Hartmut Rosa

Hartmut Rosa har modtaget stor anerkendelse for sin forskning om at leve et vellykket liv. Hans teori om resonans har også ført til en gentænkning af skole og undervisning: til resonanspædagogik, som forklarer hvordan resonans viser sig i skolerne. Dette samtaler Wolfgang Endres med Hartmut Rosa om i Resonanspædagogik. Bogen giver det første overblik over resonanspædagogik, der tilskynder lærerne til at designe uddannelsesprocesser på en ny måde. Resonanspædagogik kommer med indledning af Nis Langer Primdahl, som også har oversat bogen. Bogen henvender sig til alle undervisere. Hartmut Rosa er professor i almen og teoretisk sociologi ved Friedrich-Schiller-Universitetet i Jena, leder af Max-Weber-Kolleg for kultur- og socialvidenskab ved Universitetet i Erfurt og mangeårig akademileder af Deutschen SchülerAkademie. Wolfgang Endres er pædagog og underviser på læreruddannelsen. Han grundlagde i 1973 ”Studienhaus am Dom” i St. Blasien og har siden 1996 være programplanlægger og koordinator for uddannelseskongressen, BeltzForum-Bildungskongresse.

Hartmut Rosa advances an account of the temporal structure of society from the perspective of critical theory. He identifies three categories of change in the tempo of modern social life: technological acceleration, evident in transportation, communication, and production; the acceleration of social change, reflected in cultural knowledge, social institutions, and personal relationships; and acceleration in the pace of life, which happens despite the expectation that technological change should increase an individual's free time. According to Rosa, both the structural and cultural aspects of our institutions and practices are marked by the "shrinking of the present," a decreasing time period during which expectations based on past experience reliably match the future. When this phenomenon combines with technological acceleration and the increasing pace of life, time seems to flow ever faster, making our relationships to each other and the world fluid and problematic. It is as if we are standing on "slipping slopes," a steep social terrain that is itself in motion and in turn demands faster lives and technology. As Rosa deftly shows, this self-reinforcing feedback loop fundamentally determines the character of modern life.

Three radical perspectives on the critique of capitalismFor years, the critique of capitalism was lost from public discourse; the very word "capitalism" sounded like a throwback to another era. Nothing could be further from the truth today. In this new intellectual atmosphere, Sociology, Capitalism, Critique is a contribution to the renewal of critical sociology, founded on an empirically grounded diagnosis of society's ills. The authors, Germany's leading critical sociologists - Klaus Dörre, Stephan Lessenich, and Hartmut Rosa - share a conviction that ours is a pivotal period of renewal, in which the collective endeavour of academics can amount to an act of intellectual resistance, working to prevent any regressive development that might return us to neoliberal domination. The authors discuss key issues, such as questions of accumulation and expropriation; discipline and freedom; and the powerful new concepts of activation and acceleration. Their politically committed sociology, which takes the side of the losers in the current crisis, places society's future well-being at the centre of their research. Their collective approach to this project is a conscious effort to avoid co-optation in the institutional practices of the academy. These three differing but complementary perspectives serve as an insightful introduction to the contemporary themes of radical sociology in capitalism's post-crisis phase.

For years, the critique of capitalism was lost from public discourse; the very word "capitalism" sounded like a throwback to another era. Nothing could be further from the truth today. In this new intellectual atmosphere, Sociology, Capitalism, Critique is a contribution to the renewal of critical sociology, founded on an empirically grounded diagnosis of society's ills. The authors, Germany's leading critical sociologists-Klaus Dörre, Stephan Lessenich, and Hartmut Rosa-share a conviction that ours is a pivotal period of renewal, in which the collective endeavour of academics can amount to an act of intellectual resistance, working to prevent any regressive development that might return us to neoliberal domination. The authors discuss key issues, such as questions of accumulation and expropriation; discipline and freedom; and the powerful new concepts of activation and acceleration. Their politically committed sociology, which takes the side of the losers in the current crisis, places society's future well-being at the centre of their research. Their collective approach to this project is a conscious effort to avoid co-optation in the institutional practices of the academy. These three differing but complementary perspectives serve as an insightful introduction to the contemporary themes of radical sociology in capitalism's post-crisis phase.

