneutic phenomenological branch of modern philosophy. Its foremost representative is Martin Heidegger, who in his main work Sein und Zeit (1927) developed a theory of historicity, according to which human beings not only exist in history, but are themselves historical. In subsequent writings Heidegger argued that not only man, but also truth and being, must be understood "historically" in a particular sense. The meaning and the implications of Heidegger's "historicization" of philosophy are here analyzed along two parallel tracks: as a theory of the conditions of philosophical understanding; second, as an incentive to new ways of responding philosophically to these conditions. The study focuses on the sense of belonging which Heidegger assigns to historicity, as a dialogical relation to an enigmatic origin that cannot be exhaustively articulated, but to which understanding must nevertheless respond in repetition and critique. The idea of the "hermeneutic situation", and what it means to occupy such a situation, is shown to be central in this regard. Heidegger's "historicization" of the philosophical territory is interpreted as an exemplary attempt to preserve philosophy as a quest for "origins" in the explicit recognition of the interminable historical mediation of thinking. His approach leads to a critical questioning of fundamental philosophical distinctions, such as the temporal and the eternal, the absolute and the relative, subject and object, and of truth as correspondence. Eventually he is led to question the ability of language to express the historicity of thought and of being, which can only be indicated by means of concepts such as "moment" (Augenblick) and "event" (Ereignis). In seven chapters the theme of historicity is explored from different angles, which together provide a guide to Heidegger's path from a philosophy of life to a thinking of being in the "other beginning." The study covers the full range of his writings, but it emphasizes the development from the earliest lectures, over Sein und Zeit, to the second major work, Beiträge zur Philosophie (1938, published posthumously in 1989).

Den tyske filosofen Martin Heidegger (1889-1976) har på ett genomgripande sätt påverkat det filosofiska tänkandets utveckling. Som ung karismatisk föreläsare efter första världskriget drog han till sig elever som Hans-Georg Gadamer, Hannah Arendt och Herbert Marcuse. Hans »Vara och tid« från 1927 ses av många som nittonhundratalets enskilt viktigaste filosofiska verk. Idag läses och uttolkas han över hela världen. Om ingen annan modern filosof har det skrivits och stridits så mycket som Heidegger, vars liv och filosofi är en outsinlig källa till diskussioner. I denna bok har Hans Ruin samlat essäer och artiklar från två decenniers arbete med Heideggers tänkande. Tematiskt spänner de över hela hans verk. I centrum står frågan om människans ändlighet, vad det betyder för tänkandets och sanningens möjlighet att vi är tidsliga och historiska varelser. I grund och botten handlar det om att finna en ny formulering av människan som öde och frihet i ett. Hans Ruin är professor i filosofi vid Södertörns högskola. Han har tidigare bland annat utgivit: »Herakleitos Fragment« (1997), »Tidsvändning: Filosofisk dagbok 1999« (2001) och »Inledning till Heideggers Varat och tiden« (2005). Han är med i redaktionen för Nietzsches Samlade skrifter och Södertörn Philosophical Studies, där han samredigerat ett flertal volymer, däribland »Rethinking Time: History, Memory, and Representation« (2011) samt »Fenomenologi, teknik och medialitet« (2011). Ur förordet: »Under den legendariska debatten mellan Martin Heidegger och Ernst Cassirer i Davos 1929 ställde Cassirer frågan: Hur kan ett ändligt väsen som människan vinna insikt och kunskap om det som självt inte är ändligt, om övertidsliga sanningar, såväl etiska som teoretiska? Om man som Heidegger så starkt betonar människans ändlighet och hennes existentiella till-döden-varo, vad händer då med förnuftet och objektiviteten? I sin replik vände Heidegger på problemet genom att hänvisa till Kant och visa hur just frågan om det transcendenta, det som går utöver den ändliga människan, endast blir begripligt i förhållande till hennes ändlighet. [...] Inte bara etiken, utan även ontologin och det filosofiska frågandet självt, grundar sig på ett ändligt väsen. Ja, sanningen själv måste förstås som strömmande ur den ändliga mänskliga tillvaron. Till Cassirer ställde han frågan: Hur kommer människan i kontakt med det oändliga? Hur skall filosofin förhålla sig till människans ångest? Skall den befria henne från den, eller snarare eftersträva att ställa henne inför den? [...] Medan Cassirer företräder en tillitsfull idealism, artikulerar Heidegger stämningen hos den generation som genomlevt det gamla Europas sönderfall i skyttegravarna, en utsatt, lidelsefull trolöshet, som samtidigt också låter ana något nytt och annorlunda.«

Antologin "Tid för Europa. Gemenskap, minne, hopp" handlar om skilda sätt att föreställa sig och erfara tiden och hur dessa relaterar sig till politiska gemenskaper i Europa. I fokus står en tysk tradition som följs från Kant och upplysningens stora förhoppningarna fram till vår samtid, präglad av minnet av krig och förödelse, men också av apokalyptiska stämningar och ekonomiska kriser. Den tyska, filosofiska traditionen är i högsta grad relevant för det samtida Europa av flera skäl. Dels har den alltsedan Kants "Kritik av det rena förnuftet" ryckt in i den intellektuella diskussionens absoluta centrum och kommit att utöva ett dominerande inflytande, inte bara över det vi förstår som filosofi i snävare bemärkelse, utan även över angränsande akademiska discipliner, inom de offentliga debatterna och i formeringen av politiska rörelser. Tysklands enande kom också att innebära att den nya politiska enheten, det kejserliga Tyskland och sedan Weimartyskland, Tredje riket, och efterkrigstidens två tyska stater, intagit en central ställning i Europas historia och därmed också i den globala historien. Sedan den tyska återföreningen efter Berlinmurens fall har detta knappast förändrats; Tysklands roll i det samtida Europa förblir i många avseenden central. Men även det tyska tänkandet förblir aktuellt och gestalter som Kant, Hegel, Marx, Nietzsche och Heidegger utövar fortfarande en enorm dragningskraft på intellektuella och politiska rörelser över hela världen. "Tid för Europa. Gemenskap, minne, hopp" innehåller bidrag av Jon Wittrock, Rebecka Lettevall, Jayne Svenungsson, Anders Bartonek, Per Månson, Fredrika Spindler, Carl-Göran Heidegren, Marcia Sá Cavalcante Schuback, Hans Ruin och Victoria Fareld.