Helena Looft

Sport angår, sport berör. Sport finns i tävlingsmomenten, upplevelserna, resultaten – men också i litteraturen. I denna antologi ger nio författare sin syn på sport, utifrån egna eller önskade upplevelser eller utifrån annat som går att tangera eller inte alls.

En gudsförgäten plats, någonstans mitt i Sverige. Ett hus i skogen, långt efter skylten ”Här slutar allmän väg”. Och i huset finns ett rum, dekorerat med girlanger, blommor, glitter – en scen där ingenting händer, där tiden stannar upp. Tre kvinnor ska mötas där, de avbryter sina sommarplaner för att ta farväl av en fjärde. Hur dog hon? Vem var hon? Spelar det någon roll?

Brusa högre lilla å är Helena Loofts första diktsamling, ett unikt verk som sammanfattar 2000-talets första stora konflikt inom den svenska poesin. I dagstidningar, i tidskrifter och på bloggar har företrädare för en romantisk tradition anklagat de så kallade språkmaterialisterna för att hänge sig åt ord- och formexperiment utan vilja till verklig, äkta och nära kommunikation. Problemet är bara att ingen har tagit åt sig, ingen har känt igen sig i anklagelserna, ingen har självmant velat kalla sig språkmaterialist - förrän nu! Med Brusa högre lilla å har Sverige äntligen fått ett verk att räkna med i debatten och en författare som inte räds vare sig etiketter, definitioner eller dikotomier. Helena Looft tar med sin sjätte bok på sig den svenska poesins synder och framträder här som världens första och enda språkmaterialist. Brusa högre lilla å är ett experiment utan innehåll, form för formens skull, en obegriplig, meningslös, ickekommunikativ diktsamling - och en blivande klassiker.

”Hela livet har jag längtat efter just den där blicken. Aldrig förr, aldrig senare, har någon sett på mig som du. Så säg att det var sant! Säg att jag inte tog miste. Att du var verklig åtminstone just då, just där.” Emilia, en medelålders kvinna, ser tillbaka på en kärlek som hon inte har kunnat glömma. Vad hände egentligen? Vem var han, mannen? Varför betyder han så mycket ännu efter 20 år? Hon skriver sin berättelse, och det blir ett brev, en bön, en saga om det vackraste hon mött. Helena Looft har tidigare på Black Island Books gett ut romanen Pappa, vet du vad jag drömde? (2013)

Beatrice, 22, lever i en liten ostädad lägenhet med skulden. Den är ett sällskapligt odjur som följer henne vart hon än går. Det är hennes fel, säger den, att hon inte är lycklig, att hon har otur i kärlek, att hennes pappa och mamma har slutat tala med varandra. Under en höstdag beger hon sig ut på en vandring från Svedmyra till Medborgarplatsen, via Slakthusområdet, Gullmarsplan och Skanstull. Det blir samtidigt en färd från himlen till underjorden, från det moderna Stockholm till antikens Kartago, från en solig barndom till en mörk och förvirrad vuxenvärld. Pappa, vet du vad jag drömde? är Helena Loofts sjätte roman.