Denna bok innehåller tre essäer av den tyske sociologen Harmut Rosa om fenomenet social acceleration. Enligt Rosa känntecknas moderniteten av en erfarenhet av historiens, samhällets, kulturens, livets och till och med själva tidens dynamisering och acceleration. Han skiljer mellan tre former av acceleration: "den tekniska accelerationen", "de accelererande sociala förändringarna" samt "livstempots acceleration". De olika formerna av acceleration driver på varandra i vad Rosa kallar en autodynamisk återkopplingscirkel: den tekniska accelerationen driver på de sociala förändringarnas acceleration, vilka i sin tur driver på livstempots acceleration, vilket i sin tur innebär att människor efterfrågar ytterligare teknisk acceleration, etc. Den sociala accelerationen förändrar människors tidsuppfattning och såväl politikens som den individuella identitetsbildningens mönster. Enligt Rosa är den moderna föreställningen om individuell och kollektiv autonomi knuten till en viss social förändringshastighet. Idag har accelerationen nått en sådan nivå att den hotar att undergräva dessa föreställningar. När allt mer förändras allt snabbare, när både det kollektiva och det individuella livet präglas av kravet att möta och anpassa sig till ständigt förändrade omständigheter genom tillfälliga lösningar, får vi vad Rosa kallar en "situativ politik" liksom "situativa identiteter". Hans provokativa tes är att den sociala accelerationen nu rentav börjar uppvisa drag av ett "totalitärt herravälde" ? inte i meningen av en diktatur, en förtryckande politisk regim, utan snarare som en "totalitär och totaliserande kraft", som utövar press på alla som befinner sig inom dess räckvidd, som blir omöjlig att undkomma, som genomtränger alla områden av livet och som är svår eller nästintill omöjlig att kritisera eller bekämpa med politiska medel. Mot denna bakgrund tar Rosa upp ett gammalt tema i den moderna samhällskritiken: alienationen. Av klyftan mellan modernitetens idé om självbestämmande och accelerationens krav på anpassning och flexibilitet följer tre typer av alienation. För det första en alienering från "rummet", som kommer att erfaras inte i termer av hemmastaddhet utan som främmande icke-platser. För det andra en alienering från "tingvärlden", när tingen allt snabbare ersätts med nya istället för att repareras och utan att vi upprättar en varaktig relation till dem. För det tredje en alienering från vårt "eget handlande", så att vi till exempel, trots att vi är fria, gör saker vi inte vill; vi kanske planlöst surfar på nätet eller zappar mellan tv-kanalerna, eller kollar något e-postkonto eller liknande och därmed lätt blir indragna i en mängd aktiviteter vi egentligen inte vill ägna oss åt, eller känner ett emotionellt främlingskap inför. För det fjärde beskriver Rosa en alienering från tiden, när livet faller sönder i en mängd isolerade episoder som är svåra att integrera i en meningsfull helhet och för det femte en alienering i relationerna till andra människor, när vi istället för varaktiga vänskaper som långsamt växer men också kan smärtsamt upplösas, ofta snarare aktiverar eller avaktiverar relationer beroende av behov och sammanhang. Sammantaget riskerar dessa olika typer av alienering att resultera i en självalienation, med en tendens till utmattning och utbrändhet. I en inledning till boken presenterar Carl-Göran Heidegren och Jon Wittrock Rosas sociologiska projekt.

Hartmut Rosa advances an account of the temporal structure of society from the perspective of critical theory. He identifies three categories of change in the tempo of modern social life: technological acceleration, evident in transportation, communication, and production; the acceleration of social change, reflected in cultural knowledge, social institutions, and personal relationships; and acceleration in the pace of life, which happens despite the expectation that technological change should increase an individual's free time. According to Rosa, both the structural and cultural aspects of our institutions and practices are marked by the "shrinking of the present," a decreasing time period during which expectations based on past experience reliably match the future. When this phenomenon combines with technological acceleration and the increasing pace of life, time seems to flow ever faster, making our relationships to each other and the world fluid and problematic. It is as if we are standing on "slipping slopes," a steep social terrain that is itself in motion and in turn demands faster lives and technology. As Rosa deftly shows, this self-reinforcing feedback loop fundamentally determines the character of modern life.

Einst gehörte es zu den zentralen Aufgaben der Soziologie, die moderne Gesellschaft über die sozialen Voraussetzungen und Konsequenzen ihrer Krisenhaftigkeit aufzuklären. Diesem heute oft vernachlässigten Anliegen fühlen sich die Autoren dieses Bandes verpflichtet und stellen die Frage nach dem zeitdiagnostischen Potential soziologischer Analyse in den Mittelpunkt einer Debatte. Zeitdiagnostisch fundierte Gesellschaftskritik, so eine ihrer Thesen, gehört zum Kerngeschäft der Soziologie. Eine zweite besagt, daß jede Gesellschaftskritik der Gegenwart notwendig auch Kapitalismuskritik sein muß. Anhand von drei unterschiedlichen, aber komplementären Perspektiven auf aktuelle Prozesse der Landnahme, der Aktivierung und der Beschleunigung wird eine soziologische Kritik der Gegenwartsgesellschaft entfaltet, die zugleich Ansatzpunkte für politisches Handeln aufzeigt.

Im letzten Jahrzehnt ist die gesellschaftspolitische Forderung nach mehr Bürgerschaftlichem Engagement immer lauter geworden. Unklar blieb dabei, aus welchen Motiven und Orientierungen es sich speist. Im Gegensatz zur bisherigen Forschung, die sich auf generelle Motive und politische Orientierungen des Bürgers konzentrierten, wird in dieser Untersuchung nachgewiesen, dass Bürgerschaftliches Engagement weit stärker von der biographischen Entwicklung spezifischer Motive und vom Wir-Sinn der Akteure für die praktische Logik bestimmter gesellschaftlicher Handlungsfelder abhängt.

Med det treffsikre begrepsparet situasjon og konstellasjon videreutvikler Hartmut Rosa sin dyptgripende samtidsdiagnose. I våre forsøk på å gjøre livet kontrollerbart, har vi gjort tilværelsen stadig mer regelstyrt og automatisert. Regler blir sett som en garanti for rettferdighet, objektivitet og forutsigbarhet. Dermed blir stadig flere situasjoner redusert til konstellasjoner av operasjoner og prosedyrer. Rosa utforsker i denne boken noe vi alle opplever, at vi har mistet noe vesentlig underveis: muligheten til å selv vurdere situasjonen, til å stole på vår egen dømmekraft og erfaring – og til å gjøre menneskelige unntak fra rigide regler. Livet blir noe vi bare utfører i det vi følger endeløse sett med instruksjoner. Uten rom for fri handling, blir også det frie, levende subjektet – mennesket selv – gjort uvesentlig og uvedkommende. Resultatet er først frustrasjon og fremmedgjøring, deretter utbrenthent og depresjon. Konstellasjon og situasjon viser seg å være to motstridende tilnærminger, som gjenfinnes på alle plan av tilværelsen. De er begge nødvendige, påpeker Rosa, men konstellasjonens logikk i ferd med å bli enerådende. For å hindre at handlingsrommet vårt forsvinner, trenger vi en bedre forståelse av situasjonsperspektivet: en involvert og engasjert bruk av dømmekraften. Det som står på spill, er i følge Rosa et grunnleggende spørsmål med ny aktualitet: Hva gjør egentlig oss mennesker lykkelige – og hva er et godt samfunn